The Lundqvist Night

En sen måndagkväll i september 2005 klev jag för första gången in i ett omklädningsrum i en NHL-arena.
New York Rangers och New York Islanders hade just spelat säsongens första träningsmatch i Nassau Coliseum och jag skulle prata med en ny, svensk målvakt som precis hade debuterat för Rangers.
Det gick inget vidare för Henrik Lundqvist – som målvakten hette – var inte så glad.
Han vågade visserligen inte visa sitt missnöje lika tydligt som senare i karriären, han var verkligen the new kid on the block och satt, men han tyckte att han hade gjort bort sig under de 30 minuter han fått stå.
– Jag kan inte fatta att jag var så dålig, muttrade han tyst och yrade något om att han nu var beredd på att få inleda den nordamerikanska karriären i AHL.
Ikväll, nästan nio år senare, håller Rangers en ceremoni i Madison Square Garden för att fira att samma målvakt har slagit klubbrekord i såväl antal segrar som antal nollor.
På pressläktaren är inga sympatiyttringar tillåtna, men under denna lilla högtid ämnar jag strunta i det och avfyra en rungande applåd.
Det är en fantastisk resa Kung Henrik – som Larry Brooks några månader efter debuten på Long Island döpte honom till – gjort sedan där varma höstkvällen 2005.
Den blyge ynglingen som inte vågade gör något väsen alls av i skuggan av superstars som Jagr och Kasparaitis, och hackade med engelskan när han fick frågor av lokalreportrarna, har blivit Rangers självklare ledare, ansiktet utåt, den som alltid talar för hela laget – och nu är han alltså också den mest framgångsrika målvakten i klubbens snart 90-åriga historia.
Jag tycker gott ni kan applådera lite hemma vid era datorer och tv-apparater också.
* * *
Ja, det borde man ju ha kunnat räkna ut.
Under besöket i Newark i lördags kaxade ju jag om att det äntligen, efter en av de strängaste New York-vintrarna på decennier, blivit vår och att jag minsann kunde åka ut till Jersey utan ytterrock.
Idag kommer jag återigen ner i lobbyn i bara kostym, men nu börjar dörrmännen omedelbart protestera.
– Så där kan du inte gå, det har blivit kallt igen, menar de och skickar upp mig efter den förbannade rocken igen.
Ingen glädje får någonsin tas ut i förskott, det har Jante själv bestämt.
* * *
Vi debuterade alltså samtidigt i NHL, jag och Lundqvist.
Sedan kan man kanske säga att hans haft aningen större framgångar – och blivit något bättre avlönad för sina insatser…
Men det har varit en ren ära att följa hela den fantastiska resan på så nära håll, från den jobbiga kvällen på ön till dånande HEN-RIK-ramsor, konferensfinaler, Vezina-troféer, OS-triumfer och nu alltså klubbrekord.
Det är till och med så, om jag den högtidliga kvällen till ära får bli lite blödig, till och med så att jag står i tacksamhetsskuld till Lundqvist.
Om han inte gjort sådan succé i början av sin karriär, om han inte blivit Kung av New York, hade jag som utrikeskorre aldrig fått skriva lika mycket hockey de där första åren och om jag inte gjort det hade aldrig det som hände sedan, framförallt med den här bloggen, aldrig hänt och om det inte hänt är det mycket lite som tyder på att jag överhuvudtaget varit kvar i New York och levt det liv jag vill leva.
Så:
Hjärtligt tack, Lundqvist.
* * *
Men Kung Bore kan gå och dra ett slaskigt gammalt snötäcke över sig, hans comeback hamnar helt i skuggan av en annan återkomst på Manhattan ikväll.
Efter fyra månader i Finland kliver självaste Varpu – legendarisk sidekick i den här bloggen – in på scenen igen.
Jag kommer applådera även den högtidliga tilldragelsen.
* * *
Något slags förkylningsepidemi rasar i Rangers-lägret och efter morgonvärmningen var det oklart om Martin St. Louis och Derek Stepan skulle kunna spela nattens match mot Phoenix.
Men på eftermiddagen kommer besked om att jodå, bägge två finns på isen vid första nedsläpp.
Ja, det finns ju, host host, bra medicin här….
* * *
Tänk om Varpu har finsk lakrits med sig också…då blir det här en av de mest minnesvärda kvällarna i min privata NHL-historia.
* * *
Jag är inte hundra, men tror att det här är Oliver Ekman-Larssons första framträdande i the woooorld’s most famous arena.
I så fall är även han att gratulera.
Det finns ingen kittling som går upp som motsvarar den man känner första gången man har ett uppdrag under det välvda taket i Garden, därom har många vittnat genom åren.
* * *
Hästpolo-Gustav är ju så glödande het att man skulle kunna använda honom som aggregat i en finsk bastu.
Han har inte bara gjort sju mål på de senaste fem matcherna – han har sammanlagt gjort 23 och är därmed näst bäste svensk i hela ligan, överträffad enkom av Alex Steen – trots att han bara spelat 46 matcher.
Nu gäller det bara att få honom att säga lite andra saker än att han har bra medspelare, för så enkelt är det sannerligen inte, men erfarenheten säger mig att det är lättare att skruva isär en rymdfärja med blott en skruvmejsel än att få svenska NHL-spelare att tala gott om sig själva.
* * *
Jag sov dåligt i natt, på grund av en lättare hämndauktion från Montezuma vi verkligen inte behöver gå in närmare på, och drömde att jag hade en klockren ingång i det här introt och bara valsade över tangenterna.
När jag sedan kom till sans och insåg att det bara var en dröm blev jag direkt ledsen.
Det är jag inte längre, nyheten om att de ska förära Lundy en liten hyllning före matchen räddade ingången, men däremot fortfarande något matt så ni får helt enkelt ha överseende med eventuell brist på energi i kvällens inlägg.
* * *
Noterar att det inte går direktflyg mellan Boston och St. Louis.
Det var ju synd, det känns som att den sträckan ska tillryggaläggas några gånger framåt sommaren.
* * *
Den här nye Rangers-backen med det coola hispanic-namnet, Diaz, gjorde bra intryck i The Rock – i synnerhet i powerplay.
Jag skulle vilja sträcka mig så långt som att Blueshirts inte haft en lika kvick, passningssäkra pointguard på blålinjen i numerära överlägen under alla mina år här.
Mycket sagt efter en enda match, men det kändes så.
* * *
Det har inget med NHL att göra, men jag blir lite till mig när redaktörer i min närhet börjar febra om att Ryssland efter brotten i Ukraina kan bli uteslutet ur sommarens Fotbolls-VM, som Jugoslavien i EM 92 – och att Sverige i så fall kan ersätta.
Det vore nåt.
* * *
Henke har mamma Eva och pappa Peter här på besök för kvällens ceremoni.
Undrar hur det känns för dem, att knatten de en gång såg på frusen sjö i Åre plötsligt blivit kung av New York och slår alla målvaktsrekord i en Original Six-klubb i NHL.
Det måste vara surrealistiskt – och stoltheten samtidigt gränslös.
* * *
Rangers och Coyotes har inte mötts sedan i premiären i början av oktober och ni vet hur det brukar bli när lag som ses så sällan går i clinch.
Inte så kul.
Men de är båda indragna in i streckracet i respektive konferens och behöver verkligen alla poäng de kan få, så just ikväll finns ändå chansen att vi får lite rock ’n’ roll.
Är ni med?