Långfredagsdansen i Boston, del 2

Boston – Detroit 0-0 (Period 1)
* * *
Jämnt och hårt och lovande.
Så ber jag att få beskriva det som händer i första ronden i den här heavyweight-fajten.
Bruins kommer i sin patenterade mangelanfall – och Detroit svarar med kvicka, ettriga kontringar och, tidvis, fint snurr runt Tuukka.
Ingen är direkt nära att ta ledningen, men så fort det kommer ett mål – åt endera hållet – blir det här väldigt kul.
* * *
Mycket riktigt:
Gaaaaden rockar och skakar indeed.
Det finns ingenstans där anfallsförsöken ackompanjeras av lika tungt bifall.
Så fort hemmaspelarna passerat rödlinjen förenas hela hallen i ett enda mullrande vrål – och ibland känns det som att det skänker extra tyngd åt forceringarna.
* * *
Rene Rancourt blir bara darrigare och darrigare i stämbanden, men det skulle inte vara Gaaaaden om inte han stod och sjöng nationalsången så det fladdrade i den rödlätta mustaschen.
* * *
Alfie verkar trivas. Och är det någon nu aktiv NHL-stjärna som gästat Boston genom åren är det Ottawa-guden – han måste leda den något obskyra statistiken oerhört överlägset.
Det kan inte vara en nackdel.
* * *
Det verkar som det ska en del till innan gamle Devorski blåser för utvisningar i den här tillställningen.
Skriver jag – och just då brakar Långfredag himself in Smith i sargen och får två för boarding.
* **
Kelly och Paille saknas definitivt.
Nej, de är inga superstars men hör till de främsta symbolerna för Bruins beramade djup och lämnar som sådana klart kännbara luckor i uppställningen.
* * *
När hockey är religion förfaller det något vågat att använda R.E.M:s ”Losing My Religion” som soundtrack till värmningen.
Men Garde-DJ:n räddar kvällen med AC/DC:s ”Back in Black” på besinningslös volym under playoff-introt.
Oh, yes.
* *
Fast snacka om tomrum – man tänker ju nästan inte längre på att Detroit tvingas klara sig utan både Zäta och Big E.
Bruins skulle definitivt ha större stycken motstånd att tugga på om de fanns på isen.
* * *
Påskmust får man inte nämna i det här kommentatorsspåret. Det leder till åtal.
* * *
Brad Marchand, Bruins elake lille enfant terrible, är sig lik och kommer inom kort att vara ungefär lika populär i Detroit som politiker som förstör för fordonsindustrin.
* * *
Varje gång jag läser, och framförallt hör, namnet Glendening får jag osökt associationer till Kapten Klänning.
Så nu vet ni vad vi kallar nummer 41 i Wings i fortsättningen.
* * *
Shit, jag hade glömt utbudet av bakelser och godis och snacks i den här pressboxen.
Helt oemotståndligt – och fullständigt förödande för en som redan har alla de där X:en på lappen i T-shirtnacken.
* * *
Bolts kan inte förlora ikväll, så är det bara. Man åker inte upp till Bell Centre med 2-0 i baken om man vill ha en chans att överleva.
* * *
För första gången sedan året innan den inledande renoveringen av Garden hemma i New York har jag sällskap av en bananfluga på den här matchen.
Trivsamt.
Hen verkar intresserad av vad jag skriver och surrar ständigt framför bildskärmen, särskilt nöjd, verkar det, med Kapten Klänning-stänkaren.
* * *
Det kan bli just Alfie som spräcker nollan i den här andraperioden, faktiskt.
* * *
Nu föreslår bananflugan att jag ska gå och hämta lite mer kaffe.
Och – visst.