A Wild Night on Broadway, del 5 – The End

NY Rangers – Minnesota 5-4 (Slut)
* * *
Ja, hur löd Van Morrisons euforiska stridsrop nu då?
Ooo-woo-wee!
Det blev i sanning en wild night – och, till Lou Reeds ära, a walk on the wild side också.
Jag var hundraprocentigt säker på att det var över när Wild gick in till tredje med 3-0-ledning, för…ja, dom är ju Wild och Rangers är Rangers.
Men Rangers blev plötsligt nåt annat än Rangers och iscensatte en urladdning som kan vara det mest häpnadsväckande jag sett under mitt decennium i New York.
Som sagt:
Ooo-woo-wee!
* * *
Det var Kung Henrik som skrämde igång sina lagkamrater till sist.
Inför tredje höll han tydligen ett svavelosande tal i omklädningsrummet – och det fick önskad effekt.
Ändå är han fortfarande lätt gramse när vi hittar honom inne i kabyssen efteråt
– Det var både bland det sämsta och bland det bästa jag varit med om, säger han och ruskar på huvudet.
* * *
Ekeliw brukar febra rätt upphetsat om den här Darcy Kuemper, och det med viss rätt, men hu.
Det här var ingen rolig tredjeperre för hans del.
* * *
Henrik Aronsson, skev du just att jag är från Gävle?
Gävle!?!
Gävle!!!???!!!
Vad har jag gjort för att behöva utstå en sån förolämpning?
* * *
Zukes lättnad kunde ni se på isen när han bokstavligen hoppade upp i famnen på radarpartnern Brassard och slog benen om honom efter säsongens första balja.
Och den lyser alltjämt i ögonen på honom i omklädningsrummet efteråt.
– Nu kan jag förhoppningsvis sova lite bättre i fortsättningen, flinar han.
Såklart.
Det blir som ifjol.
Nu kommer den stora norska islossningen.
* * *
Bacon säger att han mår helt okej efter Kreiders skoningslösa boarding, det kommer inte vara några problem framöver.
Men glad är han ju ändå inte när hans Wild lyckas tappa en så trygg ledning.
– Vi började spela alldeles soft efter vi hade fått den där 3-0-ledningen, suckar han.
Jo, så var det nog.
* * *
Vigneault menar att det var trion Nash, Brassard och Norges Joe Pesci som vände på den här matchen.
– Det var länge sedan jag såg tre killar göra en så bra period, heter det.
* * *
MN Johan, du skulle vara med ikväll, lovade du inte det dyrt och heligt?
Vad hände?
Jag är bitter.
* * *
Vigneault är lite poetisk också, när han får frågor om unge The Dukes fina match – och mål.
– Talent has no age, säger han.
Fast det är ju inte sant.
Även talanger blir till slut rätt skröpliga…
* * *
Och apropå skröplig så kan jag garantera en Biff i den formen kommande dygnet.
För imorrn väntar en av de brutalaste bagarväckningarna någonsin, mycket lite tyder på att jag överhuvudtaget hinner sova något i natt.
Men:
Om jag bara överlever blir det en blogg – nånstans ifrån – imorrn med!