Priceless i Montreal

Ojvoj.
Jag ber att få upprepa:
Ojvoj.
Nu är det krig.
Hela Montreal, hela Quebec, ja hela Kanada, har tagit sats och väntar på att få förlösa ett hangarfartygstungt lass uppdämd besvikelse, rädsla och vrede i ett kollektivt generalangrepp på Chris Jävla Kreider och New York Jävla Rangers .
Carey Price, själva kronjuvelen i Le Club De Hockey-galleriet av lokala gudar, är skadad och missar inte bara kvällens match i Bell Centre.
Han missar resten av konferensfinalen.
Och det är, som Montreal ser saken, Kreiders fel.
Han kastade sig, lyder den allmänna uppfattningen, avsiktligt in i Price med skridskoskenorna före i lördags och försökte bara få det att se ut som en olycka.
Det har även coach Therrien himself kommit fram till vid det här laget.
I lördags beskrev han incidenten om en olyckshändelse, igår ansåg han att Kreider nog hade kunnat göra lite mer för att undvika kollisionen och när han efter dagens morgonvärmning var tvungen att detonera bomben hette det plötsligt att Kreider varit vårdslös och har en historia av att köra på målvakter.
Michel, Michel….han kan sitt gamemanship och vet att såväl lag som stad behöver något att sluta upp kring i den här prekära situationen .
Så han avfyrar en salva med potential att orsaka regelrätt upplopp i de här trakterna – ingen ska bli förvånad om fans från gårdarna utanför centralorten kommer med högafflar och strypsnaror till Centre Bell ikväll.
Bloggen säger:
Vilken fest!
Nej, det är inte roligt alls att Price är skadad, det är tvärtom helt värdelöst, han har varit en av slutspelets verkliga attraktioner – och nej, jag tror inte alls på att Kreider försökte träffa målvaktsstjärnan med flit, det är bara just gamemanship från Therriens och Prustens sida.
Men när konflikterna stegrar sig upp mot de här nivåerna, när så starka känslor sätts i svallning, när sannskyldigt hat pumpas in i ekvationen, då blir playoff-hockey som allra mest kittlande och oemotståndligt.
Känslan blir densamma som på en jädra Iggy Pop-konsert:
Nu. Kan. Vad. Som. Helst. Hända.
Hur är det vi brukar säga?
Ojvoj.
* * *
Det blev ingen film igår. Jag hittade visserligen en biograf som visade nya ”Godzilla” men det var för mycket folk på tiovisningen för min smak , så jag gick ut och bara gick på måfå i den varma Quebec-kvällen och kan nu säga att Montreal är en tung Biffen-favorit.
Gamla stan, alltså det som hela tiden kallas Old Montreal, hör ju nästan hemma på samma lista över odödliga nordamerikanska stadsdelar som French Quarter i New Orleans, Mission District i i San Francisco, West Village i New York, South Beach i Miami och North End i Boston.
* * *
Den stora frågan – den som försatt hela nationen i ett tillstånd av ångestladdad begrundan – är vem som ersätter Price.
Peter Budaj är det naturliga vikarien, han har varit back-up hela säsongen och har rutinen, om än inte någon särskilt smickrande playoff-statistik – men många hoppas att Therrien gör en Boudreau och slänger in 24-årige AHL-kungen Dustin Tokarski.
Det vore djärvt och coolt – och riskabelt. Går det åt helvete har Budajs självförtroende smulats sönder och herr coach står med sina välskräddade byxor nerdragna
Men jag tror det blir bra alldeles oavsett.
Price är tveklöst ett av Habs viktigaste vapen och tillsammans med estradören Subban huvudskälet till att de tagit sig så här långt, men att han nu tvingas sitta på pressbalkongen är inte, som vissa melodramatiska tyckare i den stolta fransk-kanadensiska provinsen bestämt sig för, en katastrof av samma dignitet som Hindenburg-kraschen.
Det är inte Televinken som får uppdraget att försvara Le Club-färgerna. Det är, trots allt, målvakter med NHL-kontrakt.
Dessutom kommer lagkamraterna göra precis allt för att hjälpa och skydda sin nye keeper – och vända den här motgången till en triumf.
