Stanley Cup-finalen 2014, del 22

När eftermiddagsstiltjen för några få timmar lagt sig i Madison Square Garden och slamret i korridorerna dämpas och blott några få journalister dröjer sig kvar i den jättelika presshangaren för att komplettera med några enspaltare om Brad Richards framtida klubbadress och till och med vaktmästaren Frank hinner sätta sig ner och dricka en kopp svagt kaffe, då kommer han smygande uppför den långa rampen som förbinder den mytiska arenans fjärde etage med 33:e gatan där nere i Manhattan-bruset.
Philip Pritchard.
Med sig har han en sån där box som rockmusiker brukar kalla case och använda för att transportera instrument under turnéer.
Svart med lister i rå metall. Fyra hjul. Rejäla handtag.
Men i Philip Pritchards case ligger ingen repad Gibson Les Paul-gitarr.
Philip Pritchard är Keeper of The Cup och när han kommer till en ishall den här tiden på året bär han med sig hockeyvärldens heliga graal.
Kronjuvelen.
The Big Enchilada.
Stanley Cup-bucklan.
Han beskrev själv igår, på twitter, hur han lyfte ner klenoden från piedestalen på Hall of Fame -museet i Toronto, la den till rätta i caset och gjorde sig redo för avfärd mot New York.
Så går det alltid till.
Pritchard, och bucklan han ansvarar för året runt, finns bara på plats kvällar när finalserien kan avgöras – och inte ens då är det meningen att det ska märkas förrän Gary Bettman eventuellt räcker över den till en euforisk lagkapten.
Pritchard gör sin diskreta entré under eftermiddagen, när ingen förväntas se, och förs sedan snabbt till ett hemligt rum nånstans längst bak i environgerna.
Där sitter han sedan och putsar på den sägenomspunna pjäsen så den gnistrar som en supernova på himlavalvet när han några timmar senare baxar ut den på isen – eller packar ner den för avresa till nästa hall.
Men ingen behöver se.
Alla vet ändå.
Bucklan är in the house och dess blotta närvaro, synlig eller inte, utlöser en elektrisk buzz i hela hallen.
Den buzzen har fått större män än Jake Muzzin att börja flacka med blicken, om man säger så.
Det blir kokt spagetti i de stadigaste ben när insikten sjunker in och spelarna verkligen förstår att de faktiskt kan få hålla i Stanley Cup-bucklan om några timmar.
Det är inte så konstigt.
Den väldiga pokalen har en närmast religiös lyster för hockeyspelare. De har sett den på bilder sedan de var små, de har ritat av den i skolböcker, de har drömt och fantiserat och försökt föreställa sig hur det ska kännas när de en dag, någon gång, ska lyfta den över sina hjässor.
Nu kan de plötsligt få namnet inristat i den skinande metallen – för evigt.
Hur kungarna från södra Kalifornien hanterar den oerhörda sanningen avgör hur Philip Pritchards kväll slutar.
Antigen försvinner han ut bakvägen, lika diskret som han kom, utan att någon hinner se honom.
Eller så…
Snart vet vi.
* * *
Oasis kan komma att återförenas och spela in ett nytt mästerverk.
Mitt Romney kan få för sig att han ska försöka bli president en gång till och vinna valet 2016.
Kate Upton kan bli kär i Michael Moore.
Brage kan vinna Allsvenskan innan nästa millennieskifte.
Eken kan bli vegetarian.
Kan, säger jag. Kan.
Men det är i ingetdera fallen särskilt troligt.
Och – ja, ni förstår var jag är på väg med det här resonemanget:
Exakt lika osannolikt är det att New York Rangers vänder den här serien och vinner Stanley Cup.
Det finns en anledning till att bara fyra lag i hela NHL-historien kommit tillbaka från 0-3-underlägen – och ett enda i en final, för 72 fucking år sedan.
Det är, i det närmaste, omöjligt.
