Nicklas Lidström night, del 3

Detroit – Colorado 1-0 (Period 1)
* * *
Well, på arvtagare Kronwall tycks de emotionella pre game-övningarna ha haft samma effekt som eld har på krut.
Han får för sig att han är Erik Karlsson, zickzackar sig in i Colorado-zonen och sprätter upp en backhand i nättaket bakom Giguere.
Såna mål har han inte gjort sedan han var mini-wall of Pain hemma i Järfälla.
* * *
Det är snarast Av’s som ser ut att vara tagna av kvällens högtidliga inramning.
De har några korta sekvenser i mitten av perioden, men därutöver ligger ivriga, energiska hemmaspelare på nästan hela tiden.
De kanske skulle låtit bli att smyga ut i båset innan värmningen.
* * *
En trevlig bieffekt av att de hyllat tidernas bäste Detroit-back är att de faktiskt är knökat i The Joe ikväll.
Det ser man vanligtvis bara framåt våren, när slutspelet börjat och bläckfiskarna plaskar i isen, men – skoj.
* * *
Hugosson visar färska bilder från Tampa där fans tydligen ändrat Martin St. Louis namn till ”Deathtome” på sina gamla jerseys.
Ojovoj.
Det är nog rätt bra att Bolts och Rangers spelat klart för säsongen.
* * *
The Mule agerar med samma rungande självförtroende som i Jersey i fredags och hade jag en bookmaker i närheten skulle jag satsa stora pengar på att han pangar in minst ett mål innan aftonen är över.
* * *
Det var många nordamerikanska twittrare som tidigare under kvällen undrade hur lång tid Lidas skulle behöva för att spela sig till en plats i dagens Wings.
Vad är det för fråga?
Han skulle på sin höjd behöva en kopp kaffe för att peta såna som Kyle Quincey och Brian Lashoff.
* * *
Det finns nästan inget i hela världen som gör mig mer deprimerad och nerslagen än tekniska problem under hockeymatcher.
Allt känns i ett slag meningslöst när det inte går att blogga som vanligt och allt blod försvinner ur formuleringarna…
* * *
Seriöst, om han bara ville är jag hundraprocentigt övertygad om att Lidas fortfarande skulle kunna spela – och vara en av Detroits allra bästa.
* * *
Lite allsång till Journey framåt slutet av tredjperren…ska man våga hoppas på det?
Det finns nästan ingenting som när ett fullsatt The Joe går igång i ”Don’t stop belivin’”.