How the west was won

Som Ken Campbell på The Hockey News skrev tidigare idag:
För er som har glömt bort – det pågår en konferensfinal i väst också…
Det är alltså inte bara i den här blågula bloggen serien mellan Chicago och LA Kings inte får tillbörlig uppmärksamhet.
Även Nordamerikas fokus ligger i första hand på Montreal och på NY Rangers.
Lätt hänt när själva flaggskeppet i det hockeyfrälsta Kanadas i armada av NHL-lag går upp mot de förment glamorösa stjärnorna på kontinentens största mediamarknad – i synnerhet som ingen av klubbarna vunnit en titel på 20 år.
Det är samtidigt lite surt för Kings- och Hawks-fansen, det förstår jag.
Men dom kan trösta sig med att väst med all säkerhet kommer att få sista garvet; mycket lite tyder på att vare Rangers eller Habs skulle ha mycket till chans mot de här två powerhousen.
Dom kan också trösta sig med att det blir full koncentration på Game 2 i Madhouse on Madison från korresoffan i afton.
Hänger ni med?
* * *
Extra olycklig är det nästan totala östfokuset eftersom slutspelets allra bästa hockeyspelare finns på isen i United Center i afton.
Sure, PK Subban har ställt till med större show än någon annan och Kung Lundqvist bländar hela världen med sina uppvisningar i kassen.
Men det är Anze Kopitar, Marian Gaborik och i Kings, och Jonathan Toews, Patrick Kane, Patrick Sharp och Duncan Keith i Hawks som stått för den mest raffinerade, effektiva och imponerade spelet.
Jag ser mycket fram emot att få titta på dem ordentligt utsträckt i korresoffans sköna spann
* * *
Bloggen ber Big Z Chara om ursäkt
Jag har nu sett nya versionen av ”Godzilla” och herregud, SÅ dålig var Boston-bjässen verkligen inte i de två sista matcherna mot Habs.
Då hade Chiarelli rivit kontraktet
Alltså, jag gillar ju att popcorn-smaska mig genom påkostade Hollywood-äventyr, jag jublade till exempel som en hel Anisimov åt senaste ”Superman”, men detta var under all kritik
Karaktärer så platta att de omöjligen går att connecta med, töntiga monster, ologiska glapp i storyn – och så förstör dom Las Vegas!
Se inte.
* * *
Alla tror att det blir en lång och jämn serie mellan Hawks och Kings.
Jag är inte så säker.
Varje match kommer säkert vara jämn och tajt och målsnål, men Chicago har Los Angeles nummer sedan länge och kan mycket väl avgöra i, tja, fem matcher.
Grejen är, som någon jag pratade med häromdagen förklarade utförligt, att Kings alltid har överhanden när de möter lag av samma sort – stora, tunga, hårda och elaka. Som Anaheim, som San Jose, som St. Louis.
Mot snabba, skickliga puck possession-ekvilibrister som de som kallar United Center hemmaplan – not so much.
* * *
Ja, Erik, schemat är rätt knäppt. Jag sa ju det i helgen – det är som att NHL spelar dragspel. Ena rundan trycker de ihop så slutsignalen knappt hinner gå innan pucken ska släppas igen, nästa drar de isär så spelarna hinner åka på semester till Mallorca mellan matcherna.
Men det är inte ligan, eller ens NBC, som vill vara ogin och elak.
Hallarna som används i årets i slutspel är rätt busy. Det spelas basket och hålls konserter och what not – så de får helt enkelt klämma in hockey när det går.
* * *
Yellbear talar igen.
Han hade ju talförbud i tio dagar efter det otäcka Brodin-skottet han stoppade med adamsäpplet, men nu har de tio dagarna gått och så sent som igår släpade Hawks upp honom på podiet i United Center (vad han ska älskat det; av alla svenskar i NHL som INTE söker the spotlight kan Yellbear vara den som står först i kön…).
– Jag skriker rätt mycket under matcherna i vanliga fall så jag har en känsla av att lagkamraterna tyckt det här varit en rätt skön period, hette det.
Ho ho, jag kan tänka mig hur det låter när den uppjagade småländskan ekar över isen….
* * *
Hår klippt, kemtvätt hämtad, annan kemtvätt inlämnad, räkningar betalda, nytt trådlöst nät beställt, krångel med den förbannade sjukförsäkringen ordnat.
Och mitt i alltihop en träning på Garden.
Nej, det är inte bara för att det är slitsamt att resa jag inte flugit till Chicago ikväll.
Det finns en del praktiskt som måste fixas under de få hål som erbjuds i schemat under ett playoff-race.
Nu återstår bara att köpa ny telefon, beställa snus, boka tid för vaktmästarna att komma till lägenheten och ordna med A/C:n samt förnya några tidningsprenumerationer.
* * *
När mediahopen i Chicago, inte utan skäl, frågade Yellbear hur han kan ha blivit så in i helvete bra på att täcka skott ryckte han mest på axlarna åt denna sin specialitet.
– Att täcka skott är ingen skill. Skill är det Patrick Kane har. Alla som spelar i NHL kan täcka skott, bara de vill, menade han.
Fair enough.
Men det är inte alla som vill – i alla fall inte i den utsträckningen och inte med det dödsföraktet.
Därtill krävs ett mod få andra än de som vuxit upp i Russnäs besitter.
* * *
Dagens träning på Garden ska vi inte ägna för mycket utrymme, västfokus är ju utlovat, men jag måste nämna mediascrummet runt Kung Henriks bås i omklädningsrummet.
Det var det värsta någonsin.
Som kaoset runt hans kasse sista fem minuterna i Game 7 i Consol Energy Center – multiplicerat med 80.
Så blir det när man får upp hela New York City i brygga med sina prestationer…
* * *
Andrew Shaw kan tyvärr inte spela för Hawks ikväll heller.
Men ni vet hur det är:
The shaw must go on!
* * *
Ja, på en punkt har Kings överhanden i den här serien:
Målvaktsspelet.
Quick är en av de allra mest magnifika och kan, om han är på humör, stjäla matcher helt på egen hand.
Samtidigt håller jag med de som säger att Corey Crawford är löjligt underkattad.
Han får inte riktigt den respekt han förtjänar.
* * *
Det finns de som inte vill se likhetstecken mellan sport och underhållning, men det går inte att förneka att Andrew Shaw är involverad i shawbusiness.
* * *
Det blev en mycket sen lunch idag, så delivery till korresoffan är inte aktuellt förrän framåt åt tredjeperren.
Men då kan jag behöva några trevliga råd.
* * *
En sista wennerholmare om Andrew Shaw
När han gör nåt riktigt spektakulärt kan han travestera Patrick Kane och skrika:
– It’s shawtime!
* * *
Det mest imponerade med att det är de stora stjärnorna i de här två lagen som nästan alltid kliver fram och gör de stora målen är att dom egentligen har det utrymme som krävs för det.
Såna som Sidney Crosby, David Krejci, Max Pacioretty och Rick Nash försvinner inte av sig själva när det blir playoff.
De blir nerstängda av motståndarnas bästa checking-specialister – fråntagna all yta, ständigt hakade och fasthållna och slashade, emellanåt till och med regelrätt punktmarkerade.
Det blir Toews och Kane och Kopitar och Gaborik också – men när the going verkligen gets tough levererar dom i alla fall.
Det är så man vinner mästerskap.
* * *
Okej, alldeles snart vrålar dom sig igenom nationalsången i The Madhouse.
Sen blir det åka av.