Årets match, del 6 – The End

Chicago – LA Kings 4-5 (Slut, OT)
* * *
Jaha, resa över kontinenten är bokad.
Bloggen sticker sent måndag kväll.
Det är enda chansen att hinna till den traditionsenliga Media Day NHL ämnar hålla redan vid tio på förmiddagen, lokal La La Land-tid.
Dessförinnan är det, för att uttrycka det lika försiktigt som Chet Baker i en spröd ballad, en del att göra.
Men what the heck.
Det ska bli Stanley Cup-final mellan Los Angeles Kings och New York Rangers.
Livet står i zenit.
* * *
Det var mycket riktigt en besynnerlig studspuck som avgjorde den här konferensfinalen – och det var en Matteau, i form av Martinez, som strumprullade in den.
Men jag tyckte nog ändå att Kings, särskilt under den övertid som hann pågå, kändes…ja, starkare är kanske inte ordet.
Snarare minst trötta.
Så helt ologiskt är det inte att de trampar vidare mot final.
* * *
Delar av nordamerikansk hockeymedia har redan förtjust konstaterat att alla matcher i Los Angeles börjar 17.00, lokal tid.
Då blir det mycket tid över till extracurricural activities på kvällarna, nämligen.
Jag säger det igen:
Dan Tana’s – det närmaste det går att komma ett Elaine’s nuförtiden.
* * *
– The legend continues, säger lagkamraterna om Justin Williams.
I sanning.
Han är nu historiens största Game 7-artist – alla nordamerikanska lagidrotter inkluderade.
* * *
Gary Bettman gnuggar händer så skinnet lossnar i natt, tror jag.
Det är USA:s två största städer som går upp i finalen, något som inte hänt i någon sport sedan Yankees och Dodgers möttes i World Series 1981 – och därmed också landets två största tv-marknader.
Den kommersiella potentialen liknar ingenting…
* * *
Nu säger jag godnatt från väldigt sent Manhattan.
Vi hörs när de stora metropolernas krig börjar närma sig.