När Rasken kom till stan

Han har varit utanför en gång, när han som liten knatte var på New York-semester med familjen.
Men ikväll får Victor Rask inte bara, för allra första gången, se insidan av Madison Square Garden.
Han ska själv uppträda i hallen han för ett knappt decennium sedan stod tittade storögt på och garanterat drömde om att en gång erövra.
Och ja – det lyser i den vänlige masens 21-åriga ögon när jag efter morgonvärmningen frågar hur det känns att vara här.
– Det är otroligt häftigt och det ska bli fantastiskt att spela här ikväll, säger han med något högtidligt i rösten
Så låter det alltid när unga män som kommer till Manhattan och begår sin debut i the woooorld’s most famous arena..
Det finns finare och lyxigare hallar i Nordamerika, och det finns de där det spelats bättre och mer framgångsrik ishockey, men det finns ingen med samma historiska tyngd och glamorösa strålglans.
Det var här Elvis gjorde sin enda New York-spelning. Det var här Bill Clinton blev nominerad till president. Det var här Ali boxades mot Frazier. Det var här (eller i alla fall i förlagan på 49:e gatan, men det tar vi inget extra för) Marilyn sjön sin liderliga ”Happy Birthday” för JFK. Det var här Rolling Stones gjorde de sanslösa ”Get yer Ya Ya’s Out”-spelningarna. Det var här påven frälste New Yorks katoliker. Det var här John Lennon gjorde comeback. Det var här Bill Bradley och Walt Frazier och Patrick Ewing var basketkungar – och Andy Bathgate och Ed Giacomin och Rod Gilbert och Brad Park och Lill-Pröjsarn och Anders Hedberg och Phil Esposito och Mark Messier och Wayne Gretzky och Fredrik Sjöström hockeykungar.
Det är såna arenor små knattar från Leksand står utanför och drömmer om – och när de som unga män sedan återvänder för att själva kliva ut i samma strålkastarsken som en gång bländat Ali, Clinton och Mark Messier uppstår ofelbart skimrande magi.
* * *
Själv har jag varit här avsevärt många fler gånger under det gångna decenniet – allt som allt bör det vara nånstans kring fyrahundrafemtio gånger – och även om det fortfarande finns en kittling i att få springa som barn i huset när det gäller ett så ikoniskt hus kan jag inte påstå att det uppstår skimrande magi varenda match,
Just ikväll, när det traditionellt sett färglösa Carolina ockuperar gästernas omklädningsrum, hade jag nog i normala fall stannat hemma och tittat på Pittsburgh-Dallas i korresoffan istället.
Men jag vill se just Victor Rask debutera på den här isen och jag vill se den likaledes unge och spännande Elias Lindholm – och så vill jag vara snäll mot Emil Ullbrand, den ende kände i läsekretsen som faktiskt håller på Hurricanes och dels inte har det så jädra roligt just nu, dels är väldigt lojal mot bloggen trots att han så sällan får läsa om det som ligger honom varmast om hjärtat.
* * *
Ni som följde sommarens episka roadtrip i den andra bloggen minns kanske att jag en kväll i början av resan gick på baseboll.
Det var i Kansas City det, på Kauffman Stadium – för att jag på avstånd hela tiden varit förtjust i namnet Royals och för att jag hade fått för mig att det skulle vara en sant amerikansk upplevelse att sitta just på Kauffman Stadium, mitt i the heartland, och titta på the national pastime en varm, stilla sommarkväll.
Det senare visa sig stämma alldeles oerhört bra och jag trodde det var jag som skulle tacksam för att jag fick komma, men så här i backspegeln står det klart att det är västra Missouri som ska jubla över att jag kom dit och spred min Borlänge-magi.
Inte nog med att Royals till slut gick till slutspel för första gången sedan 1985:
De har varit perfekta under hela resan, vunnit varenda jävla match – åtta i rad, samtliga efter förstummande draman – och är nu klara för World Series.
You’re welcome, KC.
* * *
Även vi i murvelskocken gör tydligen bäst i att sätta på oss suspensoar när det är match på Garden.
Det vändkors vi passerar innan består av två metallstavar som fälls upp och ner av en trött vakt på ett litet podium och idag fäller douchebagen upp dem just som jag tar det avgörande steget in i den lilla fållan.
Så det finns risk att det här blir en blogg i falsett
* * *
Självklart håller jag på Royals nu – och det rätt så stenhårt.
Konstigt det där, jag har levt 47 och ett halvt år utan ens tillstymelse till känslor för ett ett jädra baseboll-lag mitt ute i spenaten.
Nu känns det plötsligt viktigt för själva mitt välbefinnande att Omar Infante och hans vänner går hela vägen.
* * *
Mark Chapman erbjöds inte medlemskap i ett återförenat Beatles efter mordet utanför The Dakota i december 1980 – och enligt samma logik får Michael Kostka inte spela med Rangers efter sina ”insatser” i förrgår.
Den här Hunwick tar över.