* * *
Jag går på promenad i solskenet efter dagens morgonvärmning också, och Montreal imponerar även då med urban puls, energiskt vimmel och lysande utbud av både restauranger och butiker.
Bäst:
Lokala specialiteten poutine på trivsamt brasseri i närheten av Rue St. Catherine.
Näst bäst:
HMV.
Såna skivvaruhus är ett minne blott i USA och det känns som en ren lisa att hitta ett igen.
Inte för att jag egentligen ska ha nåt – jag köper bara en kaffemugg med ”More Cowbell”-tema – men jag har verkligen saknat att bara gå och skrota och bläddra bland skivor och dvd-filmer.
Och givetvis – de har en hel del avdelning med bara hockeyfilmer.
* * *
Ingen i Rangers säger sig vara rädd för att Canadiens ska hämnas genom att köra över Henke i afton – allra minst Henke själv.
– Nä, det tror jag inte. Men jag kan inte tänka på det, jag fokuserar på det jag måste göra, säger han.
Som av en händelse verkar det dock som att Carbomb Carcillo kliver in i laguppställning.
Det är en tillfällighet lika mycket som det är en tillfällighet de fyller på lagret av aquavit på systemet före midsommar.
This could get ugly…
* * *
Det är för härligt när servitrisen på brasseriet där jag smaskar på poutine vägrar prata annat än franska – fast jag tydligt gjort klart att jag inte förstår.
Man vill inte ha det på nåt annat sätt där detta vackra språk regerar.
* * *
En god nyhet för Canadiens mitt i allt elände:
Det verkar som att Alex Galcheyuk gör comeback.
Han sitter i alla fall, i underställ, i båset två timmar före första nedsläpp och stirrar stint på isen.
* * *
På grund av den tidiga starttiden var det ingen morgonvärmning i lördags, men idag är det och satan alltså – den här är arenan.
Jag älskar den.
Bäst i världen.
Med sitt dunkla mörker, sina klippavsatsartade läktarsektioner och sin allmänna väldighet känns den som en grandios hockeyversion av Batmans grotta.
* * *
Mindre god nyhet för Rangers:
Brassard verkar inte kunna spela.
* * *
För visst har väl Batman en grotta? Gotisk och mörk och hotfull?
Hm…
* * *
Vigneault vänder ut och in på sig för att inte trampa på några ömma Montreal-tår, han kommer ju från trakten och vet att minsta kax kan användas som bränsle i Therriens motivationsbrasa.
Däremot gör Kreider själv inte saken bättre när han får frågan om han ångrar något från den aktuella lördagsincidenten:
– Ja, att jag inte fick in pucken.
Han har, som så många amerikanska college-jockeys det alltid gått bra för, ett litet stråk av arrogans i sin personlighet och han spelar Montreal-media rakt i händerna med med den uppkäftigheten.
Kan ni föreställa er vrålet första gången han rör pucken?
Det kommer vara på Motörhead-på-Monsters-of-Rock-nivå.
* * *
Min vän från Lilla Tidningen, Alpernas egen Dagens Nyheter, är här idag också.
Han verkar inte det minsta upprörd.
Så länge Vanheden inte blir knockad är han nöjd, helt enkelt.
Blir inte så många att skriva om för alppressen om han försvinner, liksom…
* * *
Det känns onekligen som att Dogge skulle kunna uträtta ett och annat i en så här laddad match.
Men Habs-ledningen är tydligen oroad över att Rangers-spelare som Hagelin, Kreider, Lille Gutten och St. Louis är för snabba för honom.
– Well, sa Crankshaft själv om den saken häromdagen, ingen som ligger på isen är snabb…
Classic Murray!
* * *
Hela Rangers, med ägare Dolan i spetsen, var som ni förstås läst på plats när Martin St. Louis mamma France begravdes i ett litet kapell i Laval utanför Montreal i går.
Känslosamt, såklart. Begravningar är alltid förfärliga att ta sig igenom, även om man inte stått den avlidna nära. Faktum är att Vigneault började gråta när han talade med media efteråt.
– Men det var framförallt en väldigt fin ceremoni och det kändes bra att vi kunde vara där och stöda honom, berättar Strålle Strålman.
