Säsongens första liveblogg

Missouri-morgonen tjurar regntungt mulen och kylig, men så fort jag lyckats lokalisera mediaentrén i en luguber gränd bakom ett betonggrått parkeringshus och kliver in i Scottrade Center känns det som att en stor, gnistrande varm Mallorca-sol börjar lysa över hela tillvaron igen.
Den första morgonvärmningen sedan Kings och Rangers förberedde sig för Game 5 i Staples Center 13 juni ska precis börja och jag blir som berusad av upprymdhet så fort jag kommit nerför backstage-trappan och steppar ut på det slitna, smutsfläckiga cementgolvet i hangaren under de maffiga läktarsektionerna.
Det är en salig hemkomst, en sannskyldig redemption, en belöning efter tre månaders vandring genom den hockeylösa tomheten och hjärtat jublar över att åter få slå i ishallskylan, bland zambonis och isskyfflar, i doftblandningen av liniment och suspensorsvett och pressläktarkaffe, i ljuden från materialförvaltarnas slipmaskiner och sargdörrar som öppnas och stängs….
Sedan fortsätter jublet i bröstkorgen stegra i takt med att dagen går och den ena premiärritualen efter den andra bockas av, som första inför-matchen-intervjun med Carl Hagelin och första slipsvalet på hotellrummet – för att slutligen kulminera i en skälvande febertopp när jag nu slår mig ner vid anvisad plats i pressläktaren högt upp under de Blues-blå takåsarna och börjar komponera det här introt.
Mina vänner:
Säsongens första liveblogg är satt i rörelse.
* * *
– Första matchen för säsongen rymmer ofta ”a level of bizarreness”, säger den, nu som förr, härligt mullige Blues-coachen Ken Hitchock under sitt möte med tredje statsmakten efter morgon
Så sant.
Igår natt uteblev till exempel denutlovade slutrapporten – utan förklaring.
Men jag satt och väntade på Henrik Sedin-citat till Canucks-referatet till långt in på småtimmarna och när de till slut var bärgade hade jag, mot allt förnuft, glömt att jag skriver en blogg också – och gick som en annan Rain Man bara och la mig och sov.
Sånt händer bara under premiärnätter.
* * *
Det är alltså Blues och Rangers som går upp i bloggens riktiga säsongsdebut.
På det så kallade papperet ter sig det som en pretty fucking lovande tungviktsbomb.
Blues är ju ett av de mer monstruösa powerhousen i väst och Rangers spelade – nota bene – Stanley Cup-final för knappt fyra månader sedan.
Ändå:
Jag får redan vid lagens förmiddagsträningar känslan av att det kan bli en hisnande blowout här.
Rangers har svurit på att de inte ska starta lika bedrövligt som förra året, men med alla nya byggstenar är det, som han själv konstaterar, ett ”work in progress” Alain Vigneault startar grundserien med och dessutom saknar han sin förstecenter.
Samtidigt ser hemmalaget – sedan senast spetsat med som Paul Stastny, Jori Lehtera och Jocke Lindström – ruskigt samlat och peppat ut under morgonvärmningen.
Kung Lundqvist får antagligen ta fram sina Vezina-moves direkt om det här ska funka.
* * *
Pressentrén i den här hallen ligger verkligen omöjligt till.
Men det är den inte ensam om.
De som äger NHL-arenorna verkar tycka att murvlar som kommer till stan för första gången förtjänar att irra runt i kallsvett en timme innan de hittar rätt.
Värst var det i Phillips Arena i Atlanta, där man helst skulle ha GPS och pannlampa för att hitta rätt dörr i en biltunnel (!) under själva hallen – och idag har Columbus tätpositionen med ingången man måste använda för morgonvärmningarna gömd inne i ett bostadshus vägg i vägg med själva Nationwide.
It’s hard for a hockeyjournalist out here.
* * *
Blues håller på att bli rena Red Wings. Årets trupp rymmer inte mindre än fem svenskar – plus några påläggskalvar av samma fina ursprung i the minors.
– Ja, de andra har börjar klaga på att de bara hör svenska i omklädningsrummet hela tiden, berättar Magnus Pääjärvi.
Dom ska väl vara glada.
Det är August Strindbergs, Gunnar Ekelöfs och Karin Boyes nobla språk dom får sina nordamerikanska öron tvättade med.
* * *
Som Jaromir Jagr till allmän munterhet tydligen slagit fast under Devils sista förberedelser i Philly:
Det kan bli roligt om Tuomo Ruutu och Jordin Tootoo spelar ihop.
Då får ju kommentatorerna säga:
– Ruutu to Tootto.
Ha!
* * *
En av de nya svenskarna i St Louis omklädningsrum är Joakim Lindström och honom tycker Hitchcock att såväl fansen som media ska hålla ett noga koll på.
– Alla pratar om att vi fått hit Paul Stastny och han kommer för all del att hjälpa oss mycket, men bli inte förvånade om även Lindström och Jori Lehtera gör riktigt starkt intryck på er. De har varit väldigt bra på försäsongen och jag tror att de kommer bli stora profiler, säger han.
Lindström håller med om att det gått bra under campen och verkar överhuvudtaget gå in i den här comebacken med stor tillförsikt.
