Slaget om New York

Nu kommer dom.
Rebellerna från Long Island.
Sporrade av senaste veckans framgångar stormar dom in över East River för att , i en samlad praktoffensiv planerad av Fidel Castro Capuano himself, försöka störta den gamla övermakten på Manhattan.
Och här sitter Glen Sather, likt Batitsta i presidentpalatset i Havana på nyårsafton 1959, och vrider sina händer i oro.
Ska ställningarna hålla när orosmakarna från ”landsbygden” verkar ha så många vapen och gjort så stora framsteg?
Om inte blir det, åtminstone tillfälligt, samma slags omvälvande maktskifte på hockeyscenen i The Metropolitan Area som på Kuba för 55 år sedan.
Snart vet vi.
Säsongens första – och, känns det som, ovanligt laddade – Battle of New York är här.
Det kan du inte missa.
Jag menar, nog hade du stannat uppe en natt om du kunnat följa de sista, skälvande dagarna under en historisk revolution?
Tänkte väl det.
* * *
Själv kommer jag ju också österifrån – men inte direkt stormande.
Det är en bedårande dag i New York, kanske den sista vi får innan Kung Bore inleder SIN offensiv, och det framstår som snudd på kriminellt att inte åka upp till Central Park och bara lägga sig med New York Times i grässluttningen i höjd med 79:e gatan och låta den varma vinden smeka skrovlig kind.
Men har jag just utlovat fortsatt livebloggande i samma stil som vanligt kan jag ju inte, hur lockande det än känns, börja med en night off när det är derby.
Solen får klara sig själv.
Jag är på Garden.
* * *
Om nu coach Capuano är Fidel Castro så får vi väl se hans bäste general – John Tavares – som Che Guevara.
Det är han som, i vanlig ordning, kommer att iscensätta de allra mest raffinerade och förödande attackerna mot Henrik Lundqvist – the last line of offense, själva livgardet vid presidentpalatset.
Men han har numer ett helt kompani riktigt briljanta underofficerare bakom sig.
Till exempel Kyle Okposo, Mikhail Grabovski, Nikolai Kulemin och inte minst Brock Nelson – en ung infanterist med modet och och skärpan hos Mel Gibson i ”Braveheart”.
För att nu inte tala om herr Boychuk – Johnny Boom Boom
När han anslöt från Boston kändes det som att Long Island-rebellerna plötsligt fick ett luftvärn också.
* * *
Det var en upplevelse att spela in nytt podcast-avsnitt med Youngblood Ekeliw idag – tolv timmar efter Lightnings hisnande uppvisning mot Montreal.
Jag har inte talat med någon lika febrigt uppspelt sedan Eken fick höra att de serverade hummer i pressloungen på TD Garden
Men jag måste säga att jag, de ivriga jämfotahoppen förutan, delar entusiasmen.
Bolts var verkligen lysande – och Mighty Vigge Hedman, den nya ettan i poängligan, gjorde en av NHL-karriärens allra bästa matcher.
Den där 40-meterspassningen han slog till kompisen Stamkos var hockeypoesi på samma sätt som Elvis höftvickningar på 50-talet var rock ’n’ roll-poesi.
* * *
Ni som kan er ”Gudfadern” vet att en samling rätt lugubra karaktärer från det amerikanska gränslandet mellan industri och organiserad brottslighet fanns på plats som gäster i presidentpalatset i Havana den där nyårsaftonen när Castros trupper kom i slutoffensiven och för att fullfölja dagen tema slår vi härmed fast att jag såklart är Michael Corleone.
Blott en betraktare, förberedd på alla tänkbara händelseförlopp – och självfallet med en plats i en taxi på åttonde avenyn säkrad sedan tidigare så jag vet att jag kommer härifrån om regimen faller.
Och Eken, som inte är här och således sviker i ett avgörande ögonblick, är min Fredo.
Nästa gång jag ser honom ska jag kyssa honom dramatiskt mitt på munnen och utbrista:
– I know it was you, Eken! You broke my heart!
* * *
Tråkig nyhet:
Jesper Fast är healthy scratch och spelar inte derbyt.
Däremot är Norges Joe Pesci tillbaka.
Ja, Zuke alltså.
Efter råkurret med TJ Oshie i St Louis tyckte jag det det var så, som den likaledes kortväxte filmstjärnan Martin Scorsese gett så magnifika roller genom åren, Mats skulle beskrivas i min lill VG-spalt och ni måste ju hålla med:
På isen är han, med sin tuffhet och sitt vassa munläder, precis som Pesci-karaktärerna i ”Goodfellas” och ”Casino”.
Jag är glad över att vi får se honom igen.
* * *
Frågan är bara vem som är min Hyman Roth.
Någon lömsk PR-figur i Rangers kanske…
* * *
Avsaknaden av svenskar bland Long Island-rebellerna är och förblir ett dystert faktum.
Dom har ju Johan Sundström, John Persson och Sebastian Collberg nere i Bridgeport och jag hoppas någon av dem får en riktig chans den här vintern.
Det skulle göra bloggens relation till Islanders – och dess fans – så mycket mer avspänd och trevlig.
* * *
Rick Nash stannar förmodligen hela matchen ikväll.
Sent i går natt nedkom hustrun Jessica med en son och för en professionell hockeyspelare får det därmed räcka med känslobjäfs.
Som coach Vigneault – med ett ganska brett leende, är det väl bäst att jag tillägger – slog fast efter värmningen i morse:
– Ja, han kan hälsa på grabben. Sen är det bara att säga hejdå, nu ska pappa och åka träna…
* * *
Den officiella publiksiffran när Florida tog emot Ottawa igår skrevs alltså till sju tusen nånting och alla som såg bilder från matchen inser att till och med den nuffran var friserad.
Läktarsektionerna var ju inte mer tätbefolkade än när KFUM Borlänge spelar basket i Maserhallen en långfredag.
Kraven på att Panthers måste flyttas är begripliga, men själv tycker jag de kan börja med att flytta den där hallen som byter namn varannan säsong och nu heter BB&T Center – klatschigt, inte sant? – till bebodda trakter.
Det heter att pantrarna spelar i Fort Lauderdale, men i själva verket håller de till i i en avlägsen skogsdunge som heter Sunrise. Det är som att Djurgården – inga jämförelser i övrigt – skulle ha sina hemmamatcher i Arlanda-trakten, bortanför terminal 2.
Bygg ett schabrak på Miami Beach istället , nånstans mellan Ocean Drive och Collins Avenue.
Då blir det garanterat publikfester. Bland annat kommer jag att sitta där hela tiden…
* * *
Apropå Florida gör Ryan Malone – han som till allmän ögonbrynshöjning greps för kokaininnehav i Tampa i våras – sin debut med Rangers i afton.
Synd, tycker jag, att det inte är Winnipeg dom möter för då hade han ju fått spela mot Andrew Ladd…
* * *
Vi har inte hört av kommentatorsspårets särskilde Islanders-apostel Björn Falk på hela säsongen, men ikväll utgår jag från att han spränger kommentatorsspåret fullt med fyndiga sarkasmer igen.
Allt annat vore direkt deprimerande.
* * *
Vi ska inte vara för elaka med Malone nu, men just ikväll uppmuntrar jag kola-skämt en masse i kommentatorsspåret – så vi får det ur vägen.
* * *
Trupperna är uppställda, rebellerna från Long Island på ena sidan av demarkationslinjen, regeringsstyrkorna från Manhattan på den andra.
Slaget om New York kan börja.