Stanley Cup-finalen 2014

Hockeysäsongen 2013-2014 började i mitten av september, på den här kontinenten i form av en försäsongsmatch mellan Washington Capitals och Winnipeg Jets i Belleville i Ontario.
Ikväll – knappt nio månader, 1230 NHL-matcher, en OS-turnering och åtta veckors slutspelsrace senare – når den sitt klimax.
Det är det här allting syftat till. Det är hitåt allt pekat. Det är för att komma till det här ögonblicket vi suttit av alla matcher – några dussin lysande, flertalet lättglömda – och frusit i svinkalla ishallar och stått och blängt på meningslösa morgonvärmningar,och stannat uppe alldeles för sent i korresoffan för att se hur det där straffavgörandet mellan Sharks och Flames ska sluta och, i mitt lilla fall, bloggat fingrarna blå.
The two last standing – av 30 lag i NHL och tiotusentals i hela världen – gör upp i säsongens sista och största holmgång.
Den som kröner året.
Själva kulmen.
THE clou.
Stanley Cup-finalen.
Den inleds i glamorösa Staples Center i ett downtown LA fullkomligen dränkt i bedårande, sydkaliforniskt solsken
I ena ringhörnan har vi tunga, mäktiga Los Angeles Kings – och i den andra kvicka utmanaren New York Rangers.
Det känns verkligen som en punkt värdig den här gloriösa årgången – a season like no other, som det helt adekvat hetat i NHL:s reklam.
Tung, eftertrycklig och laddad med löften om kvällar vi aldrig, aldrig glömmer.
Vår sista resa börjar nu och jag hoppas innerligen att ni följer med mig.
* * *
Det här blir bloggens åttonde Stanley Cup-final i ordningen. Den första avgjordes inte särskilt långt härifrån, i Honda Center i Anaheim 2007, och den senaste…ja, det var ju ifjol det.
Då, 2007, fanns inte bloggen ännu – den såg sitt ljus först när Tomas Ros kläckte idén hösten därpå – men sedan har den varit med och förgyllt tillvaron om inte för er så i alla fall för mig.
Nu….ja, nej, jag ska inte påstå att det känns större än någonsin. Det var pretty goddamned stort de där två åren med Pittsburgh och den odödlige Lidströms Detroit också, likaså när Canucks med Sedin-tvillingar heta som Obama i valrörelsen 2008 gick upp mot Blackhawks.
Men lite speciellt är det allt, med Henrik Lundqvist på The Biggest Stage.
Jag har följt den nu 32-årige stjärnan sedan han, som rätt blyg och försynt 23-åring, kom till New York hösten 2005, tycker mycket om honom och har drömt om, men aldrig riktigt kunnat föreställa mig, att han ska få vara med om detta – när allting blir så mycket större och glamorösare och häftigare att den som inte varit med inte riktigt kan förstå.
Men here he is.
Kung Henrik.
Med chans att få sitt namn inristat i idrottsvärldens mest mytomspunna pokal – forever.
Må han få några riktigt magiska veckor.
* * *
Ja, gamle biffsteken fick ju ihop några namn i stora finaltipset ändå– och fler blev de när självaste Foppa i arla morgonstunden on gameday kom in med sin lilla prediction.
Men nej.
Håkan Loob är, sorgligt nog, inte med i år.
Jag har sökt hockeyvärldens egen Saida på alla upptänkliga sätt; telefon, mail, sms, twitter och FB-meddelanden. Ja, några bekanta i Värmland hjälpte till och med till med röksignaler över centrala Karlstad igår.
Men icke.
Den legendariske Stanley Cup-mästaren från 1989 ­– som i genomgångar ambitiösare än gamla Pink Floyd-album brukar sätta varje enskild match – är som uppslukad av jorden.
If you see him, say hello…he might think I’ve forgotten him, please tell him it isn’t so (för att nu travestera Dylan; det kändes nödvändigt efter att ha smutsat ner inlägget med Pink Floyd-referenser…)
* * *
Man kunde kanske tro att Henke skulle vara åtminstone lite uppjagad inför sitt livs största matcher
För så är det ju.
SM-guld, OS-finaler och Game 7-draman mot Pittsburgh och Washington i all ära – Stanley Cup-final är det mest oerhörda en hockeyspelare kan vara med om.
Men som jag berättade om i en krönika i tidningen idag är den svenske keepern avslappnad som introt i en Eagles-låt (nu ska vi go easy on musik-metaforerna här, men vi är ju i Kalifornien och då måste Eagles få vara med…) när han dagen innan första finalen möter ett jättelik pressuppbåd under NHL:s så kallade Media Day i Staples Center.
