Pulsen stiger på Manhattan, del 6

Uh-huh.
Nu kommer det.
Vigneault låter frustrationen pysa ut och klagar över ”det korkade spelschemat”.
Jag är en enkel man, jag vet inte så särskilt mycket om nånting, men ett har jag lärt mig under nio Stanley Cup-slutspel:
De lag och de coacher som börjar prata om, och fokusera, på saker det inte går att göra något åt…för dem är det alltid kört.
Som han själv sa bara några timmar tidigare:
De är med och fajtas om det ultimata priset, varför ödsla energi och fokus på såna distraktioner?
* * *
Det känns som att The battle of Santa Ana Freeway är aningen mer explosivt än laget vi just såg på Manhattan.
Eller så här:
Här såg vi en jönsig Broadway-musikal, där pågår en påkostad Hollywood-thriller med massor av special effects.
* * *
Penguins slutspel i år påminner so far rätt mycket om fjolårets.
Först var det lite frustrerat i några matcher mot ett New York Islanders som inte hade något alls att förlora – och sedan hade de inga större problem att avfärda Ottawa med 4-1 i omgången därpå.
Fast det är klart, Ottawa gjorde i alla fall något mål då och då…
* * *
Corey Perry åker, ser jag på roliga bilder på nätet, fram och häller vatten i OS-kollegan Jeff Carters handske.
Det är den mest absurda fulgrej jag sett sedan Vancouvers Burrows bet (!) en Boston-björn i finalen 2011.
Jag menar, vad vill karln åstadkomma? Är han kanske rabiessmittad och vill smitta Carter-kungen?
* * *
Angående debatten mellan NYR, Fundersam och Tobias Pettersson – jag har inget sagt om Rangers säsong som helhet. Den var helt okej, det är i de senaste två matcherna jag menar att byxorna Vigneault pratade om tidigare i afton varit för små – och i Nash-fallet i hela slutspelet.
* * *
Åh, är Julia uppe i gryningen och kollar Freeway-batalj?
Vad trevligt.
* * *
Min förhoppning är att Hampus Lindholm dundrar in en pärla i tredjeperren och sedan avhör på övertid.
Han är den ende i den där serien jag har fungerande telefonnummer till, nämligen…
* * *