Memorial Day Showdown

USA har stannat av och sitter tillbakalutat i en väldoftande, nationell dimma av bbq-os.
Memorial Day Weekend pågår.
Det är en händelse som ser ut som en tanke.
Memorial Day finns förvisso som påminnelse om viktigare och allvarligare saker än ishockey, men ändå.
Det känns passande att konferensfinalen i drömmarnas hockeyturnering avgörs under en storhelg som manar till hågkomst.
För det är vad som står på spel i Stanley Cup Playoffs.
Minnen.
Legender.
Historia.
När allt kokas ner till sin essens är minnen vad vi har, det enda vi med säkerhet bär med oss tills vi checkar ut för gott, och även om de inte säger så, eller ens tänker tanken, är det för att skapa upplevelser de aldrig glömmer spelarna går in obarmhärtiga strider som den som väntar i the woooorld’s most famous arena i kväll.
För att få skapa outplånliga minnen.
För att vara med om något de kommer att tänka tillbaka på, och återuppleva, resten av sina liv.
Det är likadant för åskådarna och fansen.
New York har i 20 år gått och drömt om 1994, om hur det kändes den magiska sommaren när Rangers för första gången på över fem decennier vann Stanley Cup och vill så oerhört gärna få nya minnen av samma oförglömliga sort.
I Montreal – som visserligen tillhör ett land som inte firar Memorial Day just idag, men det tar vi inget extra för – längtar man efter den odödliga 25:e titeln och med den gamla tiders känsla av att Le Club De Hockey är störst och bäst i hela världen.
Så för potentiella minnen, för det vi kanske aldrig glömmer:
Här kommer en Memorial Day showdown
* * *
The Michel Therrien show fortsätter och jag kommer osökt – eller, snarare väldigt sökt, om jag ska vara ärlig – att tänka på när John Travolta, som den odödlige Vincent Vega, dricker five dollar shake med Uma Thurmans Mia Wallace på Jack Rabbit’s Slim i ”Pulp Fiction”.
– They talk a lot, don’t they, säger Uma efter att den heroinstenade Herr Vega berättat att ”they” tror att det faktum att Marsellus Wallace slängde ut Tony Rocky Horror från fjärde våningen berodde på att Tony masserat hustrun Mias fötter.
– They certainly do, they certainly do, svarar Vincent och sen går de upp på dansgolvet och utför tidernas dansnummer till Chuck Berrys ”You Never Can Tell”.
På samma sätt kan man verkligen beskriva Montreal Canadiens de senaste dagarna.
Ja, alltså inte så att Therrien eller någon av hans spelare, såvitt jag vet, masserat Alain Vigneaults hustrus fötter, slängt ut någon från ett fönster eller gjort hålla-för-näsan-och-sjunka-ner-genom-vatten-dansen till några sköna Chucken-riff.
Men they certainly talk a lot…
Och idag är det nog faktiskt så att Rangers-coachen, slutligen, nappar på de uppenbara provokationerna.
Han menar att blåskjortorna blev orättvist behandlade under Ulf Samuelsson-gate igår, att hela incidenten var olycklig och att vi alla ska vara glada att den inte eskalerade, vad nu det ska betyda.
Sen blir han ombedd att kommentera Therriens egenartade uttalande om att Habs vet exakt var den comebackande Brassard är skadad.
– Jag hoppas, svarar AV, att inget händer med Brassard. Då kan det bli trubbel för Michel.
Ordkrig har alltså utbrutit på alla fronter och det är självklart det Therrien drömt om hela tiden, i akt och mening för att störa och bryta motståndarens fokus.
Nu känner han sig som ett geni.
Eller som Samuel L. Jacksons Jules i ”Pulp Fiction” säger:
– I’m the foot fucking master!
* * *
Bloggens uppfattning är att kvällens match avgör den här serien.
Om Rangers vinner tar de kommandot och knäcker Habs – om istället Habs utjämnar vänder de på serien och går till final.
Höga insatser…
* * *
När Therrien själv dyker upp på sin matchdagspresser, en halvtimme efter Vigneault, tror alla att konflikten ska trappas upp ytterligare, men istället håller han – mindfuckandets maestro – en godmodig ståupp-show, beskriver Vigneault som en extremt god vän han ser fram emot att få ta en kall öl med när krutröken lagt sig och skrattar glatt åt påståendet att han skulle vara i trubbel om Brassard (”en fantastisk hockeypelare”, som han plötsligt kallar honom) går sönder igen.
När den gode Chris Johnston på Rogers Sportsnet efter några utläggningar på franska säger att han inte förstod allt och tar sats för en fråga på engelska skjuter Habs-coachen snabbt in ett ”good” och hela församlingen exploderar i skratt.