Han fyrar oavbrutet av sitt Gary Cooper-leende, svarar utförligt på de mest corny frågor och berättar om hur Johnny Mac aldrig bjuder på en millimeter när de lirar tennis ihop.
Det är gött att se.
Man ska ju ha kul, och må bra, när ens liv står i zenit.
* * *
Hockeyfeber i La La Land?
Mja, Los Angeles är i första hand en basketstad och därtill en betydligt mer utkavlad och svårgreppbar metropol än New York City.
Så dylik feber är, om man bortser från de glittriga kvarteren runt Staples Center, svårare att spåra än på komprimerade Manhattan.
Men den pyr där ute.
Det framgår redan när jag landar sent på måndagskvällen och en Delta-anställd vid bagagebandet plötsligt ropar i högtalarsystemet:
– If you arrived on flight 427 from JFK, welcome to Los Angeles – home of the Western Conference champions, and future Stanley Cup champions, The Kings. Now, your bags will be at carousel five…
Ha!
* * *
Henke kan för övrigt vara säker på att få spela klart åtminstone den här inledande finalen vad fan som än händer.
Cam Talbot, hans ordinarie back-up, är nämligen skadad och finns inte i båset.
Istället tvingas Rangers klä journeymannen David LeNeveu, med 15 matcher för Phoenix Coyotes på meritlistan – säsongen 2005-2006.
Och tro mig – om så Gaborik gör arton mål på Henke kommer Vignaeult inte att släppa in den reserven på isen
* * *
Fler av passagerarna som står och väntar i ankomsthallen tycker att Delta-killen är väl mycket smartass och börjar ropa ”bullshit” rakt ut i etern.
Ja, man får passa sig för vad man säger till new yorkers som just suttit på ett trångt plan i sex och en halv timme…
* * *
En Gary Bettman med lätt blossande kinder håller i skrivande stund presskonferens i Staples Center-environgerna och berättar bland annat att någon World Cup-turnering inte kommer att äga rum förrän tidigast hösten 2016.
Det dröjer alltså innan ni får se NHL-proffs i Tre Kronor igen.
* * *
Jag vet inte vem det var som sa det, men visst – Carl Hagelin blir, med ett allt längre blond kalufs och allt tätare rock ’n’ roll-strån på hakan, mer och mer lik sin fellow södertäljelegendar Björn Borg.
Jag ska definitivt föreslå att han sätter på sig ett hårband och lovar, om han gör det, att aldrig kalla den unge mannen – lika snabb som bollarna Borg slog med sin dubbelfattade backhand på Wimbledon-gräset – för något annat än Burken.
* * *
Går efter morgonvärmningen in i Kings omklädningsrum och får samma intryck som i New Jersey för två år sedan.
Någon har fuckat med skalorna och gjort alla som sitter där en och en halv storlek större än alla andra.
Greene, Papa Willie Mitchell, Carter, Dwight King, Muzzin, Regher…det är ju jättar.
Och samtidigt kan några av dem åka skridskor väldigt fort.
Det är mycket skrämmande.
* * *
Hagge, iklädd shorts och tennisdojor (igen: Södertälje Tennisklubb!), är om möjligt ännu mer avslappnad än Henke under mediadagen.
– Jag satt och såg matchen mellan Kings och Blackhawks och visste inte var vi skulle åka, men plötsligt var det bara att packa badbrallorna och åka hit. Jag älskar att vara här och ska se till att få en massa sol på mig också, flinar han.
I know the feeling.
* * *
Robyn Regehr kan, by the way, eventuellt komma att göra comeback i den här matchen och får därför finna sig i mediascrum runt platsen i omklädningsrummet efter värmningen.
– Jag är redo, men jag tvivlar på att Darryl ändrar i ett lag som vinner en Game 7 i en konferensfinal i Chicago, säger han.
Nej, såna lag förefaller det något onödigt att krångla med.
* * *
Några gamla finaltipsstammisar glömdes olyckligtvis bort i den vilda rush som vidtog i söndags kväll och jag ber härmed att för några ögonblick lämna över mikrofonen åt en av dem, Sportbladets briljante hockeyfotograf Jimmy Wixtröm, också känd som Jimmy Jazz:
– Henke vinner över Kings med 4-1 i matcher och blir odödlig i New York och tar därmed över fanan från Zlatan som Sveriges nummer ett.
Ojvoj.
* * *
Strålle, nu så lik James Hetfield att jag börjar nynna på ”Enter Sandman” bara jag tänker på honom, är inte heller direkt panikslagen när han kommer släntrande genom Staples Centre-restaurangen där mediadagen arrangeras.
– Nej, det ska mycket till för att jag ska bli nervös, gäspar han.
