Högmässa i hockeykatedralen, del 6 – The End (Bild speciale)

Montreal – Ottawa 5-4 (Slut, OT)
* * *
För att citera sista stycket inför tredje perioden:
”Vårt väckelsemöte borde, på traditionellt sätt, kunna sluta med 20 minuters eufori nu”.
Riktigt så var det ju inte de inledande sexton och en halv minuterna.
Men sedan öppnades själva himlavalet, guds egen änglakör tog över och vi fick vara med om en rent metafysisk åktur.
Alltså, det var ju så:
Senators hade ledningen med 4-1 16.37 in i slutperren och matchen var så över att 30 procent av Centre Bell hade tömts. Men Habs reducerade en gång och två gånger och när det var 0.3 sekunder kvar kvitterade de också.
Sedan avgjorde gamle leksandshjälten Bouillon en och en halv minut i övertiden – med sitt första mål för säsongen.
Jag kan inte erinra mig att jag sett något liknande.
Det var ju som Game 7 mellan Boston och Toronto – med lägre insats, fast med ännu mer drama.
Man hade kunnat välja sämre kvällar för jungfrubesöket i hockeykulturens heliga högborg…
* * *
Några av senatorerna är ursinniga som Tjuren Ferdinand efter getingsticket efter avgörandet och det går att förstå.
Vid kvitteringen blev Lehner förhindrad att röra sig i målgården och vid sudden-målet hade han blockerat pucken, men känslan var verkligen att Habs forwards hade kunnat sätta handbojor på den svenske målisen utan åtgärder från Furuhatten och hans kollega.
Något surt, det.
Å andra sidan var det klantigt att de överhuvudtaget hamnade i en så utsatt situation. De skulle givetvis ha stängt ner matchen när så lite återstod.
* * *
Ett besöka Habs-rummet är som att kliva in i ett museum. Det ser ju ut exakt som den version som förevigats på Hockey Hall of Fame i Toronto, bara större, och det är svårt att inte bli andäktig inför all historia.
Tyvärr finns det inte så mycket tid att sitta och reflektera, för segrarna har match mot Sabres redan imorrn och flyger direkt efter slutsignalen.
Men Dogge kommer ut från duschen i handduk runt höften och säger att han tycker det är konstigt att en så lysande förstaperiod kan följas av en så dålig, men att det hänt förr och att det måste ändras.
Det omdiskuterade slutet rycker han på axlarna åt.
– Det var ju helt vilt och jag förstår att det inte är roligt att tappa en så stor ledning i slutet av matchen, men jag överlåter åt dem att bråka om det.
* * *
Jag har stackars Don Brennan från Ottawa Sun bredvid mig i pressgalleriet och känner lika mycket för honom som för Sens-spelarna.
Han ska, som det heter, lämna på slutsignalen och har såklart en version färdig när tre minuter återstår.
Sedan händer det som händer och då måste herr skribenten ändra på allt.
På några få ögonblick.
Jag vet precis hur det känns och tro mig, det är inte trivsamt.
* * *
Jodå, det blir sång till slut.
I sanning.
En dryg timme efter Bouillons sudden-mål ekar den rusiga ”olé olé olé”-plågan forfarande utanför hotellfönstret.
Centre Bell-upplevelsen är därmed fullbordad och jag firar den härmed med en liten bildkavalkad.
Imorrn åker jag vidare till Ottawa och ser Senators-Avalanche, så ratta in den här frekvensen vid vid 22-strecket, svensk tid, så kör vi igen.