Långfredagsdansen i Boston

Jamen, ah!
Det är så här playoff-livet ska vara.
Först en showdown live hemma i New York, sedan multipla övertidsthrillers i korresoffan till långt in på småtimmarna – och så direkt ut till LaGuardia efter några få timmars sömn för en shuttle-flight till Boston.
I den stilen ska det rulla vidare – särskilt under den den inledande Vilda västern-rundan.
Ja, jag är ständigt trött, hinner aldrig äta riktig mat och mår efter några dygn illa av floderna av kaffe, men hjärtat slår ändå i extas, leende är brett och svikten i steget så spänstig som den kan vara hos en 46-åring med talrika X på storlekslapparna i nacken.
Alltihop är ju en så grandios kick att själva livskänslan intensifieras och förhöjs – som crescendot i ett Clarence Clemons-solo i tredje extranumret under en Springsteen-konsert.
Som kommentatorn sa i fjolårets magnifika CBC-preview:
I wish. This could. Go on. Forever.
* * *
Hann inte blogga under de sena tv-matcherna igår, för referat skulle smackas ihop och intervjuer ringas in, men jag såg samtliga och – ojvoj!
Maratondramat mellan Blues och Blackhawks var så lysande att vi nog redan nu kan slå fast att den serien blir en klassiker och Colorados upphämtning mot Minnesota bekräftar misstanken att Patrick Roy – i sanning – kan coacha även i slutspelet.
* * *
Här, i för dagen grådaskiga och småbistra Beantown, går Bruins och Red Wings i clinch för första gången i afton.
Det bör kunna bli en show för årskrönikorna det också.
De mäktiga björnarna är efter sin President’s Trophy-säsong blytunga favoriter, men rikligt dekorerade Detroit Red Wings har varit på rodeo förr och vet hur man fäller givna vinnare i playoff.
Bra, snabb, artistiskt högtstående hockey kan bägge lagen spela också.
Jag räknar med att få dra efter andan vid dussintals tillfällen redan ikväll.
* * *
Det höll ju på att bli spännande i Sharktank i tredjeperren i natt också – trots att Sharks hade 5-0-överläge efter 40 minuter.
Men så är Kings i playoff och, kanske more to the point – så är Sharks i playoff.
* * *
Min tidiga flight från LaGuardia är inställd, så jag får flyga två timmar senare och missar därmed morgonvärmningen i TD Gaaaaden.
Tråkigt när så många som brukar förse bloggen med användbart råmaterialet byter om i bägge omklädningsrummen.
Men det hindrar förstås inte att jag hinner verifiera uppgifterna om att en Järfälla-bördig Detroit-back med fäbless för open ice-tacklingar har demolerat en bil som tillhör en småländsk lagkamrats hustru.
De som vill ge honom presenter när han blir pappa nästa veckan kan med fördel inkludera en uppföljningskurs hos lokala bilskolan i Birmingham…
* * *
Jag kan väldigt lite om golf och förstår egentligen vad det betyder, men det låter skoj när Blues-coachen Hitchcock säger att Alex Steen – givetvis den som i början av tredje övertidsperioden i Scottrade Center klev fram och avgjorde – såklart inte missar från ”the ladies tee”.
* * *
Självaste Pierre McGuire är med på den försenade shuttlen från New York under förmiddagen.
Han läser New York Times och ser avslappnad och ledig ut, förmodligen trygg i vetskapen att han har koll på var ALLA som spelar matchen han ska upp till Massachusetts för att referera studerade som tonåringar…
* * *
I händelse att någon undrar varför jag envisas med att skriva Gaaaden när jag är i Boston är svaret enkelt:
Dom pratar så i de här trakterna.
Det påminde en Magnus Backman om med den här muntra länken på twitter idag:
http://www.thethingswesay.com/i-lost-my-khakis—what-it-means-in-boston/.
För er som inte orkar kolla:
Tappar man bort sin khakis-brallor i Boston kan man inte bara säga ”I lost my khakis, för då tror dom att man tappat bilnycklarna.
Väldigt roligt!
* * *
Hästpolo-Gustav instämmer med de som deltog i bloggomröstningen om hur han ska hantera luckan i sin främre tandrad.
– Just nu lutar det mot en väldigt ovanlig rubin, säger han och tillägger:
– Men alla alternativ måste först flygas in för observation.
Di rike di kan, som min kompis Alles farmor alltid sa.