Well, Stanley Cup-finalen är ”mycket till” om något, men det är coolt att klippblocket från Tibro – en av slutspelets bästa defensiva backar, det kan vi gott slå fast – inte ser det så.
* * *
Det är ett liv och kiv utanför Staples redan när jag kommer trampande från hotellet tvärs över gatan fyra och en halv timme före showtime.
De bygger musikscener, försäljningsstånd, provisoriska barer och såna där stora hoppslott man brukar se på svenska stadsfestivaler.
Dom kommer Eken, givetvis på plats i Tinseltown för den här högtiden, att gilla.
* * *
Ja, Strålle – som har så brutal musiksmak att Robban på hårdrockmagasinet Close-Up borde intervjua honom – fortsätter pumpa upp sig med lokala favoriterna Syconaut.
– Ja, det går ju inte att ändra på nu. De har förresten släppt ett nytt album precis. Det ska du kolla upp, säger han.
Se där, dagens nöjesnyhet.
* * *
Om de är förbluffande stora inne i Kings-kabyssen är det precis tvärtom inne hos gästerna från östkusten:
Någon har, på något sätt, dragit ner skalorna och bänkarna därför fulla av knattar som Hagge, Dorsett, Zuccarello och St. Louis.
Särskilt de två sistnämnda är ju så små att nästan man vill stoppa dem i fickan, men Zuke är noga med att påpeka att han är några centimeter längre än St Louis och jämförelsevis således en jätte.
– Jag stod och pratade med Martys hustru i Green Room häromsisten, berättar norrmannen i en New York Post jag till oändlig lycka hittar i hotellets giftshop (National edition…egentligen vill man ju Late City Edition, det är den som landar på hallgolvet, men man får inte vara knusslig on the road…).
– Han frågade skämtsamt, fortsätter Mats, om jag stötte på hans fru. Nej, svarade jag, jag är för lång för henne.
Häpp!
* * *
Darryl Sutter, som så ofta kan se ut och låta och uppför sig som en urvriden tvättsvamp, är på bra humör när han träffar mediahopen efter morgonvärmningen och muttrar inte ens när han får frågor om hur han ser på Rangers-backen Ryan McDonagh.
– Åh, han är deras Drew Doughty, säger han.
Det var kanske att ta i, men ett bra citat är det.
* * *
Gladast under hela mediadagen är Carbomb Carcillo och no wonder:
Gary Bettman i egen hög person såg ju till att hans avstängning efter brottningsmatchen med linjedomaren på Garden reduceras till blott sex matcher.
Det betyder att han – Carbomb, inte Bettman – hinner bli tillgänglig under finalen och kan spela från och med Game 4.
Därmed kan han till och med skratta åt att Kings, till hans egen stora förvåning, trejdade honom till Rangers mitt under säsongen.
– Med facit i hand kan man konstatera att det inte spelade någon roll…jag hade fått spel Stanley Cup-final no matter what.
* * *
Har stora förhoppningar på kaffet i Staples; det var i södra Kalifornien jag första gången blev varse graden av blaskighet på amerikanskt kaffe. Mamma serverades en kopp när hela familjen besökte vänner i Palm Springs hösten 1979 och svarade, alldeles uppriktigt, ”nej tack, jag dricker inte te”.
Så genomskinligt var det – och just så vill jag (numer; då var jag tolv och drack bara Seven-Up) ha det.
Men nja, 35 år senare lever de även i de här trakterna i villfarelsen att kaffe ska vara någotsånär potent.
* * *
Wow, Teemu Selänne i pressboxen.
Han sidekick-kommenterar i finska tv-sändningar under finalen, tydligen.
Vad mäktigt.
Och ja, Finland har GIVETVIS egna kommentatorer på plats.
* * *
Apropå boxen vet jag inte alls hur det gått till, jag har bara gått här och varit mitt sedvanligt stressiga och nervösa jag, men de har placerat mig på vanlig stol på den reguljära pressläktaren – medan alla andra från internationell media hänvisats till den provisoriska versionen strax nedanför oss.
Det kommer säkerligen att ändras till nästa match, jag känner själv att jag inte riktigt gjort mig förtjänt av detta, men for now – jag kan hjula upp till Dan Tana’s framåt småtimmarna.
* * *
Den som vill ha direktrapporter matchen igenom hänvisas härmed till sportbladet.se.
Där kör Youngblood Ekeliw Cover It Live natten lång.
Och så kommer jag med sedvanliga drapor här i pauserna.
* * *
OK, värmningen har börjat i ett Staples som – trots att klockan bara är 17.00, lokal tid – vibrerar av finalnerv.
Så det är nog dags att avlossa det här rätt långrandiga introt.
Här är det:
Säsongens klimax.
Have fun.