You should have been there, förmodligen, men bortsett från skämtet catchar ni the drift, som Ekeliw skulle sagt:
Foot fucking master har väldigt, väldigt kul med det här.
* * *
Alla restauranger i grannskapet jag brukar går till för lunch under heldagar på Garden har söndagsstängt så det slutar med en sittning på TGF nere på Penn Station.
Intressant…
Och redan vid ett på på dagen, sju timmar före matchstart, sitter det en bunt glada gossar i Rangers-jerseys vid bardisken och hinkar bira.
Något säger mig att de subtila detaljerna i spelet inte riktigt kommer att gå fram i det sällskapet ikväll.
* * *
Derek Stepan kan inte spela ikväll, nyopererad för bruten käke som han är, men i gästernas omklädningsrum insisterar dom alltjämt på att det inte kan vara så jävla farligt.
Obetalbart.
Det påminner om Hasse & Tages sketch om KDS:aren Malte Lindeman (Valfrid Lindemans son…) som tycker att det daltas för mycket med folk som bara TROR att de är sjuka och till slut får en fråga om hur det är med hans krasslige bror och tvingas svara..
– Åh, han. Han tror han är död.
* * *
Jag hoppas flertalet som hänger med här ikväll kan sin ”Pulp Fiction”.
Det känns som att det kan bli mycket av den varan i just den här matchen.
* * *
”In the darkness of Oslo, the TV lights glow”…
Så inleds en lång drapa om Zuccarello i dagens New York Post.
Det är ingen nyhet i den här bloggen, vi har ju ett utsökt litet gäng som sitter i tv-skenet i Oslo-natten och följer oss för jämnan.
Dom är som vanligt exceptionellt välkomna – och vill dom kan dom läsa New Yorks hyllning till nationalhjälten här:
http://nypost.com/2014/05/24/norway-celebrating-zuccarellos-breakout-season-for-rangers/
* * *
Att ta sig in i Canadiens omklädningsrum efter en morgonvärmning är inte mycket lättare än att pressa sig ner i ett ekonomiklassäte på US Air.
Det är så hysteriskt trångt i kanadensarnas home away from home att jag håller på att komma ut med Vaneks skridskor på fötterna när jag går därifrån.
Värt att notera:
Till skillnad från exempelvis Penguins har de inte klistrat upp en enda Canadiens-skylt, eller gjort något annat för att skapa hemtrevnad eller markera att gästkabyssen på Gardens nu är Habs-territorium.
Det går tydligen att spela ändå.
* * *
Själv gör jag en liten tv-intervju med Zuke under förmiddagen, företrädesvis om hans svenske kompis i målet, och han är sitt vanliga charmiga jag.
– Henke är världens bäste målvakt. Det är bara jag som kan göra mål på honom när jag vill, säger han och fyrar av Hobbit-leendet.
* * *
Att det pågår tränarbråk i denna östra konferensfinal är en sanning med så kallad modifikation.
Jag menar, det är ingen som gör dödstecknet över halsen – och ingen som skriker ”I will fucking kill you”.
Jisses…
* * *
Rangers-fansen påstår alltid att de är lite coolare och mer sofistikerade än alla andra, men det är de som tre timmar före showtime fraktas runt Garden-kvarteren på övervåningen på en turistbuss och viftar med små handdukar…
* * *
Bortsett från det är mitt intryck att Tre Kronor gör det jäkligt bra som hämtar hem ett brons i Minsk – och jag fortsätter glädjas åt att såna hungriga ungblod som Ekholm, Backlund, lill-X:et, Järnkrok och Hästpolo-Gustav kom dit och körde.
Det är såna svenska landslagsledningen ska satsa på – i synnerhet under OS-år.
* * *
Pat Leonard har en poäng när han idag skriver att både Habs- och Rangers-fansen ska vara glada om de inte såg Kings trycka till Blackhawks igår.
Vinnaren i den här serien kommer inte få någon fri lunch i La La Land – eller Chi-Town, om det skulle bli så.
* * *
Både Dogge och hans kompis Parros stannar kvar på isen med övriga reserver och bag-skejtar när resten av laget är klar med sin morgonvärmning.
Det betyder att ingen av dem spelar.
Vem ska då, i avstängde Prustens frånvaro, stå för propparna?
* * *
Man vet att något väldigt extraordinärt pågår i New York när till och med Mike Lupica – legendarisk Daily News-krönikör, därtill salt författare av både sportböcker och deckare – börjar skriva om Rangers.
