Stanley Cup-finalen 2014, del 16

New York har varit med om mycket fantastiskt och himlastormande under de 20, långa år som hunnit gå sedan Madison Square Garden senast var värd för en Stanley Cup-final.
Yankees har till exempel vunnit fyra World Series-titlar, ett nytt millennium välkomnats på Times Square, Wall Street firat oerhörda Bull market-triumfer, Jay-Z hållit epokgörade konserter i Bronx, Super Bowl avgjorts på MetLife Stadium och utgången i ett presidentval utlöst jublande dancing-in-the-street-fester över hela stan.
Ändå känns det som äger rum här ikväll – den regniga måndagen 9 juni nådens år 2014 – som det största som hänt sedan dess.
Nej, jag äger inte det ÄR så – Yankees har, bara för att ta ett exempel, betydligt högre status, och engagerar oerhört många fler, än Rangers.
Men det känns så.
Det är så ovanligt, så sällsynt, så exceptionellt att hockeyklubben som tillhört Manhattans själva kontext sedan 1926 spelar match av den här digniteten i sin hemmaarena – i sig en mytomspunnen New York-institution – att stämningen i världsmetropolen blir alldeles…andäktig.
Man kunde tro att dubbelknocken i southern California skulle ta udden av atmosfären. Dämpa upphetsningen. Blanda euforin med oro och frustration.
Men nej.
Broadway Blueshirts ska – 0-2-underläge eller inte – spela sin första Stanley Cup-final i the woooorld’s most famous arena sedan Mark Messier 14 juni 1994 höjde världens mest prominenta pokal mot taket i samma hall och Sam Rosen samtidigt vrålade sig in i den nationella kommentatorshistorien med sitt klassiska ”this one will last a lifetime” och New York skälver i elektrisk förväntan.
Vi som är här och får vara med kan skatta oss lyckliga.
Det blir, oavsett vad som händer, en oförglömlig upplevelse.
* * *
Nu börjar vi som följer finalen på närmare håll få några flygtimmar under bältet.
Men hittills går det inte att påstå att välbefinnandet påverkats i någon högre utsträckning
Jag, som egentligen inte alls kan sova på plan, sussade efter tvenne stora konjak till kaffet som en sommarslö angorakatt över kontinenten igår eftermiddag och kom tillbaka hem pigg som en torped.
Det är dock först efter det här New York-besöket the final-going gets tough och staminan hos mediakåren testas på allvar.
Om vi överhuvudtaget ska tillbaka till Kalifornien – jag är fortfarande inte helt övertygad om det – och serien sedan fortsätter väntar bagarväckningar, flygplatshustle och sextimmarsflighter varannan dag.
Då kan det behövas mer än två konjak för att en mör biff ska fungera.
* * *
Det har blivit sent tidigt för Rangers, för att citera lokale filosofen Yogi Berra.
Dom måste vinna ikväll.
Måste.
Absolut och definitivt och bombsäkert som i The Doors ”The End”.
Hamnar de i 0-3-underläge är finalen över.
Just like that.
Jo, det finns fortfarande en teoretisk chans även i ett sånt läge, men det gjorde det för Big Pussy när Tony Soprano hade hittat hans avlyssningspinaler också.
Men nu, som då, vet alla:
Det är kört.
Blåskjortorna har förstås koll på det själva också.
– Det kan inte bli mycket mer måste-match än så här, konstaterar till exempel coach Vigneault helt frankt.
Då är det bara att omsätta den insikten i praktik också…
* * *
Jag vet ju rent intellektuellt vad som står på meny och vad vi ska avnjuta.
Ändå sjunger det till i pallet när jag ser ”Stanley Cup Finals”-loggan.
På Garden-isen.
Igen:
På Garden-isen!
