Högmässa i hockeykatedralen, del 2

Montreal – Ottawa 1-1 (Period 1)
* * *
Well, om Bell Centre är hockeyns Graceland, då sitter vi i Jungle RRoom nu, och Elvis framför en andlöst innerlig version av ”I’ll Hold You In My Heart (Til’ I Can Hold You in My Arms)” bara för oss.
Det här är en helt fantastisk upplevelse, olik allt annat jag varit med om sedan jag började följa den här ligan på plats,
Stämningen är just väckelseartad, ljudnivån helt öronbedövande och själva ljuset i hallen liksom elektriskt. Overkligt. Skimrande.
Dessutom är det en match med rena rama slutspelsfeelingen som avgörs på isen.
Redan nu en tiotopp-notering på listan över Biffens bästa kvällar 2014, lätt.
* * *
Det börjar inte så roligt för Lehner ikväll heller, men han tar snabbt revansch på Brie-osten med omöjlig benparad i powerplay – och när samma mjölkprodukt i momentet efter får nytt drömläge är han så psykad av göteborgaren att han bara fumlar bort pucken.
* * *
Det är först när dom börjar spela det verkligen framgår hur högt upp galleriet är beläget – och hur hisnande brant vinkel vi har att hantera.
Om jag föll rakt ner från min plats skulle jag landa i ena tekningscirkeln hos Carey Price.
Det ska vi försöka undvika…
* * *
Jag har ju aldrig sett dem annat än när de kvävt matcher med ligans mest tillknäppta bortaspel och blir följaktligen lite chockad över frenesin och aggressiviteten och kreativiteten i Habs offensiv.
Tidvis känns det nästan som när Bruins etablerar sin monsterpress – fast med mer artilleribeskjutning från blålinjen.
Så leder de också skotten med 16-4.
Efter 20 minuter.
* * *
En raritet:
Endast den kanadensiska nationalsången före första nedsläpp.
Det har jag bara varit med om en gång tidigare, i Ottawa när Sens mötte…eh, Canadiens var det.
Men det är ju inte som att man saknas Star-spangled Banner, inte när 21 000 kanadicker bara tar över och sjunger hela hymnen a capella.
Sicken rysare.
* * *
Däremot står det bara 1-1 i mål och om Senators bara slutar ta så mycket utvisningar har de fortfarande en chans, för det finns energi och speed och huggtänder även i deras spel.
* * *
PK Subban är och förblir en av de här ligans största attraktioner.
* * *
Den enda smolken i Bell Center-bägaren är tanken på att jag inte varit här tidigare.
Hur har jag kunnat beröva mig själv den upplevelsen?
Man ska alltid lyssna på er.
* * *
Det är kanske inte i första hand Spezza han söker, men det är ändå sån skönhetsupplevelse att se Erik Karlsson segla upp i anfallszonen och slå den där passningen snett-bakåt som till slut hamnar hos Alfies gamla radarpartner, så att han kan smälla in sitt tjong-i-medaljongen-mål.
* * *
Direkt efter värmningen störtar det ut två minizambonis på isen och på flaken på står frejdiga typer med något slags kanoner och skjuter T-shirts upp mot takåsarna.
Det ser väldigt kul ut.
Om inget annat funkar i framtiden kan det definitivt vara ett jobb för Biffen…
* * *
Mycket riktigt:
Så fort speakern nämner första stavelsen i Careys namn vid lineup utbryter jubel motsvarande det under extranumren på en One Direction-konsert.
* * *
Snart fortsätter den coolaste högmässa jag varit på.
Så amen igen.