Kriget på Manhattan, del 2

NY Rangers – Philadelphia 1-1 (Period 1)
* * *
Mja, krig och krig.
Hittills har det inte direkt sett ut som när Ban 101st Airborne – alltså Band of Brothers – slogs i Bastogne under andra världskriget, men det kommer.
Osämjan växer för varje byte och innan kvällen är över kommer vi ha dragit efter andan några gånger.
* * *
Spelmässigt känns det inte som serien fått någon riktig karaktär ännu.
Bägge lagen är okej offensivt, men verkar för tagna av allvaret för att minnas hur man uppträder i egen zon
Så oavgjort efter 20 är logiskt.
* * *
Hartnell vet hur man spelar slutspelshockey är mästerlig vid första målet, när han först tacklar bort en vinglig McDonagh bakom kassen, tar pucken och spelar fram målskytten MacDonald.
* * *
Carbomb spelar inte och det är ju lite synd, för redan i förmiddags började Rinaldo tagga upp mot honom.
– Carbomb, fnös han, vad är det för jävla smeknamn egentligen?
Det kommer förhoppningsvis tillfällen senare i serien att reda ut den frågeställningen…
* * *
Det är förstås den lille norrmannen som spelar den stora hockeyn som tar in Rangers i det här slutspelet – och då blir han så glad att han gör rena Ovetjkin-skuttet in i plexit nere i sarghörnet.
* * *
Jodå, nu är det, slutligen, lite ramalama på Gardens uppsnofsade läktarsektioner.
”Let’s go”-ramsorna ekar redan innan lagen kommit in för line-up och John Amirantes nationalsång ackompanjeras av ett brakande, gutturalt vrål.
Det känns som ett minne från förr.
* * *
Den första utvisningen i serien – men inte sista; då lovar jag flytta till Tranås när det här är över – tas av Adam Hall och jag förstår att de zoomar in coach Berube i det läget, för det förefaller inte direkt nödvändigt att brotta ner Dorsett i det läget.
Å andra sidan gör det inget, för Rangers påföljande PP är förbryllande undermåligt.
* * *
Martin St. Louis har gjort sitt första slutspelsmål för Rangers också.
Dessvärre på Henke.
Han är som en annan Marek Malik på pucken som MacDonald dunkar in.
* **
De bränner av ett okej playoff-intro i jumbon, men inte mer. Vi befinner oss långtifrån exempelvis Boston och Detroit. Med en så mäktig jumbotron som den här borde de kunna göra mer.
* * *
Det är, hör vi klart och tydligt i pressboxen, något klappträ i publiken som tagit med sig en visselpipa och sitter och blåser i kritiska lägen.
Som jag er saken finns det nästan inget lägre en åskådare kan göra. Må dåren bli utkastad och gärna gripen.
* * *
Garden faithful försöker psyka med hånfulla ”Eeeeeemery”, men han har sett lugn och stabil och bra ut och kan inte mycket göra när en halvmeter gutt är framme och petar in den där returen.
* * *
Lätt årets coolaste jumboinzoomning på Garden:
Larry Mullen Jr – U2-trummisen.
Bränner de en sån tiotaggare redan i första kan man fråga sig vad vi får se i tredje.
Är Dylan här?
* * *
Nu kommer jag få frågan säkert tio gånger inom det närmaste dygnet:
”Varför buar dom åt Zuccarello”?
Och igen:
Dom buar inte, dom skriker ”zuuuuuuuuke”.
* * *
Årets första playoff-kaffe får jag hämta själv, för brudgummen Ek är fortfarande ute och firar kärleken.
Okej för nu, men det får ju inte bli en vana.