Nästa kapitel i Stanley Cup-sagan, del 2

Jamen vesst, som Svennis skulle ha sagt.
Loui Loui till Carl Carl och  – pang.
1-0.
Det behövdes ingen Saida för att räkna ut det.
Bostons svensk-duo, bäst i forwardsuppställingen de senaste matcherna, var i sanning overdue.
* * *
The Montreal magic verkar ha evaporerat.
Det här var nog lagets blekaste, minst explosiva period i hela slutspelet – och showmannen med nummer 76 på ryggen kommer ingen vart.
Men björnarna stänger ner dom – och honom – väldigt effektivt också, inte minst under penalty kill.
Jag vet inte hur – jag är för fan bara en lallande bloggare i en soffa på Manhattan – men Therrien måste få igång dem igen.
Ikväll.
Annars är det här kört.
* * *
Dogges blick i båset under nationalsången.
Shit.
Som Jack Nicholsons när han blir förbannad och ryter ”You can’t handle the truth” i ”A Few Good Men”.
* * *
Idag tyckte jag det lät som att Rene hade tagit några jamare till frukost – och sen var det ju en lång dag i Beantown…
* * *
Therrien har, utan att nämna någon vid namn, gått ut och utmanat sina främsta forwards senaste dygnen.
– Dom måste börja slutspelshockey, hette det.
Alla trodde att han menade Pacioretty, Deharnais och Gallagher, för dom behöver ju verkligen komma igång.
Men det är Brie-Osten som fått kliva åt sidan.
Honom skulle inte jag tagit bort en så här utmanande kväll.
* * *
I två matcher har de här lagen varit disciplinerade som gamla korpraler.
Nu tar alla korkade utvisningar hela tiden.
Det verkar dumt.
* * *
Storbjörn, erkänn – i natt är du och Lillbjörn, precis som Rene, lite på pickalurven?
* * *
– You can’t handle the truth!!!
Fan, nu när jag tänker på det – vilken magisk scen det är, och vilken rollgestaltning Nicholson gör.
* * *
Bruins har ledningen.
Hemma i Gaaaaden.
Personligen blir jag mycket förvånad om de inte går och lägger sig med slagläge i natt.