Sista striden i Boston

Tick tack.
Tick tack.
Ja, det är väl bara att fortsätta på det krutdoftande gunslinger-temat från Pittsburgh igår.
24 timmar senare äger ju samma slags spektakulära skådespel rum i Boston.
Fast det här är nog ärligt talat ännu större och ödesmättat än en Vilda västern-duell i Macahan-land.
Det här är en avgörande skyttegravsstrid på en belgisk åker under första världskriget.
Det här är ett chicken race på Indianapolis Speedway där två racing-ekipage är på kollisionskurs i 250 knyck och ingen tänker blinka först.
Det här den slutgiltiga uppgörelsen i ”Gudfadern”, när Michael Corleone gör upp alla familjens räkningar – och The Mexican Standoff i slutet av ”Reservoir Dogs”, efter att Michael Madsens Mister Blonde skurit örat av polisen.
Det här är en Game 7 mellan Boston Fucking Bruins och Montreal Fucking Canadiens.
Så stora och mäktiga happenings får man bara uppleva några få gånger per liv.
Så ojvoj – häng med nu.
* * *
Jo, sent omsider krånglar Bruins faktiskt fram en ackreditering och det är bra jobbat det; detta är the hottest ticket in town om det någonsin funnits en.
– Men, säger den PR-ängel som genom hela den här omöjliga serien jobbat så stenhårt för att alla ska vara nöjda och glada, det är ett hål i i bordet vid den plats där du ska sitta.
???
– Eh, ja…det ska vara en kamera där egentligen. Inte idealt, men jag har sett andra som täckt över hålet med sina laptops. Det brukar funka.
Okej.
Ja, jag är glad bara över att vara här och har väl datorhelvetet i famnen om det skulle vara så.
Habs kommer redan under grundserien med mediaföljen som invaderar pressläktare över hela kontinenten som gräshoppssvärmar.
Man kan bara tänka sig trycket när Le Club ska spela Game 7…
* * *
Det enda tråkiga med att sitta här just nu är vetskapen att den här serien obönhörligen tar slut ikväll.
Den har varit slutspelets överlägset mest actionfyllda, händelserika och underhållande och jag befarar att jag kommer sakna den som jag inte saknat någonting sedan Sopranos-finalen.
Men ännu återstår några timmar och ni vet hur det är:
Det är på slutet alla bra fester blir som allra roligast.
* * *
Jag visste att det skulle hända till slut och mycket riktigt.
När jag checkar in på flygplatsen i Pittsburgh, efter ännu en vidrig bagarväckning, tittar snubben som står vid incheckningsdisken upp från mitt ID och hojtar:
– Bjurman? Så heter ju han i ”The Girl With The Dragon Tattoo”!
Mm, han gör det.
Och han är en av de vidrigaste karaktärerna i den svenska litteraturhistorien.
Jävla Stieg.
Jag befarar att bokmalen vid incheckningsdisken tror att jag är förlaga till Larssons svin och som straff tänker ge mig mittsäte längst bak vid toaletterna, men i själva verket får jag en egen tvåa på nödutgångsraden.
Nästan obehagligt…
* * *
Pernell Karl Subban syns inte på isen under morgonvärmningen, men Storbjörn och Lillbjörn får vänta med att korka upp champagne.
Slutspelets störste artist är in the house nu, kommer att spela och ska ta allt ifrån er…
Det var ju så han sa när han ombads beskriva sina känslor inför denna do-or-die-dans.
– I can’t wait for the crowd, the noise, the energy in the building. I can’t wait to take that all away from them.
Det ska, utan att lägga några övriga värderingar i det, bli ett sant nöje att se honom försöka.
* * *
Det bästa med att Penguins åkte ur är att man slipper passera säkerhetskontrollen på Pittsburgh International fler gånger – landets långsammaste, otrevligaste och mest omständliga.
* * *
Seidenberg eller inte Seidenberg – det är återigen frågan i Gaaaaden
Någon i mediahopen försöka luska med Uncle Fester Julien om det finns någon chans att Charas tyske lekkamrat gör comeback redan ikväll
– Nej, det tror jag inte. Då skulle jag bli mycket överraskad, svarar onkeln.
Somliga tycker att det låter som han bara mörkar (personligen tycker jag snarare det låter som att han försöker driva med vissa journalister, men det är bara jag…) och nu svallar ryktesvågorna så höga att David Hasselhof skulle kunna surfa på dem.
* * *
En god vän från tredje statsmakten i Kanada kommer fram och berättar att han översatte mina blogginlägg från andra matchen här i Gaaaden på Google Translate – what? – och frågar:
– Inledde du verkligen ett inlägg med ordet ”Motherfucker”?
Jo, he he, jag gjorde väl det.
– Great lead.
Ja, det tyckte jag också, men insikten att de här inläggen översätts till engelska känns mycket skrämmande.
To tweak Tortorella’s appeal to Pat Leonard a little bit:
Stop translating, Chris!
* * *
Efter matchen i förrgår kungjorde Uncle Fester frankt att han förväntar sig att Bruins vinner den här matchen.
Hur kan du vara så säker, undrar en journalist idag.
– Well, hur skulle det låta om jag sa tvärtom?
Det skulle låta som musik i öronen på hela Montreal…
Herr coachen säger också att Bruins måste spela som Bruins om de ska kunna vinna ikväll och jag kan bara hålla med.
