Zäta, Douglas Kronwall och väntan på Julia, del 3

Den hörnqvistska papa-effekten fortsätter
Nu är det Papa Kronwall som, elegant, spelar fram Papa Pavel och pang igen.
Man kan ju inte låta bli att slå sig på knäna.
* * *
Men Bruins är mycket bättre i den här perioden, trycker till slut in ett mål och hade under en serie såna där gjort ännu fler om inte väderkvarnsmonstret i hemmakassen gjort ett par riktigt avancerade räddningar.
Allt kan fortfarande hända här.
För en sak har vi då verkligen lärt oss i det här slutspelet:
Ledningar betyder inte mycket…
* * *
Haha, efter Studentens påstående om att I phone-Siri gillar Datsyuk kan jag förstås inte låta bli att testa, men när jag får frågar vem som är Magic Man svarar hon bara att hon kan berätta det om jag bara uppdaterar mjukvaran.
Satkärring.
* * *
Om jag vore Torey skulle jag gå på krugen varje gång jag hade smällt in såna där mål.
Förlåt, men det var lite för länge sen vi drog några wennerholmare här.
* * *
Det rapporteras att lagkamraterna sparat puckarna de nyblivna papporna i The Joe gjort mål med.
Så Douglas Kronwall och Vasilisa Datsyuk får varsin puck när de fyller…ja, en dag.
* * *
De är klart att just Marchand försöker croschecka Zäta i ryggen.
Svinigt?
Jo, han är ju sån – det var inte för inte engolf restaurang i Vancouver lovade Volchenkov gratis mat resten av livet när han hade gett den lilla Bruins-stjärnan en hjärnskakning.
Men vi har varit inne på ämnet förut:
Det är vad som händer när man spelar med kända skador i slutspelet insatserna är så här skyhöga och mitt tips är att Episka Skägget – för att nu använda Zätas indiannamn – själv kommer att säga ungefär likadant efteråt.
* * *
Lillbjööööörn, Storbjööööörn….bloggen saknar er!
* * *
Jag skulle bra gärna vilja höra vad Emma egentligen tycker om skägget.
* * *
Nu brakar det loss i St. Paul också.
Denna fantastiska overkill av hockeydrama….inget i tillvaron kan mäta sig.