Concrete jungle where dreams are made

New York, concrete jungle where dreams are made
There’s nothing you cant do, now you’re in New York
These streets will make you feel brand new, Big lights will inspire you, let’s hear it for New York
New York, New York.

Ja, det är Jay-Z- och ”Empire State of Mind”-läge I New York City inför Game 3 i Stanley Cup-slutspelets östra konferensfinal – och det är Rangers som står för drömmarna, det skarpa strålkastarskenets inspiration och känslan att det inte finns nånting som är omöjligt.
Något har verkligen hänt sedan de åkte upp till Montreal och vann de två inledande duellerna i den här hypade serien.
Plötsligt är Broadway Blueshirts THE team i Metropolis.
Laget alla pratar om.
Laget alla febrar om.
Laget alla hetsar om.
Jag har varit här i över nio år och aldrig upplevt något liknande.
Varenda dörrvakt i huset, även de som till vardags fnyser åt hockey och brukar svära på att de bara följer baseboll, stoppar mig för att prata om Lundqvist, alla barer längs andra och tredje avenyn i Midtown flaggar med Rangers-vimplar och lockar med extrapris på bira inför MATCHEN och i media får självaste Yankees och Mets maka på sig. Det är Rangers som gäller nu – på sida upp och sida ner, i kanal efter kanal.
Väldigt skoj, kan jag inte låta bli att tycka. New York är min hemstad och jag har längtat efter att hockey ska regera här – som den enligt andlösa ögonvittnesskildringar gjorde den där magiska sommaren för 20 år sedan.
Men samtidigt – och here’s the point:
Är det något som talar för Montreal Canadiens är det just euforin på Manhattans gator.
Spelarna hävdar bestämt att de håller allt ståhej på avstånd, men det hävdade LA Kings inför fjärde finalen 2012 också, när de hade 3-0 mot Devils, bara skulle ta en enda futtig seger till för att bärga bucklan och gästerna från Jersey knappt kunde ta sig till spelarentrén för alla limos som stod parkerade utanför Staples Center i väntan på den stora segerfesten.
Den som sätter sig, eller blir satt, i den situationen går det alltid åt helvete för.
Just det kan mycket väl hända här också
När en hel stad blir så här exalterad, tror att det är avgjort och redan talar i tungor om att det är 1994 igen, då sipprar stråk av stämningarna in i omklädningsrummet också – det går inte att förhindra.
Dessutom:
Montreal Canadiens är en formidabel motståndare som tog sig hit genom att knocka Boston Bruins.
De som börjat fira Rangers finalplats är härmed varnade.
Det hindrar ju inte att vi alla kan njuta av kvällen, en av de största i New York City på väldigt länge, och vara glada över att få vara där dreams are made och the big lights makes us feel brand new….
* * *
Man vet att det är Montreal Canadiens som morgonvärmer på Garden när det plötsligt ekar i hela hallen:
– Tjeeeena Biffen!
Bara Crankshaft Murray har så roligt under pågående träning.
Lite senare samma värmning står jag nere vid sargen och överlägger med fotograf Höken och plötsligt smäller det i planket så jag hoppar högre än Ellen Burstyn när hennes stearinljus flammar till i ”Excorsisten”
När jag tittar upp står Dogge och garvar läppen av sig på andra sidan isen; det är förstås han som plaskat in ett slagskott just där jag står.
Mannen är väldigt smart – och samtidigt anderssonskans kalle okynnig tonårskusin.
* **
Allra mest riktas New Yorks upprymdhet och förväntan mot the dedicated follower of fashion Rangers har i kassen.
Jag berättade redan igår om det vilda kaos som utbröt runt hans plats i omklädningsrummet när han skulle intervjuas– det var som på en tunnelbanevagn i Tokyos morgonrusning.
Idag visar han sig överhuvudtaget inte.
Det blir lugnast så – och John Moore kan andas ut.
Han har platsen intill den svenske målvaktsstjärnan och när den unge, artige backen igår fick frågan vad han tycker om att så hysteriskt mycket media plötsligt trängs i rummet log han snett.
