Showtime i La La Land, del 3

LA Kings – Chicago 1-0 (Period 1)
* * *
Ett litet misstag, ett ögonblick av bristande uppmärksamhet.
Det räcker för att regerande mästarnas säsong plötsligt ska hänga i en tunn liten tråd – och för att yours truly ska börja kolla på flighter till LAX.
Det är ju vad som händer när King of Kings (alltid lika skoj skoj att skriva) spräcker Crawfords nolla.
De kommer en halv sekund för sent till den nerdumpade pucken och sen får King för mycket tid på sig framför Crawford.
Dessförinnan har det varit en nästan perfekt period för båda lagen, i det närmaste kliniskt fri från misstag – och återigen uppdriven i underbart Formel 1-tempo.
Men nu får Kings spela med ledning.
Då är de inte lätta att tas med.
* * *
Enligt mitt förmenande är Kenny Albert och Joe Micheletti bäst in the business – och de har en förträfflig sidekick i Engblom.
Hughson?
Fuck him.
* * *
Lorena Peril tror att hon är Whitney Houston när hon går loss i nationalsången.
Det är hon inte.
* * *
Crawford har varit bra – målet kan han ju inte göra någonting alls åt.
* * *
Det upphör aldrig vara coolt att Willie Mitchell heter just Willie Mitchell för det gjorde Al Greens gudabenådade producent på de stora 70-talsalbum.
Han kallades ofta Papa Mitchell och det tycker jag är ett bra smeknamn även på Kings-backen.
* * *
Och nej, det är inga fel på Quick heller.
* * *
Det var länge sedan det klagades på domarna nu. Jag jublar.
* * *
Grannarna har fest, spelar nya Coldplay på hög volym och skrattar så det rister i mina väggar.
Jag borde ringa på och berätta vad som kan hända om man har för kul.
* * *
Mja, som sagt.
Det finns lite här i världen som är svårare än att ligga under i en hockeymatch mot Los Angeles Kings.
Men jag tror ändå Blackhawks kommer tillbaka.
Det finns så mycket karaktär och stolthet och ledarskap i den där truppen att de kommer att hitta en nivå till i spelet.
* * *
Lite chinese, vad tror ni om det?