Hörnqvist Night in Pittsburgh

Jamen, titta här nu då.
Bloggen är out and about.
On the road.
Jag befinner mig bland de prunkande kullar där Andrew Carnegie och Andrew Mellon grundlade det amerikanska industriundret, där världens kanske vackraste stålbroar spänner över Allegheny River, där en ung Andy Warhol gick och drömde om att vara någon annanstans.
Med andra ord:
I Pittsburgh.
Här, i bedårande Consol Energy Center, ska Penguins gå upp mot Devils och liveblogg kommer rulla.
Det hade ni inte räknat med, eller hur?
Nå, desto roligare blir det ju.
* *
Det blev ingen bagarväckning i morse. Det blev ingen väckning alls. Jag var färdigjobbad vid 02 och vid 04 skulle klockan – helt helvetiskt – ringa och jag lyckades helt enkelt aldrig somna.
Istället bytte jag bara om, åkte ut till LaGuardia, tog gryningsflyget hit – och när Penguins inledde sin morning skate hade jag varit vaken ganska exakt 24 timmar i sträck.
Såna gånger går man inte omkring och är uppkäftig som en Brad Marchand precis.
* * *
Det kan bli en emotionell kväll i Consol.
Så sent som igår tillkännagavs ju att finländske backen Olli Määttä tvingas till operation för att avlägsna en misstänkt tumör i nacken – och redan i afton är han tillbaka ute på isen.
Det måste vara ohyggligt omtumlande för en blott 20-årig gosse i främmande land.
Men som hans lagkapten, Sidney Crosby, konstaterar efter förmiddagsövningarna:
– Määttä är ”as tough as they come”.
Ja, han har faktiskt framtoningen hos en en hel, iskall vinternatt i Karelen och skulle kunna spela tyst, oböjlig skogsarbetare i vilken Kaurismäki-film som helst.
* * *
Men efter morgonvärmningen, då fick jag väl äntligen lägga mig ner och vila, tänker ni?
Inte.
Då ringde Youngblood Ekeliw och meddelade att det bara var att sätta sig ner vid hotellrummets skrivbord och spela in en ny podcast.
Han skulle kunna vara en Kaurismäki-karaktär han med.
Därefter lyckades jag dock stjäla en timme på rygg i sängen och är nu som en torped på spikrak kurs mot en japansk pansarkryssare i farvattnen utanför Guadalcanal hösten 1942.
* * *
Bengan Hörnqvist sitter längs den coola långsidan i Penguins luxuösa rum, alldeles intill Malkin, och han verkar trivas.
– Ja, det vore väl konstigt annars. Jag spelar med några av världens bästa hockeyspelare, säger han medan han vränger av sig grillorna.
Det enda stockholmaren saknar från Nashville:
Countryn.
– Jo, he he, jag hann bli väldigt förtjust i country. Här känns det som att det är lite hårdare. Mer heavy metal sådär.
Jag kan verkligen förstå den saknaden.
* * *
Pittsburgh International ligger så jädra långt bort i skogarna att man nästan borde kunna ta en flight in till stan.
Och trafiken när jag kommer, mitt i morgonrusningen, är en riktig motherfucker.
* * *
På kortsidan snett emot Hörnqvist vilar kapten Crosby på sin tron och jag förstår verkligen inte hur han orkar.
Det är lika efter varje träning, varje värmning och varje match:
Tredubbla led av murvlar och fotografer och kameramän bildar en köttmur runt honom för att få höra dagens visdomar.
– Hörnqvist är verkligen en perfect fit för oss, heter det idag.
* * *
Och vad är det första jag ser när jag äntligen tagit mig in genom skogarna och kliver in i hotellobbyn:
Eken.
Med en duktig stapel pannkakor på frukosttallriken framför sig.
Han är, visar det sig, på plats för ett reportage åt statstelevisionen.
– Det är jag som är kung här, säger han och smackar belåtet.
* * *
Sur-DeBoer låter Youngblood Adam Larsson sitta på läktaren ikväll också.
