Stanley Cup-finalen 2014, del 33

LA Kings – NY Rangers 3-2 (Slut, 2:a OT-perioden – Los Angeles Kings Stanley Cup-mästare).
* * *
Vi kan konstatera att Philip Pritchard , Keeper of The Cup, fejat och gnuggat duktigt i environgerna.
För visst.
Hockeyns heliga graal lyser mycket riktigt som en veritabel supernova när han bär ut den på isen – och får sedan, som genom magi, ännu mer lyster när Dustin Brown för andra gången på tre år lyfter pokalen över hjässan inför hemmafansen.
Det är alltid förtrollande att se – även när det inte gått som man ville.
* * *
Ni ser själva hur en förkrossad Henke ligger kvar på isen i en minut och bara ruskar på huvudet när lagkamraterna åker fram för att ge honom några uppmuntrande klappar på benskydden.
Han är lika tillintetgjord när vi 20-25 minuter senare ramlar in i det dödstysta omklädningsrummet, sitter med ansiktet begravt i händerna och har huvudet nerkört mellan knäna.
Och när han till slut börjar tala – aj, vad ont det gör att se och höra.
Men det är ju verkligt inte konstigt.
En livslång dröm krossas brutalt, just like that, när Martinez pangar in den där returen efter drygt 90 minuters effektiv hockey – och han vet ju att chansen kanske aldrig kommer igen.
* * *
Jag tror Brown ska räcka över bucklan till Gaborik, men har glömt att Regehr återfinns i Kings-truppen också för han har ju inte lirat i slutspelet, men efter femton år i ligan utan triumf är det förstås han som får äran.
Snyggt.
* * *
Rangers kan inte alls trösta sig med nånting just ikväll, men såsmåningom kommer laget att ha enorm nytta av den här erfarenheten.
Som Lou Lamoriello – måhända ett namn ingen i Rangers-land vill höra idag, men det kan vi inte ta något extra för – konstaterade för några år sedan:
Devils hade aldrig vunnit 1995 om de inte först gått igenom skärselden mot Rangers året innan.
* * *
Hygglig stämning i La La Land nu.
Champagne-korkarna smäller och cigarröken lägger sig som tung dimma runt hela Staples Center.
Själv ska jag försöka hinna på en hospitality innan kollegorna slår igen för natten.
Jag lämnar er med konstaterandet är att Kings är värdiga Stanley Cup-mästare och Justin Williams en lika värdig Conn Smythe-vinnare.
Plus några bilder.
Ett allra sista SC-inlägg kommer imorrn.