Dagen efter i Motown, del 2

Detroit – New Jersey 1-0 (Period 1)
* * *
Ruutu håller på att få en riktig succéstart som djävul.
Han står helt ren framför Monstret när Ryder mycket starkt jobbar fram pucken, men trots att han har så god tid på sig att han skulle hinna bygga en friggebod i målgården blir han stressad och drar iväg ett skott direkt och Monstret hugger.
Synd på en bra storyline för Gulitti & co.
* * *
Det enda målet i den här rätt långsamma och avvaktande perioden dammar istället Brendan Smith – av alla – in med en slägga jag verkligen inte trodde att han var i besittning av.
Det är enda gången hemmalagets står för en riktigt spetsig och beslut avslutning.
Därutöver ser det hela tiden ut som att något är lite off i själva finishen, som att det saknas någon millimeter, som att alla inblandade tvekar en halv sekund för mycket.
Den detaljen bör korrigeras, annars kommer dom att tappa det här också – trots att gästerna ägnar sig åt utpräglad bortamatch-hockey och mest drar ner tempot och väntar på eventuella misstag.
* * *
Ja, jag glömde – som flera påpekat – den mest givna av alla helgon.
Martin Brodeur.
Att hans tröja om några år åker upp i taket i The Rock är lika givet som att solen går upp imorrn.
* * *
Jag är egentligen genuint ointresserad av sportsouvenirer, men när jag ser att de har Lidström-memorobilia i den lilla shopen man passerar på vägen till pressboxen slår jag till och köper en keps.
Det är ändå skillnad på souvenirer och souvenirer.
* * *
Inte helt oväntat är det glesare i bänkraderna idag – precis som det skulle vara om en Jay Z-show följdes av ett Sean Banan-framträdande.
Streckdrama eller inte, en sån här match-uup fyller inga hallar vintern 2014.
* * *
Den enda gång jag bett om en autograf sedan jag började som journalist på cro magnon-åldern var när jag träffade Springsteen på Grand i Stockholm; han fick sätta en liten kråka på omslaget till ”Born to Run”.
Det ska helt enkelt till riktiga giganter för att jag ska vara intresserad – och det betyder att jag om tillfälle ges ska be Lidas signera den här kepsen också.
* * *
Sitter lite rakare i ryggen än vanligt ikväll, för tre stolar till höger om mig har jag självaste Old School Lou Lamoriello.
Han kräver stil och etikett, känns det som.
Några hälsningar, Hällegerd?
* * *
Hugosson sätter en helt ny standard och går plötsligt – utan att jag frågat – och hämtar kaffe mitt under pågående match.
Hör du det, Eken?
* * *
På så här nära håll slår det mig att Lou, både till utseende och attityd, påminner en del om en annan respektingivande grå panter från New Jersey:
Feech LaManna från Sopranos.
Så instinkten att sitta rak i ryggen är nog väldigt korrekt.
* * *
Nickar i samförstånd med Babs när jag ser att Brian Lashoff är petad idag, men slutar när jag ser att det är Jakub Kindl som ersatt.
Det finns för all del färre alternativ än på den tiden när Lidas och Rafalski utgjorde första backpar och Kronwall och Stuart det andra, men Kindl?
Kalla ner Adam Almquist från Grand Rapids, gubbe.
* * *
Fast när Ken Holland dansar förbi Lou på väg till sin svit utbryter glatt litet kramkalas.
Så skulle Feech aldrig ha agerat med en fiende.
* * *
Det är alltid underhållande att se Monstret i kassen. Han spelar, how to put it…okonventionellt. Men han stoppar fan puckarna.
Samtidens Ville Löfqvist!
* * *
Knack knack i träkolan, men hittills verkar det faktiskt som att nätet håller ikväll.
En nåd att stilla be om.