Väntan snart över….

Nu är det så där lugubert med tidsperspektiven igen.
Å ena sidan känns det som att sommaren – som jag huvudsakligen tillbringade i en bil på amerikanska highways – gick snabbare än någonsin.
Å andra sidan känns det som att oceaner av tid passerat sedan vi såg Alec Martinez sätta punkt för hockeysäsongen 2013-2014 med sudden death-pucken på Henke Lundqvist i Staples Center 13 juni.
Jag får aldrig riktigt ihop den ekvationen.
Desto lättare är det att förstå att NHL-abstinensen börjar bli svår så här en dryg månad före grundseriestarten.
Oavsett hur tidens gång nu upplevs HAR det de facto gått 82 dagar sedan Martinez, på ett ögonblick som för evigt frusit fast i hockeys historia, bärgade Stanley Cup-titeln åt LA Kings med det där direktskottet och så länge är det ju inte nyttigt att gå omkring utan att höra puckar som smäller i sarg och skridskor som skär i nyspolad is, utan att känna doften av zamboni-avgaser och hockytrunksmögel, utan att se världens bästa artister uppträda i världens bästa show.
Ridån måste gå upp igen!
Jag noterar att jag inte direkt är ensam om denna törst efter action.
Det har börjat harklats lite i kommentatorsspåret. Trummats med otåliga fingrar. Undrats om ”det inte är dags snart…”.
Jo, det är det.
Först ska jag bara till Sverige i två veckor, äta kålpudding och piggelin, träffa kollegorna på Sportbladet, förses med en ny mikrofon så det inte låter som att jag sitter och prasslar med en papperspåse när jag podcastar med junior Ekeliw samt sitta uppe om nätterna i en tyst lägenhet i Borlänge och fnula på Stora Säsongstipset (teorier är redan nu välkomna i spåret, så jag har nånting att sno av…).
Jag återvänder till the promised land samma dag som NHL-klubbarnas camper öppnar – och sen brakar det loss här.
Vi hörs då, alright?