Nicklas Lidström Night

Det hänger sex tröjnummer i de dammiga takåsarna i Joe Louis Arena i sedan tidigare.
Terry Sawchuks 1, Ted Lindsays 7, Gordie Howes 9, Alex Delvecchios 10, Sid Abels 12 och Steve Yzermans 19.
Om en liten stund får de sällskap av ytterligare ett.
Niklas Lidströms nummer 5.
Den störste vi någonsin haft – jo, jag hävdar ändå det – tar ikväll sin rättmätiga plats bland helgonen i den här ärevördiga klubbens 88-åriga historia.
Att förklara magnituden i detta, att sätta adekvata ord på den ära som tillerkänns Lidas här och nu går nästan inte, men för en hockeyspelare är det likvärdigt med att tilldelas ett nobelpris.
Man blir en del av själva kanonen.
Det finns inget större.
Och tänk hur det ska kännas för Lidas själv, en försynt medeklassgosse från Skogsbo utanför Avesta i södra Dalarna….
Här har han i 20 år åkt och sneglat mot de där fanorna i taket, läst de legendariska namnen och känt historiens vingslag från Detroit Red Wings allra största – och nu blir han själv en av dem.
Oerhört.
Bloggen är på plats och randar natten lång, genom hela ceremonin och den match som såsmåningom följer mellan Wings och gamla rivalen Colorado Avalanche.
Jag hoppas verkligen ni gör mig sällskap.
Det här är en historisk kväll.
* * *
Jag är en blödig typ och får nåt hårt i halsen redan när jag två och en halv timme innan de tänder strålkastarna nere på isen klättrar upp på pressläktaren och sätter mig för att försöka få fjutt på det här introt.
För redan då står det klart att The Nicklas Lidström Night blir förstummande mäktig,
Det ligger bilder av Nicklas och röda nummer 5-vimplar på varenda en av de 20 000 stolarna i hallen, de har byggt en stor scen i mittcirkeln och ställt ut stolar för prominenta gäster, femmor projiceras på isen och speakern som över på sitt anförande säger fantastiska saker om den gamle rumpmasen och hans familj.
Ha en näsduk tillhands, detta kommer att…kännas.
* * *
Steve Yzerman, den senaste som var föremål för en likadan högtidsstund i The Joe, kan inte närvara kväll, upptagen som han är med att förhindra totalt myteri i Tampa efter Martin St. Louis-fiaskot, men har ringt sin gamle polare från Skogsbo – och uppsättningen gäster som kommit för att hedra en av de tre största hockeybackar som någonsin funnits är ändå imponerande.
Igor Larionov är här, liksom Brendan Shanahan, Chris Chelios, Vladimir Konstantinov, Scott Bowman, Kris Draper, Chris Osgood och – inte minst – den oförliknelige Homer.
Dessutom har Nicklas hela familjen med sig – hustrun Annika, sönerna Kevin, Adam, Samuel och Lucas, mamma Gerd och pappa Janne och svärföräldrar och…ja, egentligen ska väl Homer nämnas här också,
* * *
Det är som sagt en av tidernas bästa hockeyspelare som ska hyllas, men vi kommer också att få höra om vilken unikt bra och ödmjuk människa Lidas är.
Och varje stavelse kommer vara sann.
Allra första gången jag besökte den här hallen, vintern 2006, var det för att göra en förhandsstänkare på min fellow mas inför Turin-OS och jag kan garantera att jag darrade som en doo wop-sångaren på rösten när jag klev fram till hans tron – ja, en tron såg jag det som – i omklädningsrummet för att ställa några inledande frågor, för herregud, det var ju en av de största svenska idrottsstjärnorna någonsin som satt där och såna vet man ju hur dom är.
Men jag hann inte mer än öppna truten förrän han tittade upp, fyrade av ett leende och frågade om jag inte var den där som brukade skriva om musik och sport i Södra Dalarnas Tidningar.
Snacka om att bli avväpnad.
Men så visade det sig sedan snabbt att Lidas bara är . Vanlig, anspråkslös, tidvis till och med blyg, och ödmjuk på ett sätt som inte ska vara möjligt hos en superstar med sådan status.
Uppdraget hemifrån den gången bestod också i att om möjligt göra ett hemma-hos-reportage. Det såg jag som helt ogenomförbart, varför skulle han släppa in helt främmande människor i sitt hem, men jag frågade ändå för sakens skull – och fick ett ”jovisst” till svar, en adress samt instruktioner om vad vi skulle knappa in på GPS:en.
90 minuter senare satt jag och Höken, Aftonbladets New York-fotograf, i köket i det slottsliknande huset ute i Novi och drack kaffe med Nicklas och Annika.
Det är såna människor man unnar den här sortens kvällar när karriären är över.
* * *
Hoppas någon i arrangörsstaben förstått att Homer ska hålla tal också.
Det behövs lite humor mitt i allt högtidligt och gripande…
* * *
Sedan de där kafferepet i Novi för åtta år sedan har det hunnit bli några hundra möten, telefonsamtal, matcher och oförglömliga upplevelser med mannen de inte utan skäl kallar ”The Perfect Human Being” i den här stan.
Allra finaste minnet:
I gamla Mellon Arena i Pittsburgh 4 juni 2008, när han som förste europeiska kapten någonsin tog emot Stanley Cup-bucklan av Gary Bettman.
Det är första och hittills enda gången jag betett mig olämpligt på en pressläktaren och – erkännes härmed – sträckte bägge armarna i luften.
* * *
För Mike Babcock, Red Wings nuvarande coach, räcker det inte med ”Den Perfekta Människan”.
Så här säger han till nhl.com om den bästa spelare han någonsin fört befäl över:
– I mean, just beyond perfect. He was that good. He was a lesson for young players because he didn’t force anything. He just was simple. He was smarter than everyone else and skated better than everyone else and was more professional than everybody else. He taped his stick better. He put away his hot pack better. He cleaned his stall better. He treated his family better. He talked to the media better. He was more respectful. When you asked him a question, he had an opinion…
Hyggligt betyg från en chef…
* * *
Om det ändå var en perfekt människa som ombesörjde nätuppkopplingen i The Joe också.
Det är segt som gyttja ikväll, så var förvarnad – det kan ta tid innan blogginläggen kommer ut.
* * *
Wings ska ju spela en match ikväll också, en viktig en mot Avalanche, och riktigt hur spelarna ska kunna ladda om för denna emotionella start på aftonen övergår mitt begränsade förstånd.
– Men vi bara måste, vi har inte råd med fler förluster, klargjorde Kron Wall of Pain efter matchen i Jersey häromdagen.
Well…
* * *
Jag har en del att fixa med under själva ceremonin, texter ska till exempel fram till tidningen, så ni får hålla igång i kommentatorsspåret så återkommer jag med närvaro-rapport innan matchen börjar.
Okej?
* * *
Avalanche kommer dessutom göra allt för att förstöra kvällen för Lidas och alla andra rödvingar och därmed ge igen för gammal ost.
När de hissade Foppas tröja i Pepsi Center häromåret var det nämligen Red Wings som stod för motståndet – och de var ofina noga att vinna med 3-0…
* * *
Okej, efter fyra drygt 1560 NHL-matcher, fyra Stanley Cup-titlar, sju Norris Trophy och en Conn Smythe Trophy är det dags:
Nicklas Lidström skrivs in i historien.
Forever.