Och mot en motståndare så formidabel, så mentalt järnhård, så drillad i konsten att spela slutspelshockey som Los Angeles Kings a’ 2014 tror jag vi kan stryka ”i det närmaste” också.
It just won’t happen.
Tyvärr.
* * *
Mister Pritchard har med sig ett mindre case från Toronto också.
I det ligger Conn Smythe-trofén.
Vem som ska få stå med den i famnen och flina om Kings fullbordar sin sweep i afton är en mer öppen fråga än någonsin tidigare.
Det finns en hel räcka värdiga kandidater:
Anze Kopitar, Justin Williams, Drew Doughty, Marian Gaborik, Jeff Carter, Jonathan Quick…
Och som alla vet som hört min och Örby-juniorens senaste podcast kan jag omöjligen bestämma mig.
Så fort jag kommit fram till att det nog ändå är Kopitar, han som leder poängligan samtidigt som han i varje byte stängt ner motståndarnas bästa spelare, som varit mest värdefull börjar jag själv invända om att Williams ju varit inblandad i alla avgörande lägen och hur bra har inte Doughty varit och Gaborik gör ju…och så vidare tills vi gått igenom nästa hela laguppställningen.
Ett är dock säkert.
Gossen som får den har förtjänat den.
* * *
Huruvida Rangers åker på fjärde raka förlusten och verkligen blir svepta, som första finallag sedan 1998, är inte lika givet.
Men igår var jag hundraprocentigt säker på det också.
Jag har aldrig tidigare varit i närheten av ett lag som sett lika slaget ut på förhand.
Axlarna hängde, blickarna var tomma, suckarna ekade under omklädningsrumstaket och när coach Vigneault satte sig på podiet för att hålla presskonferens såg han ut som en obäddad säng.
– Ja, ursäkta, muttrade han när han fick frågor om den tungsinta stämningen, det här är inte lätt. Vi ligger under en Stanley Cup-final med 3-0. Jag är ledsen att vi inte är så muntra som du vill.
Ojvoj.
Idag är hållningen lite bättre, blickarna har mer liv, det talas med stadiga stämmor om stolthet och möjligheter och Vigneault klämmer rentav till med ett skämt när presskonferensen är över.
– Jag hade min Netflix-imitation redo idag. Men ingen frågade, skrockar han och reser sig.
Det betyder inte nödvändigtvis att de kan förhindra en förödmjukande sweep, det är fortfarande Los Angeles Kings de ska spela mot.
Men chansen är i alla fall större än för 24 timmar sedan.
* * *
Tobias Pettersson och andra som fortfarande går och tuggar fradga över den goaltender interference som aldrig bestraffades i Staples Center i lördags bör ha blodtrycksmedicinen inom räckhåll ikväll.
För gissa vem som återvänder till finalen, i zebra-randig tröja, i afton:
Dan O’Halloran.
Well, får namnen Girardi fortsätta spela efter alla sina misstag så ska väl även han få efter sitt enda..
* * *
Det är den här Netflix-trailern Vigneault talade om och – det vore nog inte så dumt om han han snodde några rader från den fiktive coachen….
* * *
En eftermiddag står Stefan Åsberg och tittar när sju-åtta Kings-spelare lattjar med en fotboll bortanför zamboni-entrén.
Plötsligt landar en förlupen Drew Doughty-passning framför hans fötter och Gävles K-G Bergström returnerar en perfekt macka rakt på Kings-backens skoplösar.
– Jag har ändå gjort elva matcher i Hagaströms A-lag, konstaterar SVT-legendaren med stolthet i livesändningsstämman.
* * *
I morgon börjar fotbolls-VM.
Jag håller på USA.
Bara så ni vet.
* * *
Burken Hagelin låter förkyld när han efter morgonvärmningen – kanske säsongens allra sista, men det håller vi tyst om tills vidare – sitter på sin vanliga plats intill Broadway Brad och pratar med Eken och Åsberg och några norska filurer.
När bloggen påpekar detta oroväckande faktum rycker han på axlarna och gör en min som säger ”jojo, men prata inte om det nu, det är ingen större fara”.
