Klassikern i Boston, del 5 – The End
Boston – Montreal 5-3 (Slut)
* * *
Motherfucker, höll jag på att säga.
DEN vändningen hade inte tre Navy Seal-team kunnat stå emot.
Habs var som en samling hjälplösa fiskare på Marsh Island utanför Louisianas kust när orkanen Katrina kom dundrande i augusti 2005.
De bara sköljdes bort, sveptes med och försvann.
Det är såna gånger det känns som att Boston Bruins är oslagbara – och just då är dom det också.
* * *
PK Subban – som hann fläska in ytterligare en vätebomb till skott via Vaneks glödheta klubblad innan det blåste upp till kategori 5-orkan i Gaaaaden – får efter slutsignalen frågor om de rasistiska attackerna i torsdags och gör ett fantastiskt storsint och intelligent statement.
– Först och främst, Boston Bruins är en respekterad original six-klubb. Det är fullständigt orättvist att peka finger mot klubben eller dess fans. De har passionerade, suveräna fans här. Ända sedan jag kom in ligan har det varit enastående att komma hit. Vad folk säger på twitter och i annan social media är på inget sätt en reflektion av ligan eller Boston Bruins. Vem det nu var som sade vad, ”they’ll get dealt with”, men det har inget med Bruins att göra…det är olyckligt när såna här saker tar uppmärksamhet från hockey så storartad som den som spelades för två dagar sedan. Det var en fantastisk match och det är det vi borde prata om. Det lustiga är samtidigt att vår liga verkligen för människor samman. Det handlar ju inte bara om mig. Vi har en oerhörd mängd spelare från olika länder och olika bakgrunder och det är det som gör vår sport så speciell. Nog sagt om det, vi spelade en ny stor hockeymatch idag. Nu ser jag fram emot resten av den här serien och det borde alla andra också göra.
P.K forever
* * *
Ekeliw har en del att lära, konstaterar jag när hela Gaaaaden mitt under den monumentala vändningen stämmer upp i ”Shipping off to Boston”.
Sicket fruktansvärt tryck.
Som allsången på en Oasis-konsert i Manchester – multiplicera med 40 jet-motorer på startbanan på JFK.
* * *
Brad Marchand, den omdiskuterade, hade en underlig match.
Först var han inblandad i nästan alla baklängesmål – men sedan var han, på olika sätt, involverad i samtliga mål under orkanen också.
Lika lätt som det är förstå att alla motståndarfans avskyr honom, lika lätt är det att fatta att han är en av de stora favoriterna i Bruins supporterled.
* * *
In med Dogge! Serien börjar nå de gradantal då han – och varför inte också kompisen Parros – kan gå in och visa var hela Ikea-lager av skåp ska stå.
* * *
Carl Söderberg hälsar som vanligt med ligans hårdaste handslag – ja, till och med Kjell Samuelsson är jämförelsevis som karaktären med Bandhagens slappaste handslag i ”Glenn Killing i managen” – och skiner upp när jag säger att det måste vara roligt att ha fått en landsman att leka med i Boston.
– Ja, det är verkligen jättekul att Loui är här. Och vår kedja spelar jättebra, tycker jag. Vi är en bidragande orsak till att det går så bra för laget, konstaterar han.
Den uppfriskande uppriktigheten, och bristen på blygsamhet, skulle man vilja se mer av hos många.
* * *
Jo, det skulle såklart vara guld – och diamant och rubin med – att åka upp till Montreal och fortsätta följa den här serien.
Men sorry, folks – i Bell Center finns det verkligen inga pressläktarstolar över just nu.
* * *
Loui, å sin sida, kommer ut i korridoren utanför omklädningsrummet först när han duschat och bytt om – och han håller med om att pucken borde sitta snart.
– Ja, jag skulle behöva få göra ett lite enkelt mål. Då brukar det lossna sen. Men det är inga problem, jag tycker vi skapar chanser och då kommer det till slut, säger han och drar handen genom Supergrass-frillan.
* * *
Nu ska jag förflytta mig till mitt favorithotell här i byn, ta en välbehövlig nap och sen klämma det första mötet i The Freeway Series till middagen i den lugna restaurangen.
Det betyder att det inte blir någon blogg ikväll, det finns inget mer krut kvar nu, men vi hörs imorrn igen.
