Nicklas Lidström night, del 2

Jag säger det igen:
Hur ska Red Wings kunna spela match efter den här känsloladdade högtidsmässan?
Det är som att tvingas ha uppkörning direkt efter att man sett sina barn födas.
Men det finns inte mycket till val.
Dom måste spela – och dom måste hedra sin gamle kapten en seger.
Allt annat vore ju ynkligt..
* * *
Nä, jag bölade inte – mest för att jag var upptagen med att vara Kapten Haddock-arg över hur uselt tekniken här uppe fungerar.
Men när baneret med nummer 5 sakta steg mot taket, för att aldrig mer tas ner, och de samtidigt zoomade in en Lidas rörd till verkliga tårar, då var det där hårda tillbaka i halsen, det medges.
* * *
Inget tal av Homer.
Lite skandalöst.
Men som dom sa:
Det fanns två väl här. Att låta Homer hålla i hela arrangemanget och ha kul eller kalla in proffsen.
– Och vi valde tydligheten…
* * *
Jag har inte riktigt hängt med i den svenska idrottsdebatten, men Hugosson på stolen intill hugger direkt när de rullar ut den feta trucken på isen.
– Oj, ger dom honom en bil…hur går det hem i Sverige.
Ja, att Wings inte håller koll på vad de tycker där…
* * *
Vet inte om inte det gick fram i tv, men vi såg tydligt hur tiotalet Avalanche-spelare, med kapten Landeskog i spetsen, kom ut i motståndarbåset under ceremonin.
Match mot rival eller inte – en Lidas-hyllning missar man inte.
* * *
Zäta såg fortfarande ut att ha rätt ont, men det var angenämt bara att se honom på benen igen, tycker jag.
* * *
Som om det inte vore nog med allt annat la batteriet i telefonen av mitt i allting också, så jag har inga bilder från den historiska kvällen.
Men vi ska om vi inte kan muta Hugosson med någon bärs så han kan maila en eller två.
* * *
Ledsen för det här, det verkar bli fiasko av alltihop på grund av The Joe-nätet, svajigare än Edmonton-back just nu, men jag skriver och om inte annat publiceras det jag har att säga efteråt.
Nu tittar vi på hockey.