När Rasken kom till stan, del 5 – The End

NY Rangers – Carolina 2-1 (Slut, straffar)
* * *
Det var ju inte den slutpunkt Victor Rask hade hoppats på när drömmen om första framträdandet i världens mest berömda arena slog in.
Men om sagt:
Med tanke på att gästerna saknade fyra pjäser lika viktiga för dem som Henrik Lundqvist, Ryan McDonagh, Rick Nash och Martin St Louis är för Rangers är det starkt bara att ta en poäng.
Och själv stod han för en alldeles utmärkt Garden-debut.
Så det här är ändå ett minne att vårda ömt för den unge masen.
* * *
Henke sitter med Broadway-hatten – nästan oanvänd i öppningen av serien – nertryckt över skulten när han pratar med lokal media.
Men så fort ett svenskt tv-team gör en intervju byter han till vanlig baseboll-kepa.
– Ja, flinar han, det där med hatten…det är mer en amerikansk grej.
* * *
Islanders pressar sig till ytterligare en seger och det i en match – mot Sharks – som man av rapporterna förstår varit rena playoff-karamellen ute på Long Island.
Därmed är de enda obesegrade laget i ligan, vid sidan av ett Vancouver som bara spelat två matcher.
Men ännu viktigare:
De är herrar på New York-täppan!
Björn Falk, var ÄR du?
* * *
Henke förtjänar Broadway-hatten efter att, trots allt, ha motat 29 puckar och sen stängt igen helt under straffavgörandet.
Han ser också betydligt gladare ut än efter kvällar när sex puckar passerat honom, om man säger så.
– Det här behövdes. Jag tycker att spelet fungerade bra även senast, men som målvakt är man aldrig när man släppt in sex mål, förklarar han.
* * *
Jaha, nu är det en Jakeeeee i kommentatorsspåret som försöker få ut mig på skörlevnad på stan också.
Men nej.
Nej.
Nej!!
* * *
Väldans starkt av Senators att komma tillbaka och vända mot Avalanche också, tycker jag.
* * *
Vigneault stuvade om i kedjorna som en helt Tortorella ikväll och efteråt säger han att ”man måste blanda i kortleken ibland”.
Det förklarar kanske varför han klär sig som vore han på Vegas-semester på förmiddagarna.
* * *
Tack för i natt, det var ju riktigt fint hålligång i spåret.
Nu vet jag inte riktigt när vi hörs igen, men det känns som det är dags för en klassisk sittning i korresoffan nästa gång.
Ni är alla välkomna att knöla ner er vid min sida.