Showdown i västra Pennsylvania, del 4 – The End

Ja, där kom det ju, för första gången i årets slutspel:
60 minuter Penguins-hockey.
Eller ja, 40 då – i första hackades allting sönder av utvisningar, men redan under de 40 sekunder som hann gå innan Kunitz första vända till utvisningsbåset såg man att pingvinerna hade huggtänderna blottade denna söndagseftermiddag, och att snålvattnet sköljde över de huggtänderna. När matchen sedan, efter de inledande 20, fick en mer konventionell karaktär bet de Rangers i halsen och ruskade – och om inte Kung Lundqvist varit så lysande är risken att det blivit ett riktigt blodbad.
Nu har Vigneault en del att tänka på till i morgon.
* * *
Gamla Korresoffan, Kometen och PlayoffWill, var till slut lika sliten som Chris Chelios när han gick i pension.
Den nya är rena PK Subban i jämförelse – alltså så överlägsen att jag inte ens reflekterar över det.
Hela laget (ja, lägenheten…) har lyft som Colorado under Patrick Roy.
* * *
Samtidigt:
Fram till bara fem minuter återstod hade Rangers, tack vare Lundqvist, fortfarande chansen att tvinga fram OT och, kanske, stjäla en helt orättfärdig seger.
Men då klev köttskallen Dorsett in och skulle bevisa sin manlighet och sen var den sista potatisen satt i Blueshirt-land.
* * *
Fleury höll nollan.
Och inte för att han sattes på några våldsamma prov, men han gjorde inte heller ett enda misstag och jag sa ju det:
Han trivs mot Rangers.
* * *
Nu baxar sig båda lagen ut till flygplatsen – belägen alldeles för långt utanför downtown Pittsburgh, om ni frågar mig – och flyger hit.
Välkomna, det blåser friskt och blir säkert guppigt och härligt.
I morgon – Garden.
Då hörs vi därifrån.