Stanley Cup-finalen 2014, del 17

NY Rangers – LA Kings 0-1 (Period 1)
* * *
När Charlie Young redan första dagen på jobbet som personal aide i ”West Wing” blev inknuffad i Ovala rummet och fick se när President Bartlet efter klassisk ”three-two-one”-nedräkningen tog sats för ett direktsänt tal till nationen stod han tyst och storögd i några sekunder.
Sedan viskade han till Josh Lyman.
– Jag har aldrig känt så här förut.
Exakt så är det minuterna innan lagen kommer ut för första nedsläpp och den här legendariska arenan tar sats för sitt största ögonblick på två decennier.
Elektriciteten, den förtätade laddningen, det åskliknande vrålet, förnimmelsen över att vi, här och nu, befinner oss i universums själva centrum…
Nej, jag har aldrig känts så här förut.
Det bästa med den liknelsen är förstås att Josh tittar på Charlie och svarar:
– Jag vet. Och det går aldrig över.
Så samma upplevelse väntar igen om två dygn.
* * *
Matchen?
Ja, det säger ju bara svosch och sen är första perioden över..
Avblåsningarna är inte många fler än i ett parti schack.
Inte ser det ut att bli fler mål än i schack heller, men med 0.7 sekunder kvar stänker Jeff Carter upp en puck i nättaket.
Så för första gången i den här finalen har Kings plötsligt ledningen.
Det ska bli mycket intressant att se vad det innebär.
Förmodligen är det inte särskilt bra för hemmalaget…
* * *
Rangers går till attack med tillbörlig desperation, men har svårare att skapa chanser idag – vad jag, med min begränsade förmåga, kan förstå för att Kings på typiskt bortavis spelar mycket tätare och säkrar försvarsspel.
Det är bara den lille gutten som har en riktigt fet möjlighet, men han får ingen ordning på fötterna och aj alltså.
Blåskjortorna har ingen chans alls om de inte sätter chanserna.
* * *
Girardi är där och ställer till det igen, för visst går Carters skott på hans tåspets.
Morsning korsning.
* * *
Den magnifike Justin Williams är förstås inblandad i Kings psykologiska balja.
Han har just den finalserie som Dan Girardi inte har.
* * *
Det ser ut som att Brad Richards har lite mer tramp i fötterna, och lite mer blodcirkulation i hjärnkontoret, ikväll.
Och det vore ju nåt, för i LA påminde han – särskilt under Game 2 – smärtsamt mycket om fjolårsversionen BAD Richards.
* * *
För att nå mediatoaletten från pressläktaren tvingas man nästan gå rakt igenom NBC:s provisoriska studio.
Där står Mike Milbury och ser nästan lika glad ut som när han åt middag med Kevin Connolly på Craig’s i torsdags.
* * *
– This is so cool, säger en New York-kollega som vanligtvis aldrig är imponerad av nånting när Garden goes Madhouse on Madison under Amirantes nationalsång
Jag kan bara instämma.
* * *
Att man nästan kolliderar med Milbury när man ska på dass påminner om upplägget på gamla CBGB’s.
Där tvingades man, i princip, kliva över scenen när man skulle på norra halvklotets sunkigaste toa och det hände att folk trasslade in sig i de svettiga punkarnas sladdar.
Då vet ni ifall det blir kalabalik under pausshow.
Det är bara någon övertänd journalist som råkat snubbla.
* * *
Man han hade ju kunnat tro att Rangers skulle skaka fram en mer prominent nationalsångsvokalist vid ett så här extraordinärt tillfälle, men dom törs inte jinxa efter årets playoff-succé så det är samma gamla Amirante som står där, i sin Sportspegeln-kavaj och sin sjuttiotalstupé, och knarrar.
* * *
Glenn Frey från Eagles föräras finalens första inzoomning i Garden-jumbotronen.
Det känns inte så lyckat.
Mycket lite i världen ÄR så mycket Kalifornien som Eagles.
* * *
Ursäkta mig First Division, men 1994 ställdes väl World Series in på grund av strejk?
* * *
Då är Bryan Cranston, från Breaking Bad, en lämpligare kändisinzoomning
Men jag räknar med mer imponerande tungviktare de kommande perioderna.
* * *
Jaha, Rangers har bara ett alternativ nu.
Kvittera.
Annars är finaläventyret över.