Priceless i Montreal, del 2

Montreal – NY Rangers 1-2 (Period 1)
* * *
Vilken helvetes inledning.
Det är som att nån tar en, som åskådare, om livet och bara pressar luften ur lungorna.
Jag sitter bara handfallen och klarar inte av att skriva nånting, jag bara kippar efter andan.
Så intensivt är det, så snabbt går det, så starka känslor är i rörelse.
Att säga att Habs kommer ut som ett annat lag än senast är en underdrift i klass med att säga att Beatles skrev några klatschiga melodier.
Redan i första bytet ser det ut som att någon slagit sönder ett getingbo vid Henkes kasse, så galet surrar det runt honom – och efter 35 sekunder tvingas han till akrobatisk Tarzan-räddning när Borque står ren en halvmeter ifrån honom och direktskjuter.
Sedan säger det pang och pang och pang igen.
Pacioretty tar pucken av Zuke som brottslingar rycker väskor av gamla tanter och trycker in 1-0 och i sjutton sekunder känns det som att Montreal tagit över serien, men längre tar det inte innan McDonagh reducerar.
Därefter lugnar det kanske ner sig lite, men verkligen bara lite – och i en kontring precis här i slutet slår Kreider, denne Kreider, en diagonalpassning till Nash och så står det till allmän chock 2-1 till Rangers.
Jisses, den här pausen behövs verkligen, det fullkomligen hettar i Biffens köttiga gamla ansikte.
* * *
Det räcker att de nämner ”Kreider” när de presenterar Rangers förstalina efter värmningen för att hela Katedralen ska explodera i burop.
Sedan väntar vi på vulkanutbrottet när han rör pucken, men det händer så jävla mycket annat de inte hinner med att bua förrän tio minuter in i perren.
Då låter det….
Den unge mannen får trösta sig med att han lär bli mottagen som hjälte hemma på Garden istället.
Det är ju så det funkar.
* * *
Tokarski har sett helt okej ut, utom möjligen på Nashs ledningsmål – och Montreal-media är inte sen att påpeka att odödlige Ken Drydens karriär började under ungefär samma slags förutsättningar.
Det kanske är att dra lite på höga växlar, men hey – vi är där vi är…
* * *
Suttonde maj är definitivt över när Pacioretty tar pucken av Zuke, men han revanscherar sig snabbt och är med och stör framför Tokarski vid McDonaghs kvittering.
* * *
Introt – Habs alltså; inte mitt.. – motsvarar en OS-invigning idag också.
Fantastiskt.
Alla som tycker om hockey, och show, borde få uppleva det här någon gång.
* * *
Inte ens den utsände från Lilla Tidningen är nöjd när Vanek tar en så dum utvisning just som Habs får ett powerplay och verkligen har chansen att rycka åt sig ett initiativ.
* * *
Kanadensarna tar sig genom amerikanska nationalsången med något som får beskrivas som tjurigt trots.
De buar inte, men muttrar och fräser, liksom under lugg.
Sen kommer Madame Ginette ut och leder Katedralen i en sanslöst mäktig ”O, Canada”.
Det enda tråkiga är att hon inte låter publiken sjunga en endaste vers a capella, men nej – madame är helt enkelt inte den typen. Det är hon som sjunger och, ehum, hör sen!
* * *
Dom finaste platserna på den här majestätiska pressläktaren – eller Galleri du presse – skulle ni se.
De är som regelrätta kontor, med skrivbordslådor och läslampor och allt.
Där sitter beatreportrarna i världens hockeymekka och ser ut som furstar.
Jag förstår precis, jag hade blivit värsta primadonnan om jag behandlades på det sättet på kneget
* * *
Glömde det i introt:
Rangers har inte vunnit nästa match när de haft ledningen i slutspelsserie på tretton försök.
Det är bananas.
* * *
Big Rick Nash gör mål för andra matchen i rad.
Snart kan de blinda se och de lama gå.
Eller:
Har Rangers verkligen växlat in det sparkapitalet?
Då går ingen säker.
* * *
Subban har sett fruktansvärt hungrig ut och kommer att bjuda Julia på ett klassiskt mål – förr eller senare.
* * *
In med Dogge!
* * *
Kung Henrik har gjort ytterligare några räddningar som skulle fått fem plus om de här matcherna bedömdes på det sättet.
* * *
Nu ska jag försöka andas lite.
Som sagt:
Helvete….