Den oförglömliga Stanley Cup-natten, del 2

NY Rangers – Philadelphia 0-0 (Period 1)
* * *
Jaha, vad säger vi nu då?
Väldigt Game 7.
Alltså lite försiktigare än exempelvis igår, lite tydligare nervdaller på sina håll.
Men jag tycker framförallt Flyers gör en bra period, kanske sin stabilaste i the woooorld’s most famous under hela serien.
De skapar inte så jättemycket, men spelar tajtare och säkrare i defensiven, bortser man från läget på slutet när Coburn ger Nash pucken, begår backarna inte ett enda misstag.
Och de gånger Rangers ändå kramar fram chanser är Mason – återigen – het som stenplattorna runt en pool i Arizona i juli.
Igen:
Vad som helst kan hända ikväll.
* * *
Jag har inte ens hunnit reflektera över det ännu, men för fan:
Det kan kan ju bli övertid också.
Då får vi hjärnblödning av rafflet.
* * *
Hemmaspelarna begår inga iögonenfallande misstag de heller, men det ser något spänt ut här och där.
Det finns dock de ser ut att gilla att spela Game 7 också – främst Hagelin, Brad Richards och St. Louis.
Vad som helst….ja, ni vet.
* * *
Eken kommer förstås och ska kolla vad det är för plats jag mot allt förnuft får sitta på, men jag får ju säga som det är:
– Ni ekonomiklasspassagerare ska hålla er per sida skynket…
* * *
Första målet kan vara viktigare än någonsin tidigare.
Säger jag härmed.
* * *
Jag vet inte om Rangers-fansen fick så mycket stryk under tumultet i slutminuterna i Wells Fargo igår att de inte vågar gå på någon mer hockey, men fem minuter efter officiell starttid är det fortfarande bara halvbesatt i den gamla hallen.
Och några hemmaramsor ekar inte under takåsarna förrän Ron Dugay – New Yorks Ben Marlene, bara tio år äldre –kommer ut på isen i en hiskelig skjorta och försöker jaga igång församlingen.
Åker Rangers behöver man verkligen inte sörja stämningen.
* * *
Det är nog som Hento skriver, att domarna tillåter mer än vanligt ikväll – men samtidigt kan man lugnt konstatera att bägge lagen är extremt angelägna om att undvika utvisningar.
Och givetvis hinner jag inte mer än sätta punkt efter den meningen förrän Rinaldo brakar in Richards i sargen med en alldeles för sen monstertackling och åker just ut
Glömde att han var med…
* * *
John Amirante gör sitt bästa där han står och knarrar genom nationalsången i sin knallblå Sportspegeln-kavaj från 1978, men efter tre uppvisningar av Lauren Hart i Philadelphia är det inte så man gapar av hänförelse direkt.
* * *
Men Rangers powerplay efter Rinaldos interference är – ännu en gång – så stabbigt och och långsamt och fantasilöst att man inte riktigt förstår vad Flyers oroar sig för.
* * *
Då, Christoffer Ekman, har jag nog bara att erkänna att jag blandade ihop begreppen.
Jag trodde att afasi var glömska i största allmänhet.
Fast så mycket skit som pratas på isen skulle det nog vara nyttigt med lite språkproblem också…
* * *
Ingen Al Pacino i jumbon ännu, än mindre Elvis (och det vore ju rätt frapperande), men väl Knicks-stjärnan Stoudemire och Katharine McPhee.
Inget Staples Center får armsvett av kanske, men vi har ju knappt klivit ur startblocken ännu.
* * *
Efter några minuter fylls ändå läktarna och det blir åtminstone hyggligt tryck i några ”Flyers suck”-ramsor.
* * *
Hur hittar man kaffekannorna när man flyger förstaklass då?
Det ska nu utforskas.