Högmässa i hockeykatedralen

– Vad du än gör i livet, var det en bekant som sa för inte så länge sedan, unna dig någon gång att gå på en slutspelsmatch i Bell Centre i Montreal. There’s nothing like it.
Well, here I am.
Och det känns verkligen som en av livets stora höjdpunkter.
Som vore jag katolik och hade audiens hos påven.
Som vore jag gourmet och fick äta mig genom hela menyn på Noma i Köpenhamn.
Som vore jag pianist och bjöds in att jamma med Mozart i himlen.
Det är på den nivån.
Stanley Cup-slutspel – eller Series Eliminatorers de la Coupe Stanely, som de säger här – i hockeyns St. Peterskyrka…närmare gud går det inte att komma.
Jag hoppas ni är med mig och dyrkar under dagens högmässa.
* * *
Det var dock inte lätt att komma hit.
Vädergudarna spelade riktigt fult under gårdagskvällen, flight efter flight fick bäras ut på bår – ja, ställdes in alltså… – efter att ha blivit spearade och tacklade i huvudet.
Och när vi väl, framåt sena natten, kom iväg går det inte att säga att vi flög. Vi körde enduro i ett småländskt stenröse.
Turbulens monumentale.
Men lite dödsångest får man väl bjuda på när man ska på så här gloriösa äventyr.
* * *
Montreal-NY Rangers.
Chicago-LA Kings.
Där har vi alltså konferensfinalerna 2014.
Vad tror vi?
Att det blir jämnt och hårt och fantastiskt och elakt och gastkramande – och att hemmaplansfördel till sist avgör.
Så 4-3 i båda serierna – och därefter alltså en Original six-final mellan Chicago och Montreal.
Ojvoj.
* * *
Stanley Cup-fest har jag sett förr, alla städer vars lag tar sig så här långt i racet får hockeyfeber.
Men det är, förstås, på en helt annan nivå i Montreal.
Här pågår stadsfest, karnevalen i Rio och Times-Square-vid-krigsslutet-party – dygnet runt.
Just den här inledande matchen börjar ju rätt tidigt och man skulle kunna tro att stämningen är någotsånär nykter och städad en småkall och blåsig lördagförmiddag, men glöm det.
Redan när jag vid tiosnåret kommer trampande längs Avenue des Canadiens-de-Montreal råder högtryck utanför partytälten Canadiens smällt upp i kvarteren runt katedralen.
Dom dansar och sjunger och drar ramsor som visserligen är på franska men jag tycker mig förstå att det handlar om att en viss svensk målvakt inte kan spela i Bell Centre.
Hur det ska bli här inne, när matchen börjar, går verkligen inte att föreställa sig.
För att inte tala om ute på stan i afton, en Saturday Night i Kanadas vildaste partystad, om Habs vinner…
Det finns bara ett uttryck för en kväll med dylik potential och ni vet vilket:
Ojvoj.
* * *
På grund av väderhaveriet kunde jag, som ju framgick för de som hade hoppats på en liveblogg, inte titta när Freeway-serien avgjordes igår kväll.
Men Kings plockade alltså fjädrarna av Lille Fridolfs ankor, grillade dem över öppen eld och slukade dem med i ett enda glupskt svep.
3-0 i första perioden – och 6-2 vid full tid.
Efter alla andra knallhårda monsterdraman känns det direkt…ja, patetiskt.
Men Lille Fridolf Boudreau är inte bättre i Game 7 än vad Maud Olofsson är i KU-förhör.
* * *
Kanadensisk media vet hur man kramar precis allt och lite till ur en vinkel och nu är det Kung Henriks påstådda vantrivsel i Bell Centre dom slår på trumman om – som batterister i arga speed metal-band.
Och sure:
Katedralen har varit ett house of horror för Henke, och resten av laget, på senare år.
Men för det första är det playoff nu och då gör han inga dåliga matcher – och för det andra var det här han slog igenom med en helt magnifik insats hösten 2005; Kevin Weekes, Rangers tänkte nummer ett på den tiden, såg aldrig till förstaspaden igen efter den uppvisningen.
Så de ska kanske inte hoppas på FÖR saftiga magplask i gästernas målgård.
* * *
Tidigare i slutspelet har det ju varit lite krångligt att få ackreditering till Katedralen, men nu har himlens portar öppnats på vid gavel för gamle Biffen.
Inte nog med att jag får en stol i det famösa pressgalleriet – en skräckinjagande balkong som i princip hänger över isen; det är så brant att jag skulle träffa Lars Eller i huvudet om jag spottade ut snusen.
Ackrediteringsbrickan jag hämtar ut i mediaentrén på morgonen är en laminerad juvel som gäller för hela serien.
Man vet inget om begreppet lycka förrän man hänger en sådan pjäs runt halsen.
* * *
Jag påstår till och med att det var efter Henkes show här uppe hösten 2005 Larry Brooks kläckte smeknamnet ”King Henrik”.
