Hockey Night Down South

If heaven ain’t a lot like Dixie
I don’t wanna go
If heaven ain’t a lot like Dixie
I’d just as soon stay home
If they don’t have a Grand Ole Opry, like they do in Tennessee
Just send me to hell or New York City, it would be about the same for me

Så sjunger den charmant bufflige Hank Williams Jr i semiklassikern ”If Heaven Aint Like Dixie” och jag kan bara instämma.
Om det inte är som down south, i Dixie, om det inte finns BBQ och soul och bourbon och country och magnolia-träd och blues och bomull och jazz och Tennessee Williams i bokhyllorna och baptisternas gudfruktan och Elvis och andouille-korv och cowboys-boots på dansgolven och southern belles och pecan pie cupcakes och hickory-doft i en tjock, fuktmättad vind och honky tonks och gästfrihet och närhet till The Mighty Mississippi, då kan det i princip vara.
Vad som skulle kunna saknas, och därmed beröva bilden fullständig perfektion, är förstås hockey, men icke.
Det är just därför jag åter korsat the Mason-Dixie Line och letat mig in det ständiga party som pågår i centrala Nashville.
Stolta NHL-laget Nashville Predators spelar ju i Bridgestone Arena, mitt i hjärtat av allting, och ska i afton upp i ringen mot Dallas Stars.
Det ska bli en fröjd att uppleva.
Matchen spelas ju i en landsända inte ens himlen, precis som Hank Williams grabb misstänker, kan tävla med.
* * *
Det är något så sällsynt som full omgång i natt.
Samtliga 30 lag är in action i sammanlagt – check out the big matte-brain on Biffen! – femton matcher.
Vid såna tillfällen är det rätt fint att sitta vid tv:n också, och med glupskheten hos en John Candy efter ett en veckas fasta hugga in på det dignande smörgåsbordet.
Men å andra sidan skulle jag få förslitningsskador i tummen av allt zappande och schizofreni-diagnos av doktorn på grund av splittrad fokusering, så det är bäst jag sitter här och koncentrerar mig på en enda svängom.
Ni kommer ju ändå serva med oavbrutna uppdateringar från alla andra arenor i kommentatorsspåret, inte sant?
* * *
För att förekomma MrTaggen:
Nej, jag var inte ute på Broadway och stod på några bardiskar med uppslitet skjortbröst och allsångsskrålade till George Strait-hits igår kväll.
Det går inte att vara på Broadway en fredagkväll, det är som Gröna Lund under skolavslutningen på Nashvilles primära nöjesgata på helgerna.
Så jag satt istället på en lugn bar på en sidogata, drack några lokala öl och såg Kansas City Royals vinna ännu ett magnifikt drama i basebollens playoff.
Fina, fina Royals!
Snart tar de hem World Series.
* * *
Det är framförallt för Foppa jag valt att åka just hit och se just den här matchen (ja, och för BBQ:n förstås…)
Nej, inte DEN Foppa. Då hade jag varit aningen sent ute; det är sju år sedan han spelade sina sjutton matcher som predator…
Men det finns ju en ny Forsberg i Nashville nu. Filip från Åkerö utanför Leksand – precis som hockeyhelgonet från Ångermanland kallad just Foppa.
Och han verkar stå inför ett genombrott monumentale den här säsongen.
– Han var vår bäste spelare under campen och tillika bäst på isen mot Ottawa i torsdags, säger en klubbrepresentant som sitter på sätet intill bakom hemmabåset under morgonvärmningen.
Mannen fortsätter:
– Det är de små detaljerna som skiljer Filip från andra unga spelare. Som hur han aldrig bara slår iväg pucken när han blir pressad utan alltid håller sig lugn och har en tydlig tanke när han till sist chippar iväg pucken.
Min ”källa” bekräftar också det poetiska påstående att det i Filips fall var en pojke som lämnade Tennesse i våras och en man som kom tillbaka under sensommaren.
