Showdown på Broadway, del 5 – The End

NY Rangers – Philadelphia 3-1 (Slut)
* * *
Ja, nej, det blev ingen showdown för historieböckerna.
Nåt var lite off hos Flyers, adrenalinet pumpade inte som det brukar under den orange-vita-tröjan , och därför slog inga gnistor om matchsekvenserna.
Men igen:
Det lär komma fler chanser, mer och mer tyder ju verkligen på att de här två får se varann i första playoff-rundan, och då kan man nog vara alldeles säker på att det
* * *
Det är inte lätt för en beatreporter out there.
Enda direktflighten till Calgary från New York går sju i morgon bitti och den ska pojkana och flickorna som följer Rangers åt lokal media sitta på – trots att de näppeligen är klara här i pressrummet förrän vid halv ett-ett och sedan har en timme hem också.
Det är inte alltid man måste drömma om att vara en av dem.
* * *
Henkes 51:a nolla ryker med mindre när mindre än två minuter återstår.
– Ja, på en jädra curveball också, suckar han.
Men kungen av New York är glad ändå, för femte raka vinsten och hur mycket roligare det tack vare den sviten blir att flyga till västra Kanada i morrn.
– Det är en väldig skillnad att resa när det går bra…då hör man till och med skratt på planet.
* * *
Det var en skitutvisning på Voracek, men Playoffwill, ärligt talat…konspirationsteorier?
Hur menar du och andra som driver samma teser, men om andra lag, att det går till?
Bettman skickar ut hemliga order till domarna:
”Döm så att Rangers/Canadiens/Penguins/Blackhawks kommer till slutspel!”.
Inte ens en fiber av ett sånt scenario skulle kunna vara sant.
Vi är inte i Nordkorea – vi är i en proffsliga där kommissionären jobbar åt 30 ägare som investerat ohyggliga summor pengar i sina lag och såklart skulle vidta rättsliga åtgärder monumentale om människan de anlitat för att driva verksamheten gav några av dem fördelar på de övrigas bekostnad.
Flyers mångårige ägare, Ed Snider, är exempelvis ingen man leker med och skulle han ens misstänka att det du pratar om förekom vore Herr Bettman – som han anlitat, hyllar och är med och avlönar, furstligt – kölhalad för länge sedan.
* * *
Tänk om Elaine’s funnits kvar…
Då hade jag suttit i en taxi på väg upp till 88:e och andra vid det här laget, upprymd över tanken på att få träffa big mama, äta en sen supé – köket var alltid öppet åtminstone till ett – och kanske klämma några pruttare.
Men den sortens kvällar finns bara i minnet nu.
I morrn kväll ska vi dock fira just det minnet vid en stor, glittrig gala i fancy lokal längs Central Park South.
Aftonen har potential att bli en av årets mest oförglömliga.
Till hockey återkommer vi i helgen.
Hörs då, hoppas jag.