Clinching time på Broadway, del 5 – The End

NY Rangers – Ottawa 2-3 (Slut)
* * *
Korthuset föll aldrig, det stagades tvärtom upp i sista, återigen med hjälp av en förstklassig Lehner – och med hjälp av stolthet.
Jo, det kändes verkligen som att Senators efter alla magplask den senaste månaden spelade för äran och stoltheten ikväll och då brukar det sluta med att man vinner
* * *
The Mule visste vad han talade om när han beskrev Chris Neil som en feg lallare som alltid kommer och sätter in sina tacklingar i slutet av matcherna.
Den på Staal här i slutet, långt efter att Rangers-backen spelat pucken, var inget annat än typisk.
Ta bort!
* * *
Maple Leafs alltså.
Morsning korsning.
De lyckas förlora årets viktigaste match, hemma i ACC, mot ett redan avsågat Winnipeg.
Mitt hjärta blöder för de fans som tvingas vara med om sånt här precis hela tiden.
* * *
Mindre typiskt var att även EK65 plockade fram boxhandskarna ikväll och gick en rond mot Domincic Moore.
Det har jag aldrig sett tidigare.
– Ja, flinar han, något måste jag ju göra! Jag har inte uträttat nånting på de sista matcherna.
En ganska grov överdrift, skulle jag vilja påstå, men det var lite roligt att se.
* * *
Apropå ACC rapporteras det att den, ehum, färgstarke borgmästaren Rob Ford var där ikväll – och blev så packad att vakterna fick leda ut honom.
Därtill krävs en del i kanadensiska hockeyarenor, tro mig.
* * *
Desto starkare är det av Devils att ett dygn efter holmgången mot Washington plocka två poäng borta mot Carolina.
Nu är det en poäng upp och om Columbus torskar mot Islanders imorrn, då vetifan om det inte blir playoff-hockey i The Rock i år också.
Men som vår vän Hällegerd är inne på…om de haft normal utdelning under alla straffavgöranden och vunnit åtminstone hälften, då hade de faktiskt vara på trygg och säker slutspelsmark nu.
* * *
Nu:
Lite lätt delivery – kanske några wings – och de sista perioderna mellan Nucks och Kings.
Sedan en lååång söndag i solen på Manhattan imorrn.
Man kan inte begära mycket mer.