Högmässa i hockeykatedralen

En rock ’n’ roll-fanatiker måste se Graceland och Sun Studios i Memphis, en konstälskare åker till Paris och går på Louvren och en katolik ska helst ha varit i St. Peterskyrkan i Rom
Och på samma sätt:
Den som verkligen gillar hockey – och NHL – måste göra sin pilgrimsresa till Montreal och se Canadiens spela i Centre Bell.
Det är själva dopritualen, frälsningsceremonin, det väckelsemöte den rättrogne måste ha varit med om för att kunna säga sig tillhöra de utvaldas krets.
Jag borde genomfört denna vallfart för länge sen, särskilt som jag lovat bloggens läsare i så många år, men bättre sent än aldrig och något ska man ändå kvar och så vidare, men nu är timmen till sist slagen.
Ikväll bloggar jag direkt från den heliga graal, där Club de Hockey Canadien till på köpet går upp i ett derby mot Ottawa Senators.
Häng med nu.
Vi har väntat länge på detta.
* * *
Första intrycket, från morgonvärmningen:
Wow.
Alla har alltid sagt att Bell Center är ligans häftigaste arena, men det går inte att förbereda sig på hur det känns att kliva in i denna väldiga hockeykatedral.
Den är med sina tre maffiga etage större än alla andra NHL-hallar, läktarna störtar lika brant som Grand Canyons klippväggar mot isen och redan under den öde förmiddagstimmen känns atmosfären gotiskt hotfull, som tagen ur en modern Batman-filmatisering.
Jag sitter mest med öppen mun och stirrar medan senatorerna vevar igång nere på isen.
– Vänta bara tills det blir match. Du kommer att gilla det, det är riktigt jäkla tryck här inne, lovar EK65 efteråt.
Jag kan inte vänta.
* * *
Vad fint att Bäckis fick sin upprättelse – och sin silvermedalj – till sist.
Det var en skitgrej som hände i Sotji, det har jag tyckt hela tiden – och att den fick så vådliga proportioner beror på att hela världen suggererat sig till hysteri i den sortens frågor.
Herregud, det finns nyanser och schatteringar och olika grader av allvar också när det gäller doping.
* * *
Det ser ett tag ut som att det inte ska bli någon morgonvärmning alls för bloggens del.
Now, jag vet inte vad fransk-kanadensare rent generellt står i för slags förhållande till parisare, men den vaktmästare som tar emot i pressentrén på St. Antoine Street påminner starkt om en servitör som jobbar på bättre bistro i Montparnasse och har sett för många amerikanska gäster be om ketchup till ostronen.
När jag förklarar att jag ska hämta upp min ackreditering först till kvällen men vill komma in även på värmningen svarar han bara med ett hårt, snorkigt:
– No!
När jag insisterar kommer det – trots att han hör att jag bara pratar engelska och bevisligen förstår vad jag säger – en snabb, irriterad ramsa på franska.
Jag suckar och säger att det aldrig är problem i någon annan hall i ligan.
Han förstår det också, himlar med ögonen och säger, tror jag, nåt om att det må vara hänt ”men nu är du, merde, i Montreal”.
Sedan ruskar han på huvudet ytterligare några gånger, himlar ännu mer med ögonen och skriver till slut ut ett dagpass i alla fall.
Det är nog tur att jag varit i Paris och lärt mig att det där hör till och mest ska ses som pittoresk folklore.
* * *
Jo, jag vet att det var i gamla Forum Canadiens skrev det mesta av sin gloriösa historia, men det hindrar inte man också här känner vingslag vådliga som luftdraget från en hårtork.
24 mästarskapsflaggor och 17 pensionerade tröjor i taket gör därvidlag sitt till.
It ain’t Bridgestone Arena i Nashville, liksom…
* * *
Det borde jag kanske haft koll på, men det hade jag inte och blir därför lätt besviken när det visar sig att Habs, som ett annat Rangers förr om åren, håller morgonvärmningen i sin träningshall.
Det innebär att jag aldrig får någon pratstund med Dogge Murray och gyllene material till detta intro går därmed om intet.
Men framförallt:
Jag kommer aldrig in i det heligaste. Montreals omklädningsrum. Det Habs-fansen ser på som kristna ser på födelsekyrkan i Betlehem.
De öppnar ju emellertid dörrarna efter matchen, så jag får väl gå in och avnjuta de heliga stämningarna då istället.
Och Dogge.