Mer behöver han inte säga.
Det syns på honom att upplevelsen stärkt gemenskapen i gruppen ytterligare och att de kommer att använda den gemenskapen för att hjälpa varandra till något stort ikväll igen.
* * *
Det är ett liv och ett kiv i den vackra Dorchester-parken när jag passerar under eftermiddagspromenaden. Det viftas med flaggor, någon gormar på franska i en megafon och poliser i kravallutrustning står beredda på strategiska positioner intill.
Jag tror för några ögonblick att det är anti-Kreider-kravallerna som redan utbrutit, men det visar sig vara separatister som vill att Quebec ska lämna Kanada och bli en egen stat.
Det handlar kort sagt om mycket obetydligare saker än Carey Prices skada…
* * *
Jag har har förresten en väldigt stark känsla av Syconaut-Strålle gör mål ikväll och det säger jag till honom också.
– Tror du? Ja, det vore väl på tiden tycker han.
Kom ihåg var ni läste det först.
* * *
Mobilkameran får jobba hårt i vimlet utanför Bell Center under eftermiddagen.
Så i slutrapporten kan ni räkna med bilder på en osannolik folkfest som redan pågått länge när jag, tre och en halv timme före showtime, kommer trampande i min fåniga kostym.
* * *
Behöver Kreider stöd och råd inför mötet med den uppeldade versionen av Habs Nation kan han alltid prata med assisterande coachen.
Tuffe Uffe var public enemy number one i de flesta bortahallar under sin färgstarka NHL-karriär och vet en del om hur situationen ska hanteras.
* * *
Annars mår mobilen inget vidare just nu. Den åkte i golvet igår – det var ju en SÅN dag – så displayen sprack och nu ser den ut som den tillhör telefonernas trasproletariat, med glaset sprucket i deppigt spindelvävsmönster.
Ny måste förstås införskaffas, men det kan inte ske förrän Eken kommer tillbaka från Sverige. Jag vågar aldrig köpa modern teknik utan att han är med och ser till att det blir rätt.
* * *
Martin St. Louis snusar.
Jo, jag ser tydligt hur han trycker upp en präktig prilla under läppen medan han sitter och gafflar med Bork Bork Hagelin efter morgonvärmningen.
Vilka av svenskarna som spelat i Tampa genom åren är det som lett honom i det fördärvet?
Jag misstänker Pastorn, Andreas Karlsson.
* * *
Det muttras i kommentatorsspåret, noterar jag, om dåligt fokus på den västra konferensen.
Well.
Så länge den här serien pågår kommer jag inte att kunna ta mig till The Madhouse, så är det bara.
Men jag lovar härmed dyrt och heligt att det blir full korresoffan-happening kring Game 2 mellan Hawks och Kings på onsdag.
Okej?
* * *
In Prust we trust, står det på en keps Prust själv visar upp i jumbotronen innan värmningen.
En sån vill jag ha.
* * *
Få musikstycken är lika suggestiva som introt till The Who-klassikern ”Baba O’ Relly” och Bell Centre-DJ:n pluggar det enträget.
Som om pulsen i hallen skulle behöva bli högre…
* * *
Tokarksi leder Habs ut på isen.
Så Canadiens får sin egen John Gibson i afton.
Som sagt:
Coolt – och riskabelt.
* * *
Och nej, ingen Brassard för Rangers på isen.
Istället är både Carbomb och JT Miller med på värmningen, men enligt dom som tror sig veta är det klart att Carbomb spelar.
* * *
Det är ju löjligt, en 46-årig gubbe sa inte kunna bli så upphetsad för att det ska spelas lite hockey , men jag hade faktiskt svårt att somna igår – och sedan vaknade jag flera gånger och kollade förväntansfullt på klockan för att se om det inte var dags att gå upp.
Som en knatte inför första besöket på Disneyland, eller en tonåring inför första kyssen.
Men 46 eller inte – det blir lätt så när man varit på playoff-mässa i Katedralen och vet att man ska få göra det igen.
Nu är vi här.
Showtime alldeles, alldeles strax.
Det kommer – jag är helt säker – bli oförglömligt.