Den stora chansen

Under det korta liv vi har här på jorden handlar det, kanske mer än något annat, om att ta chansen de få gånger den uppenbarar sig.
Om att utnyttja de stora, och sällsynta, möjligheterna.
Om att våga, orka och klara av att ta tillfället i akt i rätt ögonblick.
Det gäller allting – i kärlek, i karriär, i vänskapsrelationer, i handel och vandel, i val och kval…
Ni vet vad dom säger:
Det är det man inte gjort man ångrar.
Inte det man gjort.
För hockeysoldater som de som som ikväll ska utkämpa ännu en på-liv-och-död-duell på den blanka isen i Bell Centre-katedralen ikväll ställs hela den livsekvationen i blixtbelysning några gånger per karriär.
De drömmer hela sina liv om att någon enda gång får vara med i en Stanley Cup-final.
Det är därför de håller på, det är därför de ägnar så oändligt mycket tid och kraft och känslor åt det här, det är därför de spelar ishockey.
Och ändå:
De flesta kommer aldrig ens i närheten. De flesta får aldrig chansen att förverkliga den dröm som tog form när de som knattar satt på pojkrummet och spelade Game 7 i Stanley Cup-finalen på datorer och tv-skärmar.
Det finns verkligen inga garantier.
Fråga Mats Sundin, fråga Börje Salming, fråga Markus Näslund.
Legender, med enastående NHL-karriärer under bältet – men Stanley Cup-final spelade de aldrig.
Så för de undantag som faktiskt får chansen gäller det v e r k l i g e n att ta den.
Den kommer kanske aldrig tillbaka.
Se på Brad Richards och Martin St. Louis, Rangers grå pantrar (säger en 46-åring om en som är 34 och en som är 38…).
De spelade, och vann, finalen med Tampa Bay 2004. Sedan har de inte varit tillbaka. En enda gång. Fast de kramat varje fiber ur sin talang, sina hjärtan och sin erfarenhet för att få göra det.
Men Stanley Cup-finalen är som en fjäril som fladdrar förbi i skymningen, nästan omöjlig att fånga i handen. Det går bara med tur, skicklighet, tajming och oändligt tålamod – och det är långt ifrån säkert att ens det räcker.
Men nu är de plötsligt här igen.
Idag har de chansen.
27 maj nådens år 2014 kan de, och våra svenska Rangers-vänner Henrik Lundqvist, Carl Hagelin och Anton Strålman, spela sig rakt in i paradiset.
I Bell Centre.
I Montreal.
Jag drar efter andan.
* * *
Det regnar i den stolta Quebec-metropolen idag, en elak vind biter i kinderna och himlen surar blyertsgrå.
Men det känns inte så.
Le Club Du Hockey ska ju spela slutspelshockey.
Då är det alltid soligt, varmt och gott i Montreal.
Att Habs ligger under med 3-1 i konferensfinalen och kan åka ur ikväll spelar ingen roll.
Det är som inför en Super Bowl utanför Bell Centre i all fall.
Festen börjar redan under tidiga förmiddagen och stegrar sedan oavbrutet mot matchstart.
Och varför inte?
Även PK Subban, Lars Eller, Max Pacioretty och de andra har fortfarande en unik chans.
Inte på samma glasklara sätt som Rangers, de kan inte avgöra i afton, men de befinner sig fortfarande i konferensfinal och har drömmen inom räckhåll.
Och så länge skutan kan gå, som Evert Taube konstaterade.
* * *
Alain Vigneault låter som han håller på och författar ett högtidligt bloggintro när han kliver upp på podiet efter tisdagsmorgonen värmning och inleder sin presskonferens.
– NHL-säsongen började 1 oktober, med en Original Six-match mellan Montreal och Toronto. Idag är det 27 maj och vi i New York Rangers kan som första lag bli klart för 2014 års Stanley Cup-final.
Bra Vigge.
Mer teatralisk suggestion.
That’s how we roll i den här bloggen, ju.
* * *
Jag blev uppgraderad och satt alltså på sätet intill idolen Jim Hughson under flighten från LaGuardia igår.
Men det hade jag verkligen inget för.
Vi sänkte några glas vin under en betydligt längre flight mellan LA och Newark 2012, och hade ett långt samtal om bröderna Sedin och Tortorella på en buss i Sotji i februari, och jag tror fåfängt att vi är buddies nu.
Men han känner överhuvudtaget inte igen gamle Biffen.
Hälsar inte.
Ser inte för ett ögonblick ut som att han tänker ”den här människan känner jag igen från nånstans”.
Jag har således inte gjort djupare intryck än en vattendroppe på hotellrumsfönstret.
Mitt ego, mitt ego – hur ska det nånsin kunna repareras igen?
* * *
Derek Stepan eller inte Derek Stepan?
Det är dagens Shakespeare.
Han är, sin nyopererade käke till trots, med på morgonvärmningen – i ett heltäckande visir som får honom att se ut som Bain i senaste ”Batman” och precis som Pat Leonard twittrar förväntar man sig nästan att han ska ställa sig vid mittpunkten och förkunna:
– I am Gotham’s reckoning…
Sen säger Vigneault ändå att det är väldigt mycket som ska hända för att hans förstecenter ska kunna spela, han har bara intagit puréer de senaste dagarna, och läkarna tar beslutet under eftermiddagen.