Okej – bara raketmotorn i buggarna fungerar lika bra som vanligt.
* * *
I tio dagar har jag, påhejad av en redaktör Larsson i Stockholm, jagat runt i Staples Center och på Garden för att klämma Justin Williams på några citat om hur det var när han spelade i Luleå under lockout-säsongen 2004/2005.
Idag kom jag äntligen till, under en scrum utanför Kings omklädningsrum, och den vänlige clutch-kungen såg uppriktigt glad ut när ämnet Norrbotten kom upp.
Resultatet av pratstunden kan avnjutas här.
* * *
Febern har gått ner och New Yorks temp är tråkigt normal igen.
Med andra ord:
Hockeyn glider längre och längre bakåt i tidningarnas sportsektioner, biljettpriserna närmar sig vanlig konferensfinal-nivå och dörrkillarna i mitt hus pratar bara baseboll.
Men det var kul så länge det varade. Jag glömmer aldrig stämningen i stan dagarna efter den avgörandet mot Montreal.
* * *
Jag vågar inte skratta när det händer, för han blir rasande som en Tortorella efter en markeringsmiss i egen zon, men nu tar jag mig friheten att ha desto roligare åt att en präktig New York-duva prickar Eken i nacken med en saftig laddning avföring under vår promenad längs 33:e gatan efter en Rangers-träning.
Obetalbart, faktiskt.
Och så arg behöver han inte vara.
Fågelskit i pallet – och nacken – ska betyda tur.
* * *
Mike Keenan, den tillfällige hockeykrönikören i Post, tycker inte att Rangers hatar Kings med tillräcklig intensitet.
De borde, menar han, vara förbannade och avsky sina motståndare istället för att klaga på sin otur.
Det ligger något i det, det har varit en förbryllande snäll final.
Men det är ju Kings som sätter tonen och de är så drivna, har såna insikter om hur man vinner i slutspel, att de aldrig bjuder på minsta portion extra motivation.
De varken gör eller säger något som går att irritera sig på. De bara spelar briljant hockey.
Jag vet ju själv. Jag håller tveklöst på Rangers i den här finalen och önskar just nu inget hellre än att Henrik Lundqvist ska få uppleva den ultimata triumfen , men det finns inget jag stör mig på hos Kings, inget jag blir förbannad över, inget jag kan sitta och bita ihop käken åt på klassiskt Biffen-vis.
Jag blir bara tagen över hur jävla bra de är på att vinna.
* * *
I enlighet med gamla finaltraditioner är 28 extra general managers på plats på Garden idag – och precis som vanligt går de runt och sprider nyheter som Dan Girardi sprider puckar.
Bland annat verkar det stå klart att Jason Spezza är on the move från Ottawa och i så fall är det officiellt att Erik Karlsson spelar i ett rebuild-lag.
* * *
Jag kan inte riktigt släppa Santa Monica Blue Waves – och tänker då inte i första hand på Chris Linns gamla popdänga med samma namn, även om den också förtjänar mer uppmärksamhet än den vanligen får.
Det är det faktum att Rangers efter första nederlaget i Staples Center tog in på den där lyxresorten i Santa Monica och hade ett par angenäma Olle Nordin-dagar i solen.
De övningarna är i sig såklart inte skälet till att laget befinner sig i den här hopplösa situationen, men den något naiva inställning som ett sådant upplägg indikerar har nog en del med saken att göra.
Jag menar, någon som tror att en Lou Lamoriello hade låtit spelarna ligga på beachen och ha det gött efter en finalförlust?
I didn’t think so.
Men det är organisationens första final på väldigt länge, och den första finalen överhuvudtaget för alla spelare utom tre, och förhoppnings drar de matnyttiga lärdomar av den här erfarenheten.
Som den förträfflige Per Tengstrand – Konsertpianisten kallad när han uppträder i den här bloggen – igår påminde om att Beethoven sagt till en elev en gång:
– Madamoiselle, ni har mycket kvar att lära innan ni inser hur mycket ni har kvar att lära.
