Voodoo mot Red Wings

Efter en säsong när omklädningsrummet hemma i Joe Louis Arena mest påminde om en lång, utdragen scen från det koreanska fältsjukhuset i ”M.A.S.H” gjorde sig Detroit Red Wings fåfänga förhoppningar om att de i år, av rena karma-skäl, skulle slippa lika många och allvarliga skador.
Och vad händer innan 14/15-partyt ens hunnit börja?
Pavel Datsyuk – lagets viktigaste spelare vid sidan av kapten Zäta – får en axel söndertacklad i sin första sketna träningsmatch och blir borta fyra-fem veckor.
Sanslöst.
Att försäsongen skördat tunga offer även annorstädes är näppeligen någon tröst för Mike Babcock.
Jordan Staals brutna ben i Carolina – som antagligen släckte det sista lilla hoppet om en anständig säsong för Canes – stärker ju bara intrycket att en voodoo-präst någonstans sitter och sticker nålar i en Wings-docka.
För vem är nybliven coach i Raleigh om inte Bill Peters – Babcocks assisterande de tre närmast föregående säsongerna…
* * *
Jag älskade att se pappa Michael spela hockey här borta och tycker mig omedelbart känna igen det jag blev så förtjust när avkomman håller show i debuten med Maple Leafs.
William Nylander har samma underbara bollkänsla, är utrustad med lika Lucky Luke-snabba handleder och viktigast av allt:
Han verkar precis som farsan tycka att det är fruktansvärt roligt att spela hockey. Det är som satt se en kattunge som får en boll att leka med.
Underbart, helt enkelt.
Puritanerna som kommenterar tillställningen måste förstås sitta och gagga om att han hamnar fel ibland, inte alltid vet hur han ska agera utan puck, är liten och tunn och jajaja, vi vet.
Men allt det går att lära sig.
Det Lill-Nyllet har med sig i sitt DNA, däremot, det är en gåva gud bara ger några ytterligt få per generation.
Må han belönas med en plats i truppen direkt.
* * *
Att Derek Stepan också får sitta på läktaren i fem till sex veckor med en fraktur i ett smalben är förstås ett hårt slag för Rangers.
Han är ändå förstecenter på Manhattan.
Fast det som borde oroa Alain Vigneault mest är just det – att hans förstecenter de facto heter Derek Stepan.
Han är en bra hockeyspelare, men inte storartad och han skulle plats i förstakedjan i något annat lag med Stanley Cup-ambitioner.
Inte i LA, inte i Chicago, inte i Anaheim, inte i San Jose, inte i St Louis, inte i Colorado, inte i Minnesota, inte i Pittsburgh, inte i Boston, inte i Montreal, inte i Tampa, inte i Philadelphia…
* * *
Jag älskade att se pappa Burakowsky spela hockey också – och känner igen även den swagger HANS grabb visar med Capitals.
* * *
På tisdag.
Då spelar jag och Youngblood Ekeliw in säsongens första podcast-avsnitt.
Och faktiskt:
Jag längtar.
* * *
Vi har sett många råbarkade karaktärer i Philadelphia genom åren, men den aktuella upplagan av Zack Sortini – som efter tre raka säsonger i AHL försöker slå sig in, och då menar jag slå, i finrummet igen – är något i hästväg till och med för att vara Flyers.
Han såg under, och efter, sin brutala fajt med Torontos David Broll i förrgår ut som en blandning av Ozzy Osbourne, Koba i senaste ”Apornas planet” och Hajen i Bond-filmerna.
Snälla, ge honom kontrakt. Jag vill bli rädd när jag går på hockey.
* * *
12 dagar kvar, mina vänner.
12 dagar.