– Jag har haft nytta av att jag varit här förut och vet en del om hur det går till, säger han.
* * *
En mindre rolig rapport från Devils morgonoperationer är att Adam Larsson trots allt förtroende han fått under träningsmatcherna är ”healthy scratch” i premiären – och har svårt att hålla in med sina känslor.
– Det här är den värsta petningen hittills. Jag är otroligt besviken, säger han till Rich Chere på Star Ledger.
Även Yayo Josefson sitter på läktaren i Wells Fargo och det är väl fan:
Om DeBoer nu inte tror på de här gossarna efter så många år kan de väl få chansen nån annanstans?
* * *
En annan ny svensk hos Blues är som bekant Örebroarn – Calle Gunnarsson.
Men han har tvingats operera en höft i somras och kan inte spela premiären.
Istället sitter han vid sidan om och läser Jack Kerouac.
Nej, jag skojar inte.
– Jag håller på och läser ”On The Road” nu. Den är bra. Tidigare i somras klippte jag John Steinbecks ”Möss och människor” också, berättar han när han satt sig ner på omklädningsrumsbänken efter morgonens pass och jag håller på att snubbla omkull och landa i en hög blöta axelskydd.
En hockeyspelare som läser högklassig skönlitteratur…det är ju som om Bruno K Öijer skulle jogga.
* * *
Hitchcock är noga med att uttrycka respekt för Alaine Vigneault, men råkar ändå kalla honom – Elaine.
Elaine Vigneault!
Fast det betyder ju, i någon mån, att jag återvänder till Elaine’s när jag går på Rangers hemmamatcher, så jag klagar inte.
* * *
Bara nu inte Gunnarsson reagerar som de flesta unga män som läser ”On The Road” första gången.
Det brukar sluta med att man vill sitta och hälsa vin direkt ur flaska på ett fält i Kansas och studera ”evigheten”…
* * *
Det har hela försäsongen viskats om att Patrik Berglund är i rekordform och tja, såvitt jag – inte precis den förste en fysiolog skulle utse till sanningsvittne – kan bedöma har han verkligen lyckats trimma sin lekamen.
– Jag började träna en månad tidigare än tidigare och har sedan tänkt på att ta hand om mig och sköta dieten och det har gett resultat, säger västmanlänningen.
Det resultatet tänker han ikväll omsätta i ett mål på Henke Lundqvist.
– Ja, flinar han, det känns som att jag har det i mig, faktiskt.
* * *
Försöker räkna ut var det var jag satt och drack grogg när jag var här och hälsade på dåvarande Blues-backen Rico Persson under en match mot Thrashers för fjorton sedan, men det är av förståeliga skäl inte så lätt att minnas.
Men bra platser var det, jag satt nämligen med spelarfruarna och sällan är utsikten bättre än hos dom.
Över isen alltså.
Vad tror ni jag är för en?
* * *
Hagge Hagelin – Berglunds rumskompis i Sotji – bara flinar när jag säger att Bulan tränat hårdare än nånsin i sommar.
– Jaja, för honom var det säkert hårdare än förut. Men det betyder inte så mycket, menar geparden från Södertälje.
En så kallad gliring är härmed bokförd.
* * *
Det är inte mer än rätt att de spelar AC/DC under matchvärmningen.
När Blues är som bäst spelar de precis som AC/DC låter.
* * *
Hagelin, förresten, ingår i en nykomponerad kedja med Derrick Brassard och bäste kompisen Zuke Zuccarello.
Kort sagt:
Han är Poulliot i år.
– Det betyder att jag måste vara lite självisk och skjuta mer. De andra två passar ju bara hela tiden, konstaterar han.
* * *
Jamen, titta:
Lill-Burra, Andre Burakovsky, nyper till direkt och gör Washingtons första mål för säsongen.
Så ska en NHL-karriär börja!
* * *
Nu tänker jag på stuvade makaroner, om ni ursäktar.
Rico Perssons förtjusande hustru, Kattis Finn, serverade de bästa stuvade makaroner jag nånsin ätit under det där besöket 2000 och så fort jag tänker på de dagarna sköljer snålvattnet över oxeltänderna.
* * *
Och Bengan Hörnqvist hänger en direkt sin första match som pingvin.
Jag säger ju det, han kommer göra 40 i år.
* * *
Nej, Taggen, Miami Vice-stassen spar vi tills Tampas första match i finalen i juni.
Ikväll går vi till storms i sober mörkblå kostym, ljusblå skjorta och en svartvitt-prickig Calvin Klein-slips som själve Kung Henrik skulle dregla över (nåja…)
* * *
Rangers hoppas på en egen wonderkid a la Burakovsky i afton.
För jo, The Duke – den blott 19-årige Anthony Duclair – får chansen direkt.
Ska bli kul att se.
* * *
Öh, hur är det med Lille Fridolfs ankor i Consol Energy Center egentligen?
* * *
Scottrade-kaffet är lite för starkt för min smak, men fortfarande tio gånger så svagt som den där tjäran ni sitter och häller i er hemma i Sverige, så nu ska jag gå och tanka innan vi åker.
Jag säger som igår – men med ännu mer emfas:
Happy premiärkväll.