Kan han inte spela får antigen Jesper Fast eller – rätt sensationellt i så fall – Oscar Lindberg chansen.
Men jag vet inte jag.
Jag börjar luta åt Brieost-hållet i den här frågan.
Det är nåt fishy med alltihop…
90-10 att Stepan spelar, slår vi härmed fast.
* * *
Bloggen föräras en ny plats galleri de press idag, med bättre, heltäckande vy över isen.
Jag undrar vad jag gjort för att förtjäna denna vänlighet – tills jag upptäcker den konstanta vind som blåser från en öppen dörr bakom ryggen på mig.
I morgon kommer min nacke vara stel som en servitör på stroppig fransk krog.
* * *
Coach Therrien lägger – förstås – ut sin egna dimråder i Brossard, där Habs har sin träningsanläggning.
Carey Price tränar nämligen, i full utrustning, och hela Montreal får en kollektiv orgasm över tanken på att han kan vara tillbaka.
– Men att Carey tränar är bara en del av processen. Han kommer inte spela den här serien, säger mindfuckandets Picasso med ett outgrundligt leende.
När han sedan får frågan om stjärnmålvaktens läkeprocess går snabbare än väntat svarar han kort:
– Everything’s good.
Hm.
* * *
Varför BLIR man stel i nacken när man sitter i drag? Jag menar, just nacken? Varför blir man inte stel i knäna, eller armbågarna? Eller stel överhuvudtaget? Vad är det för felskär i den mänskliga kroppens evolution?
* * *
King’s cross.
Det är, om jag inte minns fel, namnet på en tunnelbanestation i London.
Men det är också, om man bara försvenskar uttrycket något, en bra beskrivning av vad som pågår i den västra konferensfinalen.
Satan vad 2012 Kings såg ut igår.
Tunga och snabba och elaka och hårda och oslagbara.
Det är nog dags att ringa Christian på Dan Tana’s på Santa Monica Boulevard och be honom hålla en fin plats i baren framåt helgen.
* * *
Fast jag skulle vilja hävda att Canadiens inte har någon anledning att hetsa fram en Price-comeback.
Tack vare youngblood Tokarskis stabila lugn och uppkäftiga aggressivitet har ju hans frånvaro varit långt, långt ifrån så kännbar som alla befarade när Kreider ställde till med vad Prusten kallade ”avsiktlig olycka”.
* * *
Blackhawks-spelarna påpekar att de befann sig i samma situation – 1-3-underläge – inför en Game 5 även i fjolårets playoff och likafullt gick till final och vann.
Sant – och de har en dokumenterad förmåga att komma upp ur djupa hål.
Men då var det Detroit Red Wings, modell 2013, de spelade mot.
Nu är det Los Angeles Kings modell 2014.
Det är viss skillnad.
* * *
Hjälper det om jag rör mycket på nacken?
I så fall ska jag sitta och snurra på skallen som Linda Blair i ”Excorsisten”.
* * *
Ägnar morgonen åt att studera Rangers-svenskarnas slutspelsskägg och vi kan ju säga så här:
Carl Hagelin är ingen Zäta i det avseendet.
Mer en rökrutetuffing på 15-årsdans i Södertälje Folkets park
– Ja, skrockar Henke, det finns utrymme för…improvement.
Hagge är dock nöjd.
– Ja, det här är faktiskt det bästa skägg jag nånsin fått ut. Det är inte mitt fel att farsan inte är hårigare, säger han lätt upprört.
Ho ho.
Lundqvist himself har lyckats odla en riktigt tät matta och ser ut lite som Tom Hanks i den där filmen när han hamnar på en öde ö, vad heter den…”Cast Away”.
Strålman?
Väldigt James Hetfield i Metallica, som sig bör.
* * *
– Det här är ju ren rasism. The’re anti-Sweden, hojtar en kollega från Toronto skadeglatt när han ser var Montreals PR-stab satt mig.
När jag gör honom uppmärksam på att till och med Norge, i form av VG, fått en aningen bättre stol ett par platser till höger, exploderar han i gapskratt.
– Norge! Ha ha, they’re REALLY anti-Sweden!
Själv är jag anti-dental, om vi har några Seinfeld-konnässörer med oss i natten som uppskattar den lilla utvikningen.
* * *
Montreals offensiv har blivit mycket vassare sen Alex Galchenyuk klev in i laguppställningen, lyder min bestämda uppfattning.
Har vi konsensus kring den åsikten i kommentatorsspåret?
* * *
Lätt huvudvärk har jag också.
Eller hade.
Den är botad – givetvis med fast acting Advil!
Spelar Kung Henrik konferensfinal håller jag mig givetvis till produkterna han kränger på tv…
* * *
De flesta är övertygade om att Habs kommer att vinna ikväll – och det ganska lätt.
Så brukar det ju bli när ena laget i en jämn serie absolut måste vinna och det andra har fler chanser.
Desperationen avgör, liksom.
