Ain’t no love in the heart of the city, del 6 – The End

Nu är det verkligen blues i St. Louis.
Blues som i Sonny Boy Williamsons mest klagande munspel, blues som i en Kafka-roman, blues som i Harry Dean Stantons ögon i ”Paris, Texas”, blues som den A.J Soprano har när vackra Blanca dumpat honom.
Det slutar ju lika igen.
Efter två inledande slutspelssegrar torskar de fyra raka – precis som Kings ifjol.
Men det är ännu jobbigare i år.
Steen & co har ju gjort en av de bästa grundserieframträdandena någonsin och var verkligen ”due” för en riktig cup-run.
Men det börjar kännas som att myten stämmer:
Det finns helt ingen vinnarkultur i klubbens själva DNA – och därför kommer det kanske aldrig att hjälpa vilka spelare som drar på sig tröjan med den blågula tonen på bröstet.
Nästa år kan det i alla fall redan vara försent för den här finfina upplagan.
* * *
Samtidigt är ju mästarna för mäktiga.
De har varit med om sånt här förr och inte ens blinkade när de hamnade i 2-0-underläge i serien.
De befann sig i samma situation i andra omgången förra året – mot Detroit, om ni minns – kom tillbaka då också och gjorde liksom bara om det nu.
Jag börjar misstänka att vi om en månad sitter med en repris av 2013 års final och att Yellbear Hjalmarsson kan bli den blott femte svensken i historien att få en tredje inristning i Stanley Cup-bucklan.
* * *
Ryan Miller?
Tyvärr, han visade sig inte vara mycket mer playoff-keeper än Marc-Andre Fleury när det väl gällde.
* * *
Nu får ni som ska se Ducks och Stars ha så trevligt, jag drar ner ridån och unnar mig en jävel eller två.