Jag har bevakat finaler i Honda Center i Anaheim, Scotiabank Place (som den hette då) i Ottawa, Joe Louis Arena i Detroit, gamla igloon i Pittsburgh, United Center i Chicago, Wells Fargo Center i Philadelphia, Rogers Arena i Vancouver, TD Garden i Boston, Prudential Center i Newark och Staples Center i Los Angeles och överallt värmts i själen över hur betagande och vackra arenorna varit i finalskrud.
Att Garden – där jag sprungit och snorat i nio år och upplevt min vardag som hockeymupp – nu genomgått samma metamorfos känns direkt overkligt.
Men det ser ut precis som det ska.
Utöver den gloriösa loggan på isen har de på NHL som ansvarar för sånt också adderat några extra ”work areas” för media – inklusive en flygplanshangar till hall i hallen där jag sitter och skriver just de här raderna – nya tv-studios, provisoriska pressläktare, en luxuös lounge där Eken sitter och smörjer kråset och Stanley Cup-relaterat lullull i tak och på väggar.
The woooorl’d most famous arena är i sanning klädd till högtid.
* * *
Darryl Sutter är sitt sedvanligt lakoniska jag när han efter en inspirerad morgonvärmning – ja, Kings ser riktigt explosiva ut – håller sin presskonferens.
Någon frågar ”What concerns you about tonight’s Game 3 here in New York” och han tittar han upp med sin skeptiska blick och svarar, på en rotvälska de skriver hela artiklar i LA Times för att dechiffrera:
– I think the biggest concern would be that we’re coming into Madison Square Garden and playing the New York Rangers.
Detta goddag yxskaft-svar väcker viss munterhet i journalistkåren.
* * *
Henke får nya frågor om interference-situationen i förra matchen men svarar att han inte tänker på den längre
Bra det.
Är det något jag lyckats snappa upp under nio Stanley Cup-slutspel är det att det alltid går åt helvete åt de som ägnar för mycket tid åt prata, klaga och fokusera på fel saker.
Offermentalitet will take you nowehere.
Och är det någon som borde veta det är det Alain Vigneault.
Laget han coachade i finalen 2011 agerade som en påhittad minoritetsgrupp plågad av inbillade kränkningar under ett demonstrationståg i Washington.
Det gick som det gick.
* * *
Det är inte bara hemmaspelarna – eller vi vid sidan om – som är begeistrade över att att Manhattan utgör skådeplats för de kommande slagen i den här serien.
Det lyser i Justin Williams ögon när han under en hysterisk mediascrum efter morgonvärmningen pratar om hur det känns att komma hit för ett par av karriärens största stunder.
– Att spela på Madison Square Garden är en stor upplevelse även i grundserien. En Stanley Cup-final….there’s nothing like it out there for a hockey player, myser han.
Inte för en bloggande ordbajsare heller.
* * *
Henkes skägg börjar för övrigt bli så yvigt att man nästan undrar hur han ska få plats med det i sin målvaktsmask.
Till och med talibanen från Njurunda skulle nicka gillande.
* * *
Efter att Game 7-Justin pratat klart om hur lycklig ha är över att vara just här ikväll försöker jag flika in en specifik fråga jag gått och ruvat på i en vecka, men just då kommer en sur PR-gubbe som ser ut precis som William H Macy och säger att sistan frågan är ställd.
Bara så en som heter PeO vet…
* * *
Vad gäller just mediascrum tror jag New York slår tidernas Stanley Cup-rekord dessa junidagar.
Det var mycket folk i Los Angeles också, för att inte tala om här i samband med Game 6 i Montreal-serien, men nu har alla vansinnets gränser passerats.
Inte bara New York-media vill, i all sin väldighet, vara med och bevaka – det rasar in reportrar och tyckare och tv-kändisar även från närliggande hockeymarknader som Philly, Boston, Toronto och Montreal och trängseln inne hos lagen efter värmningarna är så brutal att skämt på temat ”hur många överviktiga hockeyjournalister får man in i ett rum innan väggarna sprängs” snart torde vara lika gängse som de om hur många Brynäs-fans det krävs för att skruva i en glödlampa.