* * *
Noterar era what-to-do-in-Montreal-tips i kommentatorsspår och på twitter och uppskattar dem mycket, men tyvärr hinner jag inte ta del av the local flavor i någon högre utsträckning.
Jag kom in rätt sent igår kväll och hade saker att skriva och fick inskränka rekreationen till en snabb promenad genom centrum vid halv tio-tiden.
Under den noterade jag att det är slaskigt på trottoarerna, att fredagkväll är fredagkväll även här och att det finns gott etablissemang som kallas caféer men serverar starkare saker än kaffe.
* * *
Erik K och Ales Hemsky ser ut att trivas under morgonvärmningen; de står båda lutade på ett knä på isen och skrockar gott.
Ja, hur lyder ordstävet?
A fisherman knows another fisherman from afar.
* * *
Men går det fort efter slutsignalen i afton kanske det kan bli läge för en liten, liten sittning nånstans.
Var skulle ni i så fall rekommendera en solist at gå? En sån som vill sitta själv och äta?
* * *
En norrman jag känner, vi kan kalla honom Eirik, kom efter ett Mats Zuccarello-reportage förra säsongen tillbaka från just Montreal och talade livligt om att pressläktaren i Bell Center var direkt obehaglig att sitta på.
Så det är med andan i halsen jag, den harigaste i den samlade korrespondentkåren på Manhattan, kliver ut på på den balkong vi är hänvisade till och….tja, för all del:
Det är högt och brant och det svajar betänkligt emellanåt.
Men om man bara bortser från balken gästande press får titta genom (”ta det inte personligt, vi får alltid sitta så här”, säger luttrade kollegor från Ottawa) är utsikten bländande, tv-monitorerna perfekt placerade och stämningen på de vanliga läktarsektionerna ändå nära inpå.
Norrmän alltså…så mesiga.
* * *
Det verkar som att Carey Price gör comeback i afton och således spelar sin första match sedan han bärgade OS-guldet i Sotji.
Något säger mig att det är en begivenhet som renderar lite mer än artiga applåder.
* * *
För övrigt heter det inte pressbox i dessa trakter.
Det heter pressgalleri.
Jag gillar det.
Att sitta i ett pressgalleri…det är ju rentav lite poetiskt.
* * *
Apropå målvakter startar Robin Lehner för Senators.
Han hade det lite jobbigt i senaste match, men sånt går en Lehner inte och grubblar på i onödan.
– Det är bara att gå tillbaka till basic och försöka göra det bättre ikväll, säger han med en axelryckning.
* * *
Det finns dom som säger att kanadensiskt kaffe är ännu blaskigare än amerikanskt.
Förmodligen är det därför en kopp Tim Hortons alltid sitter så fint i gamle Biffens strupe.
* * *
Som Erik K påpekar är det fem lag som slåss om en plats i den östra tabellen.
– Och av de fem är vi sist, tillägger han med en suck.
Ja, det blir ingen lätt resa för Senators denna sista grundseriemånad, men om de bara vinner sådär 80-90 procent av de återstående matcherna ska det gå.
Det vore förmodligen bra att inleda den sviten i afton.
* * *
Däremot sitter Tim Horton-kaffet inte så fint i gamle Biffens gren när det i trapporna upp från skvalpar ur koppen, för jag har ljusa byxor och får gå omkring och se ut som en sängvätare – eller snarare en pressgallerivätare.
Varför måste sånt alltid hända mig?
* * *
Kvar efter denna utflykt:
Calgary, Edmonton och Winnipeg – samt, halvt om halvt, St. Paul i Minnesota eftersom jag bara varit där på republikanskt partikonvent.
Det känns som den fyrklövern ska gå att klippa under en och samma resa nästa säsong.
* * *
Inte ens en tiondel av åskådarna är på plats när värmningen börjar, men det låter ändå mer under Habs entré än det gör i andra hallar i slutminuterna av knalljämna draman.
Ojvoj.
* * *
Senators har de snygga, gräddfärgade utomhusställen ikväll. I like.
* * *
Men nog är det lite konstigt att pressgalleriet svajar…
* * *
Dogge ser ut som att han tänker märkas i den här fajten.
Kom ihåg var ni läste det först.
* * *
Det är lördagkväll och Hockey Night in Canada och ni vet vad det innebär – pucken kommer inte direkt att släppas på utsatt tid.
Men snart, mina vänner, snart börjar en högmässa vi väntat på sedan den här bloggen föddes.
Amen.