Memorial Day Showdown, del 6 – The End

NY Rangers – Montreal 3-2 (Slut, övertid)
* * *

Utsikten från mitt vardagsrumsfönster här i Memorial Day-natten.
Empire State Building.
I Rangers färger.
Det säger kanske något om vad det är för känslor som börjar komma i rörelse i New York City.
Broadway Blueshirts är, plötsligt, en enda seger från sommaren 1994.
Ojvoj.
* * *
Det var St Louis som prickade in sudden- pucken och som åtskilliga redan påpekat:
Här har vi anledningen till att Rangers trejdade bort lagkaptenen Ryan Callahan för den gamle veteranen; Dirty Harry gjorde inga såna mål.
Men, samtidigt:
Det är Carl Hagelin som sitter med Broadway-hatten nertryckt över den blonda kalufsen och flinar efteråt.
Med all rätt.
Först det där solomålet i numerärt underläge i första, sedan den formidabla framspelningen till avgörandet.
– Jag såg Marty chilla där borta för sig själv på sin kant så det var bara att spela pucken, säger han.
* * *
Det är en tung och bister Therrien som kommer på presskonferens efteråt.
Han har egentligen inget att säga alls.
– Vi hade chansen i ett flertal powerplay, men tog den inte. Vi gjorde visserligen ett lägligt mål, men vi släppte till ett också, konstaterar han.
Sedan blir det inte så mycket mer och det känns ju snopet.
Man vill höra Michel Therrien starta ett par nya ordkrig…
* * *
Coolt.
När vi står i kön i den långa korridoren och väntar på att bli insläppta i Rangers-rummet kommer både Phil Jackson och Justin Tuck trampande.
Den ene är ohemult lång, den andre ser verkligen inte som någon man vill springa in i på en fotbollsplan.
* * *
Någon borde ha frågat Therrien varför i hela friden Tomas Vanek fortfarande ingår i PP-uppställningen.
Det är lika konstigt som att Marsellus Wallace trodde att Bruce Willis Butch skulle vara med på en läggmatch….
* * *
Just det där skottet St. Louis sköt, ur just den vinkeln, tränar han enligt Vigneault på varje dag.
– Hundra puckar per träning skjuter han just där, heter det.
* * *
Det bästa med de kommande dagarna:
Allt tyder på att VG:s glimmer twins, Mosveen och Nilsson, kommer till Montreal.
Då blir det skoj.
* * *
Utvisningarna?
– That was on us, säger Vigneault och slår sig för bröstet.
Alltså:
Det var inte domarna som dömde galet.
Det var Rangers-spelarna själva som begick en massa dumheter.
– Jag tror vi tog fem stycken 60 meter från vår egen kasse, fortsätter coachen, det går bara inte.
Nej, och särskilt idiotisk var den som oförbätterlige Poulliot tog ett par minuter in i övertidsperioden.
Om jag varit Vigneault hade jag haft svårt att motstå instinkten att göra mot honom som Marsellus Wallace gör med de där polisen…
* * *
OK, en mycket lång dag är över och nya minnen har vi fått.
Nu ska jag skriva ytterligare några texter, sen sova ett par timmar och stiga upp och åka norröver.
Sen säger jag som Vincent Vega:
If you’ll excuse, I’m gonna go home and have a heart attack.