– Nej, svarar NY Post-legendaren, det var när han höll sin första nolla på Garden.
Sedan lägger han till:
– Fast det hade kunnat vara den matchen.
* * *
Fast stol på balkongen har jag också – det vackra ordet ”Aftonbladet” lyser i eldskrift (nåja….) på en skylt som tydligen ska hänga vid plats 122 hela serien.
Tillåt mig göra vågen.
Prime location går det för all del inte att prata om – plats 122 är belägen på ena kortsidan med sikten mot motsatt sarghörn delvis skymd av jumbotronen.
– Vad är det här för skit, gormar en mer bortskämd kollega och smäller laptoppen i skrivbordet.
Själv är jag lyrisk bara över att få vara här; dom kan få sätta upp plywood-skivor framför skrivbordet om dom vill – här kommer inte klagas i alla fall.
* * *
Det verkligt kittlande med den här serien är att den utkämpas mellan två lag som inte borde vara här, men de gick båda i spinn mot den förment överlägsne motståndaren i förra omgången och surfar in i Centre Bell på en skummande våg av eufori, självförtroende och Obama-2008-besläktad Yes we can-attityder.
Den som till slut får ge sig och packa ihop för sommaren kommer att bli direkt snopen.
* * *
Till höger om Le boeuf-blogg har österrikisk media, på plats för att följa Tomas Vanek, parkerat och en energisk herre representerar enligt skylten framför honom publikationen Kleine zeitung.
Min tyska är inte den den bästa, men jag tror bestämt att det betyder ”Lilla Tidningen”.
Coolt namn.
* * *
Det här är, bland mycket annat, P.K Subbans hus och bara att få vara hemma hos honom är ju en ära.
Jag hade inga särskilda känslor alls för honom innan årets playoff-resa, jag såg honom som en begåvad hockeyback och mer var det inte med det, men efter showerna mot Tampa och, framförallt, Boston, är han rena idolen.
Subbans lyskraft, swagger och kärlek till the spotlight är precis vad hockeyn behöver.
* * *
Tänk att ringa tjänstesamtal och få säga ”Ja, goddag, det här var Biffen Bjurman från Lilla Tidningen”.
Helin, kan vi inte döpa om oss?
* * *
Om den lille gutten, Zuke Zuccarello, hänger en kasse idag lovar jag att göra en Arne Hegerfors och ropa rakt ut:
– Nu firar vi suttonde maj i Bell Centre!
* * *
Nu är det dock väldigt jobbigt för den utsände från Lilla Tidningen.
Han får ingen ordning på uppkopplingen, sliter sitt hår och avfyrar tyska svordomar så saliven sprutar över skrivbordet.
Mina sympatier.
Been there.
* * *
Den store Jarkko hemma på redaktionen är inte glad.
Han menar att jag gjorde mig skyldig till tidernas jinx när jag hyllade den finska insatsen i årets Stanley Cup.
Och jag hann verkligen inte mer än skriva ”finnomenalt” förrän Tuukka, Granlund, Haula, Koivu, Jokinen, Määttä, Teemu, Koivu igen och Vatanen i ett fingerknäpp var borta.
Men det var verkligen inte meningen, jag älskar finska hockeyspelare och vill ha tillbaka allihop.
* * *
Lundqvist mot Price…
Den matchen-i-matchen är ju ingenting annat än repris av OS-finalen.
Och till skillnad från då, när Price ärligt talat inte hade så värst mycket att stå i, kommer den att avgöra hela denna serie.
* * *
Det trådlösa Bell Centre-nätet svajar, tyvärr.
Så var förvarnad.
Det kan bli förseningar här.
* * *
Arne Weise – också känd som Dale Weise – är en annan Habs-pjäs jag blivit påfallande förtjust i de senaste veckorna.
När de stora stjärnorna blir bortplockade – och det blir de alltid i playoff – måste andra, ur truppens djup, kliva fram och det har Weise gjort på ett sätt jag inte sett sedan Blackhawks första Cup-run 2010.
* * *
Inget kaffe är svagare än det kanadensiska.
Det är, bortsett från hockeyn, landets trumfkort.
* * *
Rangers bärs fortfarande av the spirit of St. Louis.
Marty var på vaka för sin mor igår kväll – och hela laget ska alltså med på begravning i morgon.
Känslorna som det där utlöser kan, det vet vi redan, få laget att överprestera.
* * *
Jag har ofta klagat på att coach Therrien klaga för mycket under slutspel och därmed fuckar med sina lags fokus.
Men mot Bruins funkade det verkligen att spela ut det där no respect-kortet och därför vill han garanterat göra det igen.
Ska bli mycket intressant att se vad han kommer upp med nu.
* * *
Big Rick Nash…
Om Rangers kan växla in det sparkapitalet i den här serien, då kan prognosen komma att ändras, skulle jag vilja påstå.
* * *
OK, nu sätter vi oss tillrätta i bänkraderna och sänker rösterna
Högmässan ska börja.
Det här blir nåt….