– Han verkligen utvecklats fysik. Det ser du ju med blotta ögat.
Indeed.
Det är en rätt saftig bit som sitter längst in i hörnet i Predators trivsamma omklädningsrum och vrider av sig armbågsskydden när bloggen vaggar fram för en liten pratstund.
– Det är skönt att höra att folk säger sånt, men jag körde hårt med Leksands fystränare Tommy Fredriksson hela sommaren också och det har gett resultat. Det kändes direkt när jag klev på is med Leksands och sedan har det fortsatt gå bra under hela försäsongen, säger han.
Ikväll kommer säsongens första mål, dessutom.
Det säger inte Filip själv, men väl jag.
Så känns det liksom bara.
* * *
Jag har, som några av er förmodligen känner till, viss fäbless för att köra bil på amerikanska vägar, men sträckan mellan St Louis och Nashville visade sig vara påfallande tråkig – trots att den skär genom både Illinois och, särskilt anmärkningsvärt, borubon-destilleriernas Kentucky.
Nu vet ni det
Kör Highway 61 genom Mississippi istället, om alternativet finns.
* * *
Foppa från Åkerö är nu inte ensam svensk i Nashville.
Även Calle Järnkrok, Mattias Ekholm och den just nu day-to-day-skadade Viktor Stålberg ingår i truppen.
Sedan har de Pontus Åberg, Viktor Arvidsson, Johan Alm, Magnus Hellberg och Patrick Cehlin uppe i Milwaukee också.
Predators håller kort sagt på att förvandlas till sydstatsversionen av Detroit Red Wings.
– Inte mig emot, svenska hockeyspelare är väldigt bra människor, säger min Preds-man på läktaren.
* * *
Registrerar en god nyhet så fort jag kommer in i gästkyffet – som inte alls är något kyffe i Bridgestone utan ett av de rymligare bortarummen i hela ligan.
För där står Anders Lindbäck och ser nöjd ut – medan Kari Lehtonen fortfarande är ute på isen.
Det betyder att Limpan ska stå mot sitt gamla lag.
– Japp, bekräftar han, jag får chansen i kväll. Det känns kul att få komma igång direkt. Särskilt förstås här i Nashville
Bara den högreste gästriken inte gör som David Legwand, som spelade här i femton år och när han i torsdags kom tillbaka för första gången åkte till fel utvisningsbås…
* * *
Att så många har så svårt att förstå att NHL rekryterar Chris Pronger till Department of Player Safety.
Det är inte konstigare än att FBI anställer de värsta hackarna för att hjälpa till med datasäkerheten…
* * *
Vad mig anbelangar är just Anders Lindbäck en av de svenskar som haft allra angenämast NHL-karriär.
Han har ju bara bott i de trevligaste städerna.
Först Nashville, sedan Tampa och nu Dallas – där han säger sig trivas utmärkt, trots att Big D är avsevärt mycket större än han är van vid.
Fortsätter det likadant hinner han ha adresser även i Phoenix och Los Angeles innan karriären är över.
* * *
Det enda jobbiga för ur-leksingen Filip Forsberg i Nashville är att han är omgiven av brynäsare som Calle Järnkrok och Mattias Ekholm – den senare dessutom moring i grunden.
– Mm, det är tufft, säger han medan Järnkrok flinar glatt på bänken intill.
– Nädå, det går bra, ännu så länge håller vi sams.
Well, vi får väl se hur det blir när de svensk hockeys två stora klassiker brakar samman i slutspelet framåt våren.
* * *
Ex-gnagaren Patrik Nemath – som bloggen har äran att träffa för allra första gången denna friska morgon i södern – ser ut att bli fast inslag i Stars försvarslinjer hela säsongen.
Han har nämligen fått grönt ljus att skaffa bostad i Dallas och det brukar vara att otvetydigt tecken på att klubbledningen har långsiktigt förtroende.
