Tillbaka i korresoffan

Det har gått nästan 24 timmar sedan jag steg upp ur den smala, hårda sängen i Sotji när taxin kränger ut på Van Wyck Expressway utanför JFK och vi fastnar såklart omedelbart i stillastående kvällsrusning, men so what?
Efter drygt två veckor i Ryssland känns till och med New Yorks omöjliga trafik kittlande och vacker.
Missförstå mig rätt, OS var en stor upplevelse och att sitta på den där magnifika pressläktaren i Bolshoy Ice Dome alldeles nära isen när världen bästa bjöd upp till tango en ren ynnest, men att komma tillbaka till just den här sprakande stan är alltid en hisnande upplevelse och efter så högintensiva jobbrace som OS innebär – i ett land där graden av bekvämligheten dessutom inte kan beskrivas som hundraprocentigt – förstärks det där hisnande ytterligare,
Så:
Lyckorus råder.
Nu blir det ännu bättre, för nu vevar vi igång NHL:s vardag på nytt och när allt kommer omkring så är det ändå bäst.
Givetvis kör vi en blogg från korresoffan direkt.
Vi kan och vill inte ha det på nåt annat sätt, eller hur?
* * *
Jodå, jag vet – det smygstartade redan igår med den elektriska (obs! Ironi!) matchen mellan Buffalo och Carolina och tanken var ju att jag skulle se den också, som ett ett welcome-home-party för mig själv.
Men det tog som sagt sin lilla tid att komma hem och Aeroflots ekonomiklass var en prövning för en trött biff, så när jag väl landade i korresoffan blev det knockout direkt.
Jag hann se ett halv avsnitt av True Detective, sedan sov jag och vaknade först vid fem på morgonen.
Kometen får ursäkta..
* * *
Eftersom allt blev så rörigt och ledsamt efter finalen där nere hann jag aldrig med någon riktig sammanfattning av OS-hockeyn, men så här med lite perspektiv och facit i hand tror jag vi kan slå fast att turneringen rent kvalitetsmässigt inte riktigt levde upp till förväntningarna.
Spelet var för lite för defensivt, för många stjärnor lite för tveksamma och bara en match – den mellan Ryssland och USA, den som slutade med ”Oshie in Soshi”-show – helt oförglömlig.
Ska NHL förgylla internationella turneringar med sina bästa spelare i fortsättningen – och det lär bara bli till World Cup, jag är ganska säker på att det är lika slut mellan NHL och IOK som det är mellan Syd- och Nordkorea – måste de avgöras på små rinkar.
Det är bara då det blir riktigt stor hockey.
* * *
Det är lättare att ställa om när man reser i den här riktningen, man behöver i princip bara bita ihop och stanna uppe en riktigt jobbig kväll, men nio timmar är nio timmar så risken finns att ni framåt sena natten får föreställa er ett antal zzzzzz från soffan när bloggen bara tystnat…
* * *
Andra positiva Sotji-minnen är förstås The Erik Karlsson Show, Teemu Selännes magnifika avsked från det finska landslaget och Kanadas fulländade spel i de viktigaste matcherna.
Det var kanske inte underhållning på högsta nivå, men defensiven höll snudd på chockerande hög klass – och lagledningen vidimerade sin storhet genom att få en sån mängd superstars att acceptera den sortens roller.
* * *
När jag packade upp idag – en stor framgång i sig, vanligtvis blir mina resväskor stående i veckor när jag kommit hem från långa tripper, men det gick inte att tvätta i Ryssland så nu fanns inte det lyxalternativet – upptäckte jag att jag hade glömt min kudde i det där karga rummet i vår spartanska mediaby.
Jag hade, uppskrämd som jag var av amerikanska rapporter om bristfälligt kvalitet i det avseendet, en sån med mig
För det har jag nu brutalt dåligt samvete.
Fatta vad ledsen och skärrad den ska ha blivit när den såg att jag bara tog allt annat pick och pack och drog – och bara lämnade den kvar. I det rummet. I Sotji. I Ryssland.
Dumma, dumma biff.
* * *
Vad jag ser som tråkigaste Sotji-minnet behöver jag inte berätta.
Ni vet.
Om det ämnet har så många torgfört så tvärsäkra och beskäftiga och förnumstiga åsikter att jag knappt ids ta upp det igen, men för ordningens skull:
Jag kan inte veta bestämt, men jag känner ändå Bäckis rätt bra och tror honom. Han tog en Zyrtec D och han gjorde det mot sina allergibesvär, inte för att bli bättre,
Samtidigt kan jag inte för mitt liv förstå att svenska landslagsledningen, med läkare Valdebäck i spetsen, inte gjorde som norrmännen och finländarna och bara förbjöd alla amerikanska mediciner.
Mats Zuccarello lär till exempel ha haft en nässpray med sig som också innehåll pseudoefedrin och blev uppmanad att låta bli att ta den – med hänvisning till att det finns små risker och att nivåer och värden kan slå olika hos olika individer.
Varför ta den lilla risken, varför inte eliminera den helt?
Alltihop känns så fruktansvärt onödigt. Det hade aldrig behövt hända.
* * *
Kaffet är bryggt, färskt snus väntar på att bli kramat och korresoffan har öppnar sin varma famn.
Nu åker vi; först med Montreal-Detroit och sedan Vancouver-St. Louis.
Välkomna tillbaka till vardagen, ni som vill vara med.