Vad jag kan minnas har de inte en enda gång under den här serien lyckats etablera de där karaktäristiska, långa mangelanfallen när det känns som att de håller på att krama safterna ur motståndarna och det är möjligt att det är Habs som förhindrat dem från det, men ikväll måste de få några såna till stånd i alla fall.
* * *
Jo, jag är ännu mer somna-i-pastaprimavera-trött idag, bloggen går verkligen på ångor nu.
Men prisa gud för Patrick Kane.
Om inte han – som alltid, höll på att säga – avgjort i X:et igår hade jag fått åka vidare till Chicago efter ännu en bagarväckning i morgon.
Då hade det nog blivit soppatorsk.
Nu får jag ägna en ledig torsdag åt att fylla på bränsle istället.
Hurra!
* * *
Habs bild är att Bruins disrespectat dem i varje match.
– Helt klart, det är inget snack om saken, säger Brie-osten.
Denna disrespect ska de nu, förstår man, använda för att, som PK beskrev det, ta allt ifrån björnarna.
* * *
Nu har jag tagit mig upp till pressläktaren och hittat min plats, komplett med hål i skrivbordet och allt.
Det är rätt lugubert, men innebär inga större problem och om kollegan till höger från Toronto Star bara kan låta bli att komma hit blir det hur festligt som helst.
Vad ska han här att göra överhuvudtaget, liksom. Det är Montreal som spelar. Inte Toronto!
* * *
Så Henke spelade sin sjätte Game 7 igår?
Zdeno Chara går upp i sin elfte ikväll – och passerar därmed Martin Brodeur, Andrew Ference och Scott Gomez (!) på rekordlistan bland nu aktiva NHL-spelare.
Då har man viss erfarenhet av den här typen av situationer och sådan erfarenhet kan vara påfallande viktig.
* * *
Det är utsålt ikväll.
Ja, att det är det här i Gaaaaden behöver jag förstås inte berätta.
Men:
Det är utsålt i Bell Centre också.
Jo, 21 000 galna Quebecare sitter där och följer den här matchen på jättelika bildskärmar och kommer garantera att både sjunga olé olé olé och bua åt Chara.
Hockey är inte mindre i Kanada än vad katolicism är i Vatikanstaten.
* * *
Loui Loui vill förstås till konferensfinal alldeles oavsett, men det faktum att han har chansen att få spela en sån mot Henke är garanterat en extra skvätt bensin i motivationssoppan.
Dom är goda vänner och det finns mycket lite Loui Loui är roligare än att förstöra somrarna för kompisen genom att påminna om mål han gjort på honom under grundserien.
En konferensfinal…oh boy, han skulle kunna få mobbingmaterial för ett helt decennium.
* * *
Ikväll ingår till och med smaskig cannoli i det skamlösa utbudet av delikatesser i Gaaaaadens presspentry.
Alla som kan sin ”Gudfadern” – för att nu koppla tillbaka till den – vet hur stort det är.
Ni vet scenen när Clemenza blir upphämtad av Paulie, som snart ska komma att vila bland fiskarna, hemma i huset och just när han tryckt ner sin omfångsrika ändalykt på passagerarsätet ropar nån som man aldrig får se men rimligen är fru Clemenza:
– Don’t forget the cannoli!
Clemenza suckar:
– Yeah yeah.
Lite off topic kan tyckas, men det där är en viktig levnadsregel:
Don’t forget the cannoli.
* * *
Med tanke på att Habs svepte Ekeliws gossar från västra Florida låter det kanske lite konstigt, men Montreal-media vill ha fört till handlingarna att det här är Carey Price s fjärde elimination-match den här säsongen.
Och visst:
Han var ju med i OS-slutspelet också.
* * *
Vän av ordning undrar kanske hur i hela friden jag kan hoppas på att följa Stanley Cup-final från pressläktaren när det är svårt att få plats under andra omgången, men i finalen tar NHL centralt över hela verksamheten och då blir Biffen plötsligt behandlad som rena entrecoten, så no worries
* * *
Carl Söderberg – Carl Carl som han numer kallas eftersom hans radarpartner Loui Eriksson sedan länge kallas Loui Loui, efter den gamla rockklassikern (ja, ibland är det lika omständligt här som i säkerhetskontrollen på Pittsburghs flygplats…och jävlar vad många inskjutna satser överallt) – har varit alfahannen i björnflocken de senaste matcherna och kommer att äga den här kvällen också, det känner jag på mig.
* * *
Den allmänna känslan i rapporterna från St. Paul idag:
Bacon kommer inte till Minsk.
* * *
Nope, ingen Seidenberg på isen under värmningen och då skulle även jag bli mycket överraskad om han spelar.
* * *
Therrien ändrar inte i det vinnande laget, så tråkigt nog:
Ingen Dogge på isen.
Däremot Dogge på pressläktaren så det kan bli roliga rapporter om honom i alla fall.
* * *
Nån gång ikväll ska Shawn Thornton och PK Subban skaka hand.
Bara en sån sak…
* * *
GM Bergevin påminner mer om GM GM än om Shero när han spankulerar av och an i pressboxen.
Det här är en rätt stor kväll i hans liv.
* * *
Vad jag tror?
Erfarenheten har lärt mig att inte tro någonting när det är Game 7.
Vad som helst kan hända.
Det är det som är så hypnotiskt.
* * *
Okej.
Upp till kamp, sista striden det är.
En klassiker börjar alldeles strax.
Och hey:
Don’t forget the cannoli.