Men Strålle Hetfield menar att det inte ska hända här i afton.
– Vi har lärt oss av Pittsburgh. Dom var riktigt bleka när dom befann sig i samma läge i femte matchen mot oss. Och sen gick det som det gick. Det ska vi definitivt undvika, vi vill inte spela mer mot dom här och ska göra allt för att vinna ikväll, säger han.
* * *
Nu kommer det en annan kollega, hemmahörande i Ottawa, och berättar att det finns barer i downtown Montreal som har öppet till både tre och fyra kommande morgon.
Och jag flyger inte hem förrän sent imorgon eftermiddag.
Dags att putsa dansskorna kanske…
* * *
Senast jag skrev ”In med Dogge!” kom det snabb sms-replik i telefonen:
– Tur att nån kan hockey i alla fall.
Ha!
* * *
Kenny Alberts resschema de senaste dygnen.
Fredag: New York-Los Angeles.
Söndag: Los Angeles-New York.
Måndag: New York-Los Angeles.
Tisdag: Los Angeles-Montreal.
Varje flight har ägt rum i svinottan efter vådlig bagarväckning, varit sex timmar lång och förflyttat honom genom tre tidszoner.
Så den sympatiske kommentatorsstjärnan må vara ursäktad för att han ser ut som en obäddad säng när han kommer knallande på Bell Centre-läktaren under Rangers morgonvärmning.
Och alla vi andra må vara ursäktade för att vi hela tiden frågar honom vad klockan är…
* * *
Eric J, du som har koll på de andra ligorna här borta – jag ser att Henrik Samuelsson, Tuffe Uffes grabb, hyllas för sina insatser med Coyotes AHL-lag under Memorial Cup. Har han varit grym?
Pappa kan jag inte fråga, han har inte varit så synlig för media sedan Samuelsson-gate under Canadiens träning på Garden…
* * *
Det allra värsta med att jag inte längre sitter på in vanliga Bell Centre-plats är förstås att jag inte får se matchen ihop med den utsände från Kleine Zeitung.
Lilla Tidningen….hur ska det gå för den utan mig?
* * *
Har ni läst förhandstexterna jag haft ute på sportbladet.se inför natten vet ni att patriarken Sather efter dagens värmning gick fram och högg tag i Hagelins blonda kalufs och uppmanade honom att inte ändra på något.
Det såg väldigt faderligt ut.
* * *
Barry Trotz tar alltså, som väntat, över som befäl i Washington.
Det blir nog bra – bara Bäckis ser till att inte vara för trotzig…
* * *
Tänk om vi slapp vara med om så mycket domartjafs ikväll.
Men det är förmodligen som att önska sig att 21 ska komma upp på rouletten på Wynn fyra gånger i rad.
Vi lär dock komma en bit på vägen om Rangers-spelarna slutar använda klubborna som villaägare använder kvastar när de försöker få ner badminton-bollar som fastnat i äppelträdet.
Alla New York-laget – och här får arga Rangers-fans i spåret gärna lyssna – var överens om att de bäddade sin egen säng med alla vårdslösa, slarviga, korkade utvisningar på Garden i förrgår.
Alltså:
Ingen konspiration pågick…
* * *
Don’t forget the cannoli, okej?
* * *
Kul att Linus Ullmark skrivit på för Sabres.
Då får han Kometen som fan och finare blir det inte.
Dessutom finns det plötsligt chansen att vi har två blågula keepers i ytterligare ett NHL-lag.
Hurra!
* * *
Den fransk-kanadensiska pressen slänger handskarna och pickar en fajt – med Rangers PR-avdelning.
Tydligen frågade Vigneault, när han talade franska på en PK häromdagen, varför ingen ringt honom och frågat om Therriens påstående att det fanns ett gentleman’s agreement i Samuelsson gate-härvan.
Le Journal de Montreal svarar, enligt Pat Leonards översättning:
”Om Rangers PR-team varit lite mer samarbetsvilligt hade vi kanske tagit en chans. Men när de behandlar oss som Napoleon behandlade den franska pressen på 1800-talet, då ödslar vi inte tid”.
Ojvoj, Rangers PR-herrar är inte direkt några godmodiga skogsmullar..
Nu kan det bli krig.
* * *
Det norska TV-ljuset flimrar i Oslo-mörkret i natt också, får man anta – särskilt som TV2:s hockeyexpert enligt Höken lovat att springa naken runt kvarteret om Rangers vinner.
Om någon berättat det för Zuke kommer den glade prankstern ösa in mål, bara för att få se det hända.
* * *
Pouliot talar slutligen med media och erkänner själv att han några gånger varit övertygad om att Vigneault ska nita fast honom i bänken.
– Men jag får bara spela vidare, säger han och låter lika förvånad som alla andra är.
* * *
Stepan är med på värmningen.
Fishy var ordet…
Men här kommer chocken för Habs-fansen:
Emelin är inte ute på isen.
Han ersätts, ser det ut som, av Beaulieu.
Ojdå.
* * *
Nu är den här.
Chansen.
For the taking.
Den kommer kanske aldrig tillbaka, för vare sig Canadiens eller Rangers, så pojkar:
Ta den.