* * *
Jag får för mig att jag inte varit i Gaaaaden sedan Blackhawks avgjorde finalen i juni förra året och börjar skrockane skriva om att champagne-ångorna förmodligen fortfarande hänger kvar i det omklädningsrum mästarna den kvällen förvandlade till backstage-området på Hulstfredsfestivalen, men plötsligt känns den ranten märkligt bekant och en snabb koll visar att det inte är så konstigt, för jag VAR ju här på Columbus Day-ramalama i oktober och skrev om just det då.
Motståndare den gången:
Detroit Red Wings.
Hm.
* * *
Det känns osedvanligt lämpligt att se Zdeno Chara spela hockey just idag.
Jag menar, det är ju långfredag.
Häpp!
* * *
Dom är inte rädda för jinxar i Gaaden, för dom har redan byggt om och riggat för mediaanstormning a la finalspel i de utrymmen på ”the event floor” där Eken brukar frossa i hummer och krabba.
* * *
NHL har alltså bötfällt coach Quenneville för att han greppade klockspelet när han stod och skällde på domarna i Scottrade igår.
Det såg i och för sig rätt ekivokt ut, men det kanske bara kliade lite i Q:s, ehum, skrotum.
Då är 25 000 dollar rätt saftigt…
* * *
Att de bygger om Gaaaden som att det redan vore klart att Bruins går åtminstone till konferensfinal är inte direkt okaraktäristiskt.
Övertygelsen om de lokala hockeyhjältarnas överlägsenhet sitter påfallande djupt här – inklusive hos media.
All media överallt är för all del hemmafärgad och även i Chicago, New York, Pittsburgh och Philadelphia ha de en tendens att övervärdera de egna lagens förträfflighet (precis som vissa blågula NHL-bloggare eventuellt skulle kunna anklagas för att hypa sina landsmän..host host ), men ingenstans är de böjelserna mer iögonenfallande än just i Boston.
Det är som att motståndarna egentligen inte finns, eller i vart fall inte räknas; chocken när Blackhawks faktiskt tog titeln ifjol var så monumental att krönikorna i Globe och Herald dagen efter i princip bara bestod av öppna munnar.
Ibland kan man få för sig att den, ja, vad ska vi kalla den…självsäkerheten, fungerar som extra bränsle för de som kommer hit och förväntas bli överkörda.
Å andra sidan:
På senare år har det funnits skäl att tro väldigt mycket på det lag Claude Julien ställt på isen.
* * *
Det är med gränslös glädje, för att inte säga rört hjärta, jag konstaterar att dagens efterlysning fick effekt.
Lillbjörn och Storbjörn tänker vara med oss.
Hurra!
* * *
Loui Eriksson har inte framträtt i ett Stanley Cup-slutspel sedan 2008.
Då spelade han konferensfinal med Dallas – mot Detroit.
Han var bra redan då, men är flera storlekar större som hockeyartist sex år senare och har potential att bli ett monster för Boston nu.
Hungern, begåvningen och det faktum att han helt uppenbart är på väg att varva upp efter en tidvis motig grundserie, som bland annat inkluderat två jävla hjärnskakningar, talar för det.
* * *
Däremot kan jag omöjligen acceptera att mångåriga kommentatorsspårsvännerna Granvista och Rob4 ser sig som U-båtar nuförtiden.
Nu slipar ni rören, tejpar klubborna, hänger på er utrustningen och kommer ut på banan och förgyller även det här slutspelet.
* * *
Babcock och Julien, två av hockeyvärldens bästa coacher, kamperade ihop för Team Canada i Sotji, blev enligt uppgift goda vänner och kommer utkämpa en hjärnornas infernaliska kamp nu.
Det skänker den här serien en extra kittlande dimension.
* * *
När Wings kommer ut för värmning tror jag för några ögonblick att dom blåst alla, för det ser ut som att Zäta trängs i det rödvita ledet.
Men så kul ska vi inte ha det.
Han är dock på plats och bloggen gör sig förhoppningar om att hitta honom vid kaffekannorna i någon paus.
* * *
Jag behöver förstås inte säga att jag räknar med ingående rapporter från Tampa under kvällen.
* * *
Fredag kväll i Boston och Bruins går upp i årets första slutspelsduell…
Det här kan ni ta till banken:
Gaaaaden kommer att rocka och skaka.
* * *
Varken Paille, Kelly eller Bartkowski syns till på Bruins-sidan under värmningen.
Det är ändå ett litet slag.
* * *
Okej, nu vevar vi igång den åttonde och sista serien i Stanley Cup-slutspelet 2014.
Det kommer bli rock ’n’ roll-party monumentale.
Glad påsk!