– Nja, det gäller fortfarande att försvara platsen och det är inte alldeles lätt, påpekar han.
– Redan när jag kom från Elitserien till AHL tyckte jag det var stor skillnad på hur snabbt det smäller om man begår ett misstag. Här uppe, i NHL, är det förstås ännu tuffare. Det går inte ens att göra ett halvt misstag.
Well, det är nåt med järnmalmen i den 22-årige stockholmarens blick som övertygar mig om att han kommer fixa det.
* * *
Det finns inte många lag i världen jag verkligen håller på, men Almtuna IS är definitivt ett.
De har under ledning av Västerviks Tichonov, Niklas Eriksson, blivit Hockeyallsvenskans Chicago Blackhawks och är efter lördagens pinne en poäng från serieledning.
Ett SHL-avancemang i vår – vilket skulle vara det största som hänt Uppsala sedan domkyrkan stod klar – kommer firas som en World Series-seger för Yankees i mina Manhattan-kvarter.
* * *
Preds-forwarden Rich Clune är 27 år gammal, men det hindrar honom inte från att sitta och larva sig och vifta med våta handdukar och tröjor i ansiktet på Mattias Ekholm när jag försöker göra en liten intervju.
Jag är å andra sidan 47 och det hindrar inte MIG från att tycka att det är rätt underhållande…
* * *
Vi befinner oss i Johnny Cashs hemstad, så naturligtvis går matchstassen – byxor, kavaj, skjorta, skor, strumpor, till och med fillingar – i svart ikväll.
* * *
Foppas förestående genombrott har uppmärksammats även av fans och lokal media och idag har The Tennessean – tidningen Al Gore inledde sin karriär på – en flerspaltig stänkare om hur den 20-årige masen utvecklade sin bländande teknik under landhockeymatcher med lillbrorsan Fredrik hemma på ”en lugn gata” i Leksand.
Wallénvägen heter den, kan bloggen härmed avslöja.
Till den kommer Preds-fans om några decennier vallfärda som Elvis-fansen idag vallfärdar till Graceland.
* * *
Hur är det ska vi ha debatt om färgen på Predators tröjor igen?
Under en match här för några år sedan hävdade ju ni, med emfas, att de var orange fast de i verkligheten var gula och några av er har fortfarande inte erkänt sig besegrade (hej, John J!).
Tröjorna är, kan jag meddela, gula ikväll också – hur det än ser ut i era tv-apparater!
* * *
Eric Cole återvänder i Stars uppställning ikväll.
Han skulle ha varit med i premiären också, men kom försent till en träning dagarna innan och då satte Lindy Ruff ner foten.
Om det var så hårt – om man blev petad för att man försov sig – skulle jag aldrig våga sova.
* * *
Olli Jokinen har sparat ut håret i vådlig rock ’n’ roll-man och skulle, rent visuellt, kunna ta över rollen som basist i Hurriganes när som helst.
* * *
Det värmer hjärtat att komma tillbaka till Music City och se att Partner fortfarande är kung i Bridgestone-environgerna.
Partner, eller Craig Baugh som han egentligen heter, är en ung man som har downs syndrom, jobbar som assisterande materialare åt Predators och tack vare sin underbart arma personlighet blivit en av NHL:s mest älskade institutioner.
Jag tror jag tipsat om den här texten förr men gör det med glädje igen för den är så underbar.
* * *
Jaha, titta Joakim Lindström nyper till direkt i Scottrade Center ikväll.
Och Bengan Hörnqvist gör första målet för Penguins igen.
Det kommer att bli en del att rapportera hem om i natt också…
* * *
Hoppas dom, som för några år sen, har tävling om kvällens bästa hockeyfrilla i Bridgestone i afton.
Dom lyckades hitta några riktigt sensationella exemplar på läktaren den gången.
* * *
Jaha, då släpper dom snart pucken down south och om vi vänder på Hank Williams Jr:s resonemang så är dixie i alla fall a lot like heaven just nu.