* * *
Mark Messier är den inspirerande symbolen för det odödliga som hände i den här stan och den här hallen för 20 år sedan.
Så han är ute och cyklar – långt ute på Long Island till och med – när han i en fin intervju med Pat Leonard i Daily News idag säger att han hållit en låg profil tidigare under slutspelet för att inte distrahera Henrik Lundqvist & co.
Han är ju en karaktär som bara genom att visa sig skulle kunna få spelare som uppträder i Rangers-jersey att sträcka sig upp och nudda toppen på Empire State Building om det behövdes.
Desto mer uppeldade borde gossarna i hemmalaget bli över att ”Mess” nu, när det som bäst behövs, kliver ut i strålkastarskenet.
* * *
Gävles egen K-G Bergström, Stefan Åsberg, hör till de som utökat mediaklungan med ytterligare en mikrofon.
Det betyder att vi andra som försöker ställa svenska frågor till Lunkan och Hagge och Strålman är stekta ägg.
Åsberg hör till världseliten i den grenen; när såna som jag och Eken drar efter andan och kommer till första stavelsen har han redan avfyrat nästa fråga – i exakt rätt ögonblick.
– Jag gör bara mitt jobb, säger han och ler sitt proffsigaste Rapport-leende.
* * *
Apropå 1994 är det en herre som tränger sig förbi mig och TT-Göran med ett försynt ”excuse me” under Rangers morgonvärmning.
Först när han passerat ser jag vem det är.
Mike Keenan.
Det kallar jag omen.
* * *
Jag trodde inte jag skulle kunna mäta mig med Drew Doughty – finalens bäste spelare – i någon enda disciplin, men när han får frågor om återhämtningsproceduren efter tre raka övertidsmaraton och svarar att han är bäst i världen på att bara sitta i soffor måste den stolte innehavaren av en omtalad korresoffa lägga in en reservation.
Där, käre Drew, tror jag nog faktiskt att jag tar dig!
* * *
Keenan – kontroversiell coach i 94-laget, om någon inte känner till det – skriver faktiskt krönikor i New York Post under de här finalerna.
I dag slår han fast att det skulle vara bra om Rangers får stöd av publiken.
Det är kanske inte så man häpnar över djupsinnet…
* * *
Eken har synpunkter på att jag bytt skjortfärg från vit till lila – tills han kommer på att jag hade just lila skjorta på hans dekadenta 30-årsfest för några år sedan.
– Då förstår jag hur helig den är, säger han allvarligt.
* * *
Debatt pågår fortfarande om det varit värre för Rangers att bli krossade i Los Angeles än att komma så nära som de gjorde och ändå få stryk.
Min uppfattning är att inget kan vara mer frustrerande än övertidsförluster – och om något kan det så är det att tappa tvåmålsledningar flera gånger om.
Men Burken Hagelin håller inte med.
– Nej, vi vet att vi kan spela mot dom och att det lika gärna hade kunnat stå 2-0 till oss. Det tar vi med oss. Nu gäller det bara att hålla serven här hemma, säger han och låter ännu mer som den där andra bolltrollaren från Södertälje.
* * *
Marian Gaborik har inte spelat en enda sekund på Garden sedan han trejdades från Rangers till Columbus förra säsongen.
Men here he is – i en Stanley Cup-final.
– Det känns lite konstigt, men det ska bli otroligt roligt att spela här igen, särkilt i en sån här match, säger han blygt på en kaotisk presskonferens utanför Kings omklädningskabyss.
* * *
Strålle Strålman har sin agent, den förträfflige Svesse Svensson, som gäst på läktaren ikväll.
Så det är nu han smäller in det efterlängtade målet.
* * *
Okej, ladies and gentlemen, för första gången på 20 år:
Stanley Cup-final i The Big Apple.
Det är så stort som någonting kan bli och det börjar alldeles, alldeles strax.