* * *
Bruins möte med Canadiens i Bell Centre i natt borde kunna bli intressant.
Det är ju första gången de möts sedan Milan Lucic, under handskakningen i våras, lovade att mörda Dale Weise nästa gång de ses….
* * *
Elias Lindholm är ännu yngre än sin kompis Rasken – bara 19 , faktiskt – men hann med två besök på Garden redan förra säsongen.
Att komma hit är dock inte grå vardag för honom heller.
– Det här är bästa stället att spela på. Det finns verkligen historia här, säger han.
Japp, det gör det.
* * *
Ikväll är det osedvanligt många – lediga kollegor, spelaragenter, gamla Elaine’s-stammisar och what not – som försöker locka ut gamle Biffen på dåligheter efter matchen.
Men det blir det inget med.
Kings går ju i tungviktsclinch med Blues i Staples Center halv elva östkusttid.
Skulle jag missa det?
* * *
Även om Rangers vinner ikväll har de ändå förlorat för coach Vigneault kommer i shorts och badtofflor utan strumpor till sin presskonferens efter morgonvärmningen.
Vem är det som fått honom att tro att det här är en charter-semester i Benidorm?
* * *
Har hela dagen laddat med den vackra, suggestiva synt-serenad Mando Diao spelat in åt organisationen bakom skid-VM i Falun.
Underbar.
Skaffa direkt.
* * *
Men Rangers har inga ursäkter – verkligen inga alls – för att förlora den här matchen.
Hurricanes har en bräcklig trupp även när alla är fit for fight, men nu kommer de till strid lika skadeskjutna som han som får armar och ben avhuggna i Monty Pytons ”Life of Brian”.
Eric Staal är borta, Jordan Staal är borta, Jeff Skinner är borta och Andrej Sekera är borta och Emil Ullbrand får rätta mig om jag har fel, men det är väl ingenting mindre än lagets fyra bästa spelare.
Läget borde därmed vara helt hopplöst.
* * *
Oilers alltså…
Vi visste ju att det skulle gå så här, igen, och ändå blir jag snudd på förbannad över hur gruvligt de sviker sina fans ännu en gång.
Hur hette det nu i stora tipset?
All this useless beauty.
* * *
Kommer, när jag för utläggningen här ovan försöker räkna ut hur många matcher jag sett i Garden, att tänka på vilken omsättning det de facto varit på svenska spelare under ”mitt” NHL-decennium.
Det är bara sju stycken kvar sedan den första säsongen jag följde – 2005-2006.
Henrik Zetterberg, Daniel Alfredsson, Daniel Sedin, Henrik Sedin, Henrik Lundqvist, Alex Steen, Johan Franzén, Niklas Kronwall och Joakim Lindström – och av dem har ju Lindström hunnit vara hemma en lång sväng under tiden och vad gäller ”Alfie” vet vi dessvärre inte ännu om han fortfarande är aktiv.
De som i olika etapper försvunnit sedan det ljuvliga året Biffen debuterade på pressläktaren: Peter Forsberg, Mats Sundin, Nicklas Lidström, Markus Näslund, Michael Nylander, Tomas Holmström, Nils Ekman, Fredrik Modin, Kristian Huselius, Niklas Sundström, Micke Samuelsson, Mattias Öhlund, Tommy Albelin, Douglas Murray, Niclas Hävelid, Pebben Axelsson, Jonathan Hedström, Johan Hedberg, Michael Tellqvist, Mattias Norström, Kim Johnsson, Fredrik Sjöström, Samuel Påhlsson, Henrik Tallinder, Michael Holmqvist, Robert Nilsson, Christian Bäckman, Daniel Tjärnqvist, Mathias Tjärnqvist, Marcus Nilson, Andreas Lilja, Dick Tärnström, Mattias Weinhandl, Niclas Wallin, Niklas Nordgren, Staffan Kronwall, David Printz och Jonas Johansson.
Riktigt varför det var nödvändigt att räkna upp alla de namnen vet jag inte, men jag blev plötsligt lite nostalgisk…
* * *
Elias Lindholm säger å sin sida att inte heller Hurricanes har några ursäkter.
– Det är klart att det är tunga skador, men då får vi andra kliva fram istället. Det bara är så, menar han.
Helt klart, rätt inställning.
* * *
Nu är rättstavningsprogrammet åter framme och försöker lägga sig och menar att Tjärnqvist ska vara Tvåstjärnigt…
* * *
Ramones ”Beat on the Brat” i Gardens högtalare strax innan lagen kommer ut för matchvärmning.
Det blir alldeles varmt i mitt gamla punkhjärta.
* * *
Nu sitter unge Rask på sin bänk i omklädningsrummet och vet att han alldeles strax ska kliva ut i det där tidlösa strålkastarskenet.
Hjärtat slår förmodligen hårt i bröstkorgen, munnen är alldeles torr och det pirrar oroligt i magen.
Jag hoppas ändå han njuter.
Det här är ett ögonblick han aldrig glömmer.