Premiär på Broadway, del 2

NY Rangers-Toronto 1-1 (Period 1)
* * *
Ojvoj, Papa Rick Nash.
Han prickar in sitt fjärde mål för säsongen – på bedårande macka från Martin St Louis.
Och det är nog fan officiellt nu:
Han är Rick Nash på riktigt igen, den han var när han spelade i Columbus och den Glenn Sather hoppades att han lockade till New York för två år sedan.
Den gamle snipern har ju varit bättre, och mer mördande i sina avslutningar, i årets tre första matcher än under hela den tidigare Rangers-karriären.
Ett mer lovande tecken hade Broadway-klubben inte kunnat önska sig.
Särskilt inte som det i övrigt inte finns så särskilt mycket att glädja sig åt just nu.
De senaste dagarna – och den här förstaperioden – har ju röjt en sanning som de som är övertygade om att det ska spelas final här igen verkar ha glömt.
Rangers har inget djupt och blir ett beskedligt lag när spelare som Derek Stepan, Dan Boyle och Mats Zuccarello saknas.
* * *
I några sekvenser uppträder Leafs verkligen lika stirrigt som en journalist som inte hittar entrén till en hockeyhall – men vid andra tillfällen trummar de på rätt duktigt med både speed och kreativitet
Bara de nu inte hamnar i underläge.
Det är då allt brukar braka samman…
* * *
Nog är det lite underligt att domarna bara står och tittar när Tanner Glass tar sats och smaskar in Clarkson i sargen.
Men dom kanske inte gillar just Clarkson, det är i högsta grad tänkbart.
* * *
Coolast med Rangers lagpresentation är inte att Henke, som alltid detta historiska decennium, föräras ljudligast ovationer.
Coolast är att Uffe Samuelsson också bejublas grundligt när bänken introduceras.
Fagersta regerar forever.
* * *
De skickar en spotlight mot den där Eastern Conference Champions-flaggan ändå.
Okej då.
Men nu gör hela New York verkligen bäst i att glömma den parentesen.
* * *
Igen, jag är verkligen inte mannen att göra mig lustig på andra isterbukars bekostnad – särskilt inte när de jämförelsevis fortfarande är i 350 gånger så bra form – men nog är vår kommentator John J väldigt rolig när han föreslår att vi ska döpa om Phil Kessel till Phil Kassler…
* * *
Åh, John Amirante. Jag trodde, för att vara frank, att han var död. Han har ju varit frånvarande hela försäsongen.
Men nu kliver den den gamle croonern ut och fyrar av nationalsångerna med större ackuratess än någonsin tidigare.
Som Eken konstaterar:
– Där har vi en som tagit sommarträningen på allvar i år.
* * *
Fast Phil The Thrill-Kasslern får ju en assist på Fransons mål.
Helt Meatloaf har han inte gått on Leafs-fansens asses.
* * *
Bacon Brodin, ja.
Gå in på sportbladet.se så hittar ni en liten intervju jag gjorde med den stillsamme värmlänningen tidigare idag.
Det är ett väldigt bra kontrakt för Minnesota – särskilt som det visar att en av deras allra största talanger verkligen är angelägen om att få stanna och inte enkom spelar de ännu större summor han kunnat hösta in om några år om han insisterat på ett sånt där kort bridge-kontrakt.
Och själv får han ju ändå mer stålar än de flesta 20-åriga karlstadpöjkar ens kan drömma om.
* * *
MSG-folket går hårt ut med kändisinzoomningana i jumbotronen och ger oss premiären till ära:
Tom Hanks.
Det blir inte lätt att toppa.
* * *
Eken till Biffen:
– Tell me what you want, what you really, really want.
Jag behöver inte svara.
Han går och hämtar kaffe.