The Game of a Lifetime, del 2

Sverige – Kanada 0-1 (Period 1)
* * *
Det är en stor, rungande bragd bara att Sverige håller sig med så här bra i förstaperren.
För vi åker ju redan på värmningen på en örfil lika svidande som ett Shea Weber-skott i veka livet och det visar sig att Bäckis inte kan spela.
Han har, som det heter från officiellt håll ”medicinska problem” och det leder till misstanken att han drabbats av migrän, en åkomma som knockat Capitals-stjärnan förr,
Då känns det, det medger jag, som att det är kört.
Vi KAN inte slå det här Kanada utan centrar – utan Zäta, Henrik Sedin och Bäckis.
No way.
Och vilket vedervärdigt öde för Bäckis själv. Han ska spela sitt livs match – och drabbas av fucking migrän…
* * *
Idag är det, förstås, fullt i Bolshoy och gott om gula tröjor i bänkraderna och mellan varven ekar rungande – ja okej, smårungande då – Sverige-rasmor under takåsarna.
* * *
Tidvis är vi verkligen brutalt tillbakapressade, kanadensarna lyckas verkligen pressa fram den där ohyggliga Boston Bruins-tyngden i anfallen.
Men svenskarna har helt uppenbart knutit den kollektiva näven allt vad de orkat och gett sig fan på att spela sina hjärtan ur kroppen och kämpar verkligen heroiskt.
* * *
Simon kom aldrig.
Bank alltså.
Han hade biljett, men satte sig i presscentret och kollade på Tottenham på tv istället.
Jag ljuger inte!
* * *
Kanadensiska reportrar konstaterar också att Bäckis – liksom Zäta och Henrik Sedin – är borta och vänder sig till lönnlöven:
It’s there for the taking.
* * *
Berglunds byte när Toews tills slut styr in 1-0 sitter hans riktige coach Ken Hitchcock, nånstans på läktaren här i Bolshoy och grimaserar åt – trots att han hör till Kanadas ledarstab nu.
* * *
Jonathan Toews kan spela hockey han och när han med rent holmströmsk precision styr in den där ettan känns det lika tungt som när Romario gjorde 1-0 i den där semifinalen i Pasadena…
* * *
Jimmie Ericsson hyllas tydligen för sin insats i kanadensiska tv-sändningar och verkligen – han är en enorm hjälte som utan att blinka kliver in i den här huvudrollen och bara mosar.
Det är dags att joina lillbrorsan i världens bästa liga.
* * *
Man skulle bra gärna vilja vara med inne i omklädningsrummet och höra hur brödraskapet skriker ihop sig, lovar varandra enorma insatser och vägrar vara lika Romario-deppiga som vi här uppe i pressboxen.
* * *
Yellbear, hockeyns oböjlige Karl-Oskar, ser ut att vara inne hela tiden.
Låt det fortsätta så.
* * *
Om man skulle ta och andas lite…