– Jo, det är väldigt kul att intresset för oss är så stort. Det blir bara lite besvärligt att sitta just här, sa han medan en ivrig CBS-reporter som hamnat längst bak i Tokyo-rusningen kom klampande över skridskor och klubbor och ogenerat trängde ut honom bortåt Strålman-hållet till.
* * *
Apropå keepers:
Habs kör vidare med unge Tokarski.
– Han är en vinnare och har hela tiden hanterat pressen på ett imponerade sätt, säger coach Therrien.
Bara det nu inte blir nåt tok(arski)…
Ah, förlåt en Wennerholm-epigon.
* * *
Ett av de mer iögonenfallande tecknen på att det är något exceptionellt som äger rum i the woooorld’s most famous arena i afton:
Al Jazeera – kanske inte främst känt för sin omfattande hockeybevakning – har skaffat ackreditering och är in the house.
Fantastiskt coolt, tycker jag.
* * *
Rangers har vunnit fem raka slutspelsmatcher, unheard-of-stats under mina år i New York, men enligt Henke känns det inte så.
– Nej, känslan är att vi vunnit två raka. I Montreal. Det som hände innan dess är liksom bortspolat. Det tänker man överhuvudtaget inte på.
Nej, låt oss i media ägna oss åt de dumheterna.
* * *
PK Subban stannar kvar på isen med Dogge och övriga reserver och matar skott mot Budaj när hans morgonvärmning egentligen är över.
Bloggens utsända – yours truly och Höken – råkar sen stå vid zambonientrén där han kommer trampande mot omklädningsrummet och när någon halvbekant frågar hur det står till utbrister han glädjesprudlande:
– Fantastiskt. Det är NHL, right? Det är få förunnat att få vara med om det här.
Slutspelets störste artist är väldigt, väldigt lätt att tycka om.
* * *
Med det här helt extrema mediaintresset är pressrummet också så fullknökat att man egentligen borde vara insmord i konsistensfett för att kunna ta sig fram och jag, som lider av avancerad paranoia i den här sortens sammanhang, befarar att jag inte får någon pressläktarplats lagom till säsongens största match i mitt ”hem”.
Men jodå.
Bloggen sitter på, nästan, samma stol som vanligt.
Lycka.
* * *
Vigneault vägrar säga något annat än att han är day-to-day – och vem är det inte, höll jag på att säga – men det mesta tyder på att Brassard inte spelar ikväll heller.
* * *
Festligt Coach Q-citat från Chicago.
– Det brukar vara tvärtom, men jag var argare när jag vaknade i morse än jag var direkt efter matchen igår.
Det är lätt att förstå.
Ju mer man tänker på Blackhawks sistaperiod, desto mer absurd känns den.
* * *
I Habs-uppställningen är Tomas Vanek plötsligt det stora frågetecknet.
Han var, till allmän häpnad, nerflyttad i fjärdekedjan under träningen igår.
– Men läs inte in för mycket i det nu. Det kan vara ändrat till i morgon, morrade Therrien.
Det tolkade Montreal-media inte som att österrikaren nödvändigtvis är tillbaka i sin vanliga formation ikväll.
Utan att han kan vara – petad.
Min utsände vän från Kleine Zeitung – Lilla Tidningen! – rasar.
* * *
17.00, tre timmar före matchstart, reser sig bloggen från sin plats, går med bestämda steg mot herrummet, hänger av sig den ljusa sommarkavajen på en krok och – ja, ni vet:
Slips på.
En svart med väldigt många små, silvriga prickar.
Very, very Stanley Cup.
* * *
Att Subban stannar kvar på isen efter värmningen och övar skott är förstås ingen tillfällighet.
Han fick ju inte in ett enda på the dedicated follower of fashion i de två första matcherna.
Enligt Habs-stjärnan berodde det dock inte huvudsakligen på att Kung Lundqvist, som de flesta andra påstått, var fenomenal.
I själva verket hade han tur.