* * *
Idag ställer jag mig vid Ekens sida och stämmer in i klagosången om permafrosten på Garden.
Det är så förbluffande kallt att jag får wassbergska istappar i slutspelsskägget.
Vad fan.
* * *
NU pratar Rangers-spelarna om stolthet, om att de vill kunna se sig i spegeln också i morgon och om att de är beredda att göra allt för att inte bli förödmjukade i fyra raka finaler.
Bäst citat står Marc Staal för:
– Att vi blir svepta hemma på Garden….nej, det är inte så den här berättelsen kommer att sluta, säger han.
Well…
* * *
När jag berättar för Eken att det var någon i kommentatorsspåret som hade synpunkter på hans slips i lördags fnyser han upprört:
– Dina läsare…de har ju ingen smak och vet inget om modern stil.
Kommentarer på det?
* * *
Det är inte bara Stanley Cup-bucklan som göms i Gardens inre ikväll.
I något rum någonstans har Kings också laddat upp med hundratals flaskor champagne och championship-kepsar och what not.
Det vet om inte annat vi som såg de häpnadsväckande ruinerna efter Chicagos segerfest i TD Garden ifjol.
De hundratals– jo, bokstavligen hundratals – Gula änkan-falskor som låg där och skräpade hade inte materialaren direkt sprungit över gatan och tjackat efter Bollands avgörande mål…
Skulle gästerna torska kommer den lasten att fraktas ut ur Garden med extrem diskretion och omsorg.
Ingen nära laget får bli påmind om att de var så nära en ny Stanley Cup-titel att skumpan låg på kylning…
* * *
Nysse Nyström har kommit till stan och är sitt vanliga optimistiska jag.
– Nu är jag här. Då vinner Rangers alltid, slår han fast.
Det kan ha lite med personliga förhoppningar att göra också, för om de inte gör det får den gode sörmlänningen bara se en final…
* * *
New York Post har, ypperligt nog, lyckats få tag i den ende överlevande från det Toronto Maple Leafs-lag som vände finalen mot Detroit 1942.
Han heter Wally Stanowksi, är 95 år idag och berättar att allt vände när coachen – en viss Conn Smythe, mind you – förbjöd spelarna att ha sex mellan matcherna.
Now, den informationen skulle man kunna ha rätt roligt med, men i den här bloggen har vi för mycket klass. I won’t touch it.
Fast vi kan ju säga så här:
Skulle Rangers reducera ikväll kan det bli en tråkig vecka för spelarfruarna…
* * *
Ojvoj, nu ser jag på twitter att Rich Chere på Star-Ledger – Tony Sopranos tidning, det måste alltid påpekas! – råkade vara i närheten när champagnelådorna levererades till Kings omklädningsrum.
Märke: Moet & Chandon.
Mängd: Enorm.
* * *
Carbomb Carcillo har sonat sitt brott och kan göra comeback ikväll.
Men Vigneault tänker tydligen inte använda honom.
Nej, varför – host host – ändra i ett lag som förlorat tre matcher på raken….
* * *
Kings har sex och en halv timme i luften med de där champagne-flaskorna om de vinner också.
Jag kommer osökt att tänka på Vegas-resan i ”The Wolf of Wall Street”….
* * *
Rangers kanske borde kanske spela som idioter ikväll.
Det är så det påstås att Boston Red Sox gjorde när de vände 0-3-underläge i den ikoniska serien mot Yankees 2004.
De bara sket i allt, övergav all taktik och bara gick ut och spelade baseboll – som idioter.
Varför inte?
Vad finns det att förlora?
* * *
Det här kan, slår det mig, vara sista introt för säsongen i NHL-bloggen.
Jag avslutar det med att konstatera att Philip Pritchard nu sitter i ett rum nånstans i Gardens katakomber.
Framför honom, på ett vingligt bord, står Stanley Cup-bucklan.