Däremot spelar, förstås, Bryce Salvador.
Hur brukar det, kan jag inte låta bli att fråga vår vän Hällegerd, gå mot pingviner med omtalad speed i buggarna?
* * *
John Moore är kallad till ”in person”-möte med Player Safety-avdelningen på sjätte avenyn efter den där vidriga armbågen i skallen på Erik Haula.
Bra det.
Han förtjänar en riktigt kännbar sittning vid skampålen.
* * *
Eftersom reaktionerna i praktiken helt uteblivit måste jag fråga:
Är det ingen som sett mina vingliga små videoinlägg i Tomas Ros Hockeystudion på lördagarna?
Jag får fan se till att ladda upp lite länkar här, tror jag bestämt.
Som det här:
* * *
Det kommer buas kraftigt här ikväll också.
Jaromir Jagr återvänder ju till sin ungdoms jungfruliga jaktmarker och ända sedan hann försvann har Pittsburgh sett på de återkomsterna ungefär som resten av världen ser på könssjukdomar.
* * *
Det är nåt med stockholmare, bloggen och eftermiddagspromenader på Centre Street – den hårt trafikerade led som skär mellan Consol Energy och den parkeringsplats där heliga gamla Mellon Arena en gång låg.
På påskafton för två år sedan gick jag där i allsköns ro och beundrade vyn av den Batman-artade US Steel-skrapan när ett stockholmskt ”Tjeeeeeena Biffen” ekade över hela västra Pennsylvania.
Crankshaft Murray, just trejdad till Pittsburgh från San Jose, passerade i bil – med Brenden Morrow vid ratten – och gav ljud i skällan genom nervevad sidoruta.
Nu är jag på väg till media-entrén efter den milt uttryckt välbehövliga pre game-nappen på hotellet när en ascool, svart Porsche svänger in till trottoaren
Återigen vevas en sidor ruta ner och ännu en gång ljuder en stockholmsk stämma:
– Tjena. Ska du gå och ta några bärs nu?
Hörnqvist is in the house – eller åtminstone utanför.
Men vad tror dom, dom här NHL-spelarna?
Ta några bärs?
Jag ska fan jobba!
* * *
Jagr får frågan om han trodde att han fortfarande skulle spela år 2014 när han blev draftad av Penguins 1990.
Han svarar:
– Naturligtvis. Fråga igen 2024, okej?
* * *
Eken tycker att det är en smärre skandal att jag inte har slips ikväll.
– Vi är ju on the road. Då ska man alltid representera, menar han.
Intressant inställning.
Men jag delar den inte.
Slipsar är enligt mitt förmenande enbart förbehållna stora matcher – borta eller hemma.
Fast Eken har en hip hop-stjärnas attityd till livet och måste få hållas.
* * *
De verkar ha bytt ut hela wifi-nätet i Consol och skämmer nu bort oss med rena Carl Hagelin-hastigheten på uppkopplingen.
Men man kan fortfarande bara få RC Cola i pressloungen.
* * *
Ibland ÄR Eken hip hop-stjärna också.
Han var med på den beramade karaoke-kvällen efter bröllopet i lördags och framförde en rent metafysisk version av Jay-Z:s ”99 Problems”.
Jag har inte sett en mer hotfull rappare sedan Ice Cube var på Fryshuset i Stockholm 1993.
* * *
Yayo Josefson verkar vara med i alla fall.
Då kan jag tänka mig att dra åtminstone en voodoo-nål ur min DeBoer-docka.
* * *
Det allra coolaste med den här fantastiska arenan är att belysningen får det att se ut som att det hänger en tunn hinna av kolsyre-rök – som på rockshow – i luften, fast det inte gör det.
Fett, som hip hop-Eken skulle sagt.
* * *
Ja, fasen, hockey igen då.
För andra gången på ett whirlwind-dygn.
Man kan förstås inte räkna med att det blir lika halsbrytande, galet underhållande som hemma på Manhattan igår, men man vet aldrig.
Det är National Hockey League och när som helst händer stora saker.
Ta och häng på, vettja.