Dagen efter kraschen

Det har inte gått mer än nitton timmar sedan de var med om ett av de värsta nederlagen i klubbens historia. Ah, förresten. Begreppet ”nederlag” räcker inte för att beskriva det som hände Senators under de sista minuterna i Montreal igår. De blev skalperade, hängda i fötterna i rostig kätting och urinerade på.
Men likafullt:
Nu måste de upp i ringen igen, i en match mot starka Colorado Avalanche hemma i Canadien Tire Center.
För kunna resa sig så snabbt efter en så rungande smocka – mot en så kvalificerad motståndare – krävs ett psyke som Björn Borgs efter tiebreak-förlusten mot Johnny Mac i Wimbledon 1980, som Storbritannien efter London-blitzen och som Bob Dylans fans efter albumet ”Self-Portrait” 1970.
Har EK65 & co den mentala styrkan?
They better – annars kan detta bli ihågkommet som helgen då Ottawas slutspelsdrömmar slutligen krossades.
* * *
Själv har jag kört Trans Canada Highway västerut idag, från Montreal till nationens huvudstad.
Den, motorvägen, har såklart inget upp på de klassiska amerikanska sträckorna – som Highway 61 genom Mississippi, I-15 mellan San Bernadino och Vegas eller ettan ner längs Florida Keys – och ännu mindre så i vintertid, när det här landet bara ser ut som ett stort Hälsingland.
Men namnet Trans Canada Highway låter suggestivt och poetiskt och det är nåt kittlande med att den de facto binder samman Atlanten och Stilla havet.
Så jag är ändå glad att ha tillryggalagt åtminstone femton av de sammanlagt 802 milen av denna nationalklenod till trafikled.
* * *
Patrick Roys stora homecoming-party äger rum först på tisdag, när han återvänder hem till Montreal och Centre Bell.
Det är inte ofta någon av de där sjutton legendarerna som har sina tröjor i det ärevördiga taket kommer tillbaka i aktiv roll och ren hysteri lär utbryta.
Men även här i grannbyn väcker Colorado Avalanche-coachens närvaro uppståndelse. Det handlar ändå om Patrick Roy – en av de största målvakter som funnits och larger-than-life-hjälte i dessa trakter redan långt innan Senators överhuvudtaget existerade.
Personligen hoppas jag att han blir lite arg igen.
Han lovade mycket på den punkten i sin premiär som NHL-coach, när han höll på att mosa Bruce Boudreau med en plexiglasskiva, men sedan dess har vi sett nedslående lite av det humöret.
Visa huggtänderna, Ro-a!
* * *
Det är strålande solsken i Ottawa idag – men också så svinaktigt kallt och blåsigt att den korta promenaden från Canadien Tire-parkeringen till mediaentrén känns som en polarexpedition med Ola Skinnarmo – i shorts och Hawaii-skjorta
Man förstår ju att innevånarna i den här nejden utvecklar passion för hockey. Utan en sån distraktion skulle de garanterat begå kollektivt självmord.
* * *
Craig Anderson lider fortfarande av sviterna efter skada, så Robin Lehner startar ikväll igen.
Och varför inte?
Det är alltid bäst att kasta sig upp i sadeln direkt efter de svåra vurporna – och ikväll kan han ha åtminstone ha förhoppningar om att motståndarna inte får göra precis vad de vill med honom.
* * *
Imorgon är det St. Patricks Day – och det verkar som att Ottawa avser att börja fira redan ikväll.
Sens-fansen går i grönt och DJ:n i Canadien Tire pumpar oavbrutet irländska folksånger och dryckesvisor.
Jag tycker inte riktigt att temat är kompatibelt med hockey – i alla fall inte när inga spelare som heter Ryan Callahan finns på isen – men det är uppenbarligen en minoritetsuppfattning.
* * *
Apropå Lehner hanterade han övergreppen i Montreal med imponerande behärskning.
Som en bekant här i pressboxen – ja, nu är det box igen, inte galleri; vi har på några få timmar förflyttat oss till engelskspråkiga trakter – påpekar:
För tre år sedan hade Furuhatten, alltså domaren, inte lämnat Bell Center med fulltalig tandrad efter samma slags horribla bedömningar.
* * *
Var detta helgen då Philadelphia Flyers blev en legitim contender?
Inte omöjligt, slår bloggen härmed fast.
* * *
Furuhattens förklaring till att han inte blåste när Lehner blockerade pucken är en miniklassiker.
– Ljudnivån var så hög, ska han ha sagt till kapten Spezza.
Det var den i och för sig, men – vad hade det med saken att göra?
* * *
Plötsligt slår det mig att det är första gången jag befinner mig i den här hallen utan att Alfie är här.
Jo, jag jag var här i början av december – men då spelade ju Ottawas största idrottslegendar genom alla tider för motståndarna.
Nu:
Inte ett spår av Alfredsson.
Det känns definitivt fel.
* * *
Jag är ledsen, men jag fick ingen användning av alla era fina Montreal-tips igår kväll heller.
Klockan hade blivit för mycket när jag hade randat färdigt, särskilt med tanke på att jag skulle upp och köra längs Trans Canada Highway, så efter en lättglömd room service-middag gick jag helt sonika och la mig.
Men jag ämnar, i sanning, återvända och då ska upplägget befrämja förlustelser, så jag sparar alla rekommendationer.
* * *
En hel räcka eftermiddagsmatcher pågår redan och kommentatorsspårsrapporter från exempelvis Manhattan, Chinatown i Washington och Fort Lauderdale välkomnas med öppna armar.
* * *
Det är väl som vanligt, bloggen bara får för sig och ibland stämmer det och ibland inte, men just denna tidiga kväll tror jag att Gabbe Landeskog har en stor insats på lut.
* * *
För egen del tror jag att jag satsar på en soft och tillbakalutad kväll. Mycket lite har hunnit hända sedan igår, matchen jag ska känns inte som någon läsarmagnet och det har varit en späckad sportsöndag hemma i Sverige.
Men några iakttagelser ska ni kunna hoppas på om ni hänger med här.