Han brukar inte vilja ta i hockey med kirurghandskar och har varit på plats i Garden exakt noll gånger de senaste nio åren, men nu går han plötsligt loss om att Rangers är ”the story of New York” de här tidiga sommarveckorna.
Man häpnar.
* * *
Jag visste inte, men det är tydligen vänster axel Brassard har ont i.
Det berättar Habs-backen Mike Weaver, med spelad oskuld.
– Ingen vill tacklas i huvudet, så det blir ju axel mot axel. Men vi kommer inte medvetet satsa på Brassards vänstra axel, säger han och försöker hålla tillbaka ett okynnigt litet leende.
Ha!
* * *
När jag nu är inne i det här Pulp Fictions-spåret får jag en väldig lust att beskriva Garden-kaffet som ”some serious gourmet shit”!
Fast det vore att fara med osanning.
* * *
Strålle Strålman höjer förvånat på ögonbrynen när jag frågar vad han tycker om allt motståndarna sagt de senaste dagarna.
– Har de sagt nåt? Jag lyssnar inte, så jag vet ingenting om det, säger han.
Kloke Strålle.
Det är förstås bättre att stoppa hörlurar i öronen och braka på med Syconaut när det börjar tjattras.
* * *
Apropå minnen:
Det här slutspelet har ju nu pågått i, what, sex veckor och det känns som en hel evighet.
Kommer ni ens ihåg när lag som, säg, Toronto och Vancouver fortfarande spelade hockey?
Perspektiven blir egenartade.
* * *
När jag går förbi zamboni-entrén på väg mot mot hissen till pressläktaren är Parros, med sin väldiga porrfilmsmustasch, faktiskt ute och lirar fotboll med de andra habbarna.
Det behöver inte nödvändigtvis betyda nåt, men tänk om – då skakar Therrien verkligen om allting.
* * *
Sitter på pressläktaren redan när John Amirante repar nationalsånger och utan att vara elak kan vi väl slå fast att han inte direkt är Slash i sin knallblå sportspegelkavaj…
* * *
Vi kan glädja den store Björn Falk med uppgiften att Kyle Okposo tydligen slagit en hole-in-one på golfbanan idag.
Det är nåt.
Inte lika kul som att spela playoff-hockey, men…ja, nåt.
* * *
Ingen ska bli förvånad om Mark Messier är i hallen i afton – och blir inzoomad i jumbotronen gång på gång gång.
Just idag, 25 maj, är det nämligen – för att fortsätta med historia och minnen – exakt 20 år sedan The Captain garanterade seger i Game 6 mot Devils.
Och sedan gick ut och gjorde hat trick.
Där har ni definitivt något som vare sig han eller någon annan som var med någonsin kommer att glömma.
* * *
Vad som än händer:
I morgon, mitt på dagen, går ett plan från LaGuardia till Trudeau International i Montreal igen.
Fan så fantastiskt.
* * *
Undrar vad de där som satt TGF vid lunch är i för form nu.
Ojvoj.
* * *
Get this:
Det är fullt i Bell Centre ikväll också.
Fast matchen spelas här.
20 000 nånting tränger sig in i den där magnifika hallen för att se Game 4 – på jumbotronen.
Vilken stad, vilka fans.
* * *
Jodå, vem kommer knallande i gången bakom kommentatorsbåsen om inte Kenny Albert.
– Du är alltså här också, skrattar bloggen.
– Jag tror det, svarar han.
Och imorrn bitti lär han ta första flighten tillbaka till södra Kalifornien, sex timmar och tre tidszoner bort, för att fortsätta kommentera den västra konferensfinalen.
Han får snart ha dropp i sin hytt.
* * *
På min Facebook-sida står det att Zeb Macahan fyller år idag.
Well, som jag minns saken var han till åren kommer redan på 1860-talet, men det är inget konstigt med det.
Zeb lever såklart forever.
Grattis!
* * *
Och – på tisdag ska Kenny, som alltså gör radio åt MSG när han inte kommenterar åt NBC, vara tillbaka i Montreal för Game 5 i den här serien…
* * *
Ja, givetvis är jag och Zeb vänner på Facebook.
* * *
Det är ju, milt uttryckt, många franskspråkiga murvlar som följer den här serien och jag måste säga – jag tröttnar aldrig på att höra namnet Henrik Lundqvist uttalas på det eleganta språket.
”Enrik lyndqvist”…ungefär så, på nåt sätt, låter det.
* * *
Det vore roligt om fler coacher, inte minst här i NHL, hade ryske coachen Znaroks look.
Han ser ju ut som han klivit rätt ut ur en Charles Bukowski-novell.
* * *
Okej, for the memories då.
Memorial Day showdown på Madison Square Garden 25 maj 2014.