– Spelar Lundqvist bra? Visst. Men han har väldigt mycket flax också. Några skott jag sköt såg han inte och de tog ändå på hans axlar, slår Pernell Karl fast.
Stanley Cup-tugg, förstås
Försök att fucka lite med svenskens psyke.
Men uh-huh, Henke nappar inte.
– Well, jag HAR tur. Man måste ha det i slutspelsmatcher, annars går det inte, replikerar han.
På samma sätt är det ingen hos hemmalaget som inbillar sig att Therrien talar sanning när han försöker sig på samma slags mindgames, fast tvärtom, och beskriver Rangers som det bästa lag Habs mött på hela säsongen.
Det mesta som sägs vid det här laget är psykologi, propaganda och försök att störa, så de inblandade gör verkligen bäst i att inte lyssna.
* * *
Vad glad jag blir över att höra att Mattias Ekholm gör så starkt intryck på kollegorna i Minsk.
Han är en exceptionellt trevlig pöjk med rötter i mina Borlänge-hoods och förtjänar verkligen en rejäl framgång efter att ha suttit tyst och tagit skit från Barry Trotz utan att klaga i två år.
Nästa år väntar breakout-säsong i Nashville också, ber bloggen att få förutspå.
* * *
I högtalarna i Rangers omklädningsrum när det det börjar lugna ner sig, media droppar av och reserver som JT Miller och Jesper Fast sitter på sina platser och pustar efter 20 minuters bag-skating med Tuffe Uffe:
Peter Bjorn and Johns ”Young Folks” – och sen går alla som är där, medvetet eller omedvetet, och nynnar på den klassiska dängan resten av dagen.
Hoppas Björn Yttling får höra talas om det och blir lite till sig.
* * *
Sanomat i Finland har i dagarna producerat en hel bilaga om Selänne – 68 sidor tjock.
Det finns bara en svensk idrottsman som skulle kunna föräras en likadan hedersbetygelse i samband med sin pensionering.
Hästpolo-Gustav.
Neeeej, ni vet.
Zlatan
Så stor, så monumental, är The Fniish Flash i vårt stolta grannland.
* * *
Var jag inte inne och spann på ett Gudfadern-tema för några matcher sedan?
Well, under eftermiddagen – när de repar intron och nationalsång och jinglar på Garden – ljuder ledmotivet från tidernas bästa film plötsligt i PA:t.
Det är kittlande bara att tänka på vad det kan betyda.
Är Al Pacino här?
Ska de offer Habs an offer they can’t refuse?
Ligger det ett avhugget hästhuvud i Torkarskis målbur efter matchvärmningen?
Don’t forget the cannoli, säger jag.
* * *
Bloggen har aldrig tagit så mycket bilder på Garden som de två senaste dagarna.
Visuell orgie kan vänta i nattens slutrapport.
* * *
– Det skulle vara skönt med lite reservationslös kärlek när vi nu kommer hem och spelar på Garden, stod en drömsk Vigneault och önskade sig på podiet i Garden igår
Tyvärr.
There’s no such thing i New York.
Går det dåligt börjar Gris-Olle och hans vänner bua, så är det bara.
Å andra sidan:
Går det bra kommer the woooorld’s most famous arena att rocka ikväll
Det går att känna redan när de första åskådarna smyger in på läktarna en timme innan showtime.
Själva luften är laddad med elektricitet, själva syret är strömförande.
Ojvoj.
* * *
Värmningen har börjat och nej, Brassard syns inte till.
Det gör däremot Carbomb.
Han lär få ny chans att charma Garden-publiken.
* * *
Det är torsdag kväll – och inga matcher alls i morgon.
Om det här slutar i hygglig tid kan det bli åka av ute på byn…
* * *
Vanek?
Inte petad.
Förstås.
Han är sparkapital för Habs på samma sätt som Nash var det för Rangers och sånt fumlar man inte bort.
* * *
Okej, det drar ihop sig i the concrete jungle och dreams are gonna be made.
Av någon.
Snart vet vi vem.