Dagen efter i Motown

Har ni någonsin upplevt den lätt overkliga känsla dagen efter en omvälvande konsert en lyckad bröllopsfest eller, som barn, en hisnande cirkusföreställning?
Well, just den känslan håller Detroit i ett grepp lika fast som en gammal Ulf Samuelsson-kram framför kassen idag.
Minnesbilderna från gårdagskvällen, när Lidas dubbades till Red Wings-helgon för evigt, har ett slags sagoartat skimmer, en nästan drömlik ljusglans, en air av chimär.
Man kan inte riktigt fatta att man var med om den glittrande galakvällen – och det alldeles nyss.
Det är ett både exalterande och vemodigt sinnestillstånd, man får liksom lite blues mitt i euforin – och det tar ett litet tag att återanpassa sig till verkligheten igen.
Men i The Joe finns inget utrymme för eftertanke och resor ner längs memory lane– här blir det snabbt och brutalt vardag direkt.
Red Wings ska redan ikväll spela en betydligt mindre glamorös match mot New Jersey och spelarna måste snabbt skaka av sig alla kvardröjande känslor; båda lagen klöser med naglarna längs tabellens klippväggar och bägge strävar efter att nå samma lilla platå.
Det borde jag också – skaka av mig kvardröjande känslor alltså – men vi får väl se hur det går, jag rätt bra på att förlora mig i såna här stämningar
Men jag är i alla fall här och ska göra mitt bästa för sätta lite sprutt även på denna fredagsafton.
* * *
Det är, av lättförklarliga skäl mindre trängsel i pressboxen ikväll och hur osannolikt det än kan låta för de som känner mig och vet hur begränsade mina tekniska färdigheter är har jag fixat lite med datorn under dagen.
Så det finns åtminstone ett litet hopp om mer nåd på uppkopplingsfronten under denna tillställning.
Men var förvarnade, vi är fortfarande i NHL:s skruttigaste hall och allt kan gå åt helvete igen.
* * *
Red Wings och Devils gick ju, som de som hänger med i den här bloggen minns tydligt, i clinch i Newark så sent som i tisdags.
Då borde Wings ha avgjort redan under de första två perioderna, men slarvade sin vana trogen bort segern i slutet.
Revanschbegäret borde vara glupande och potentialen för en hygglig match därmed ändå god.
* * *
Glömde det i slutrapporten, men när jag kom ut till pressparkeringen efter matchen igår kväll visade det sig att jag hade glömt att låsa hyrbilen.
Så den hade stått olåst i sju timmar.
I downtown Detroit.
Det är likvärdigt med att gå och smacka hundradollarsbuntar i handflatorna i South Bronx om nätterna och att bilfan stod kvar betyder att jag nu förbrukat en årsranson av bonnröta.
* * *
Tuomo Ruutu begår sin debut som Jersey-djävul ikväll och verkar väldigt glad över att få göra det.
– Det är roligt att byta lag, plötsligt får man 20 nya kompisar på en gång, säger han till Gulitti på The Record.
Återstår om han får nya vänner i supporterleden också.
Jag utgår från att exempelvis vår kommentatorsspårsagitator Hällegerd håller ett vakande – och sedvanligt kritiskt – öga på den dyre finländaren.
* * *
I tidvis stökiga Renaissance-skrapan, bloggens lite bedagade home away from home i Motown, var det befriande lugnt och stilla igår, jag hörde inte en endast fyllvrål ute i korridoren innan jag skulle sova.
Men nu är det helg och redan under eftermiddagen förändras stämningen drastiskt. Det ena förväntansfulla grabbgänget efter det andra ramlar in i lobbyn och några hinner till och med med ett par snabba rusningar till baren.
Så det är bara att stålsätta sig, skrapan kommer svaja som Chara efter en Kron Wall of Pain-propp framåt natten.
* * *
Red Wings enda nytillskott sedan trading deadline är David Legwand och han spelade redan igår.
Den debuten kom milt uttryckt i skymundan – och vad absurt det ska ha känts att som Predators-pjäs plötsligt kastas rakt in i den ceremonin – men jag tyckte han såg okej ut mellan Hästpolo-Gustav och The Mule.
Fullvärdigt substitut för Pavel och Zäta är han såklart inte, by a countrymile,fast det blev omedelbart lite mer stabilt i mitten.
* * *
Får trängas lite med Chico, Devils expertkommentator, vid kaffekannorna i presskyffet i The Joe ett par timmar före match.
Han ser ut att undra var han är någonstans…
* * *
Zuke Zuccarello gör tydligen comeback efter handskadan nere i Raleigh i kväll och jag ser med iver fram emot era rapporter om hur han och fellow knatten St. Louis fungerar ihop.
* * *
Ken Daneyko är också här, för samma tv-team, men han är inte det minsta förvirrad.
Han vet att han befinner sig på gammal fiendemark, särskilt från finalerna 1995, och verkar trivas väldigt bra med det.
* * *
Läser att även Dallas Stars ska ha en tröjhissningsceremoni, för Mike Modano, och börjar fundera på vilka nu aktiva spelare som kommer att blir föremål för samma hedersbetygelser när krutröken i deras karriärer lagt sig.
Här är några förslag – och man ska ju komma ihåg att det bara är väldigt speciella karaktärer som är aktuella, det räcker inte blott med att vara bra:
Teemu Selänne, troligen både i Anaheim och Winnipeg – om det inte, som Hugosson flikar in från andra sidan presslounge-bordet blir i Phoenix, eftersom det var den organisationen han representerade när han spelade för Jets och hur absurt vore inte det. Alfie nämnde vi redan igår, det tror jag är en no-brainer i Ottawa. Crosby i Pittsburgh såsmåningom, utan tvekan. Iginla i Calgary? Borde bli så. Ovtejkin i Washington – bara han stannar hela karriären. Zäta här, möjligen. Lundqvist? Bara om han bärgar en titel åt Rangers, det är ett måste där.
Sen ska Jagr såklart vara kandidat, men var? I teknisk mening borde det vara Penguins som hissar upp nummer 68 i taket, men dom gillar ju inte honom där – så var?
Fler förslag mottages tacksamt.
* * *
Apropå Hugosson, Pro Hockey-professorn, är han helt tagen när han sitter och tittar ut över pressloungen.
– Det är otroligt för mig att befinna mig i den här miljön och se människor jag känner igen från tv och följt på håll sedan jag var liten. Jag får sån lust att bryta upp och ta med mig familjen och flytta hit, flämtar han.
Sånt är bra att höra, så jag inte sitter och blir bortskämd över det som blivit vardag.
* * *
Ja, jag tycker förstås att Lilja ska hyllas med tröjhyllning också, men det får nog bli hemma i mitt vardagsrum i så fall.
* * *
Det är ikväll The Mule skjuter skarpt, bestämmer jag härmed.
* * *
Hugosson – som jag sett mer av den här veckan än min egen spegelbild – blir inte direkt mindre andlös när Jim Devellano plötsligt slår sig ner för att prata lite.
– I’m from a town called Örebro, hör jag honom plötsligt säga.
Ja, Hugosson alltså.
Inte Devellano.
* * *
Nu tar jag det säkra före det osäkra och avfyrar det här introt medan jag fortfarande är i loungen och har bra uppkoppling.
Om teknikgudarna vill återkommer jag i första paus – om